Jag skulle tro att jag har besökt de flesta av Kungliga konsthögskolans avgångsutställningar de senaste tjugo åren, och årets upplaga är utan tvekan en av de bästa. Inte för att den sveper undan fötterna på mig med spektakulära grepp utan för att den sakta växer fram och drar in mig i en värld där jag gärna vill känna in och begrunda varje detalj av det som visas.
Faktum är att jag omedelbart efter att ha kämpat mig upp för de höga trapporna som leder till Konstakademiens nyklassicistiska palats, och andfådd närmar mig den stora skulpturhall som utgör byggnadens mittpunkt, blir på det klara med att detta är en ovanlig upplaga. De flesta avgångsutställningar brukar ta sig an detta speciella rum, med sina 1800-talskopior av antika skulpturer som Nike från Samothrake och Laokoongruppen, med ett enda starkt grepp. Många minns säkert Cajsa von Zeipels pole dancer, Salad Hilowles textila intervention eller när Cristian Mauricio Quinteros Soto förvandlade hela rummet till ett badhus.
Inget ont om de verken, som hörde till höjdpunkterna de åren. Vad jag är ute efter är hur själva greppet för in en distanserad eller kritisk blick på omgivningen; en blick som i värsta fall ser lite över näsan, väger och mäter, utan att själv ställa något på spel. Det börjar efter några år kännas som ett rätt daterat sätt att se på konst. Glädjande nog tycks årets studenter vara på samma våglängd, och när jag sakta rör mig runt i skulpturhallen och försöker ta in verken så är jag på ett annat sätt «i» konsten. Jag upplever den direkt med min kropp och sinnesapparat, utan irriterande filter.
Först ser rummet nästan överlastat ut med staplade plastlådor, manshöga skulpturer, små pölar och droppar på golvet och den smäktande refrängen till Somewhere Over the Rainbow på repeat. Men rätt snart börjar saker och ting falla på plats, och innan jag vet ordet av förvandlas hela omgivningen. Plötsligt representerar de antika formerna inte längre något avlägset ideal, utan befinner sig här och nu med mig i rummet. Det är som om jag för första gången ser vad de verkligen föreställer: lemlästade och trasiga kroppar, ansikten förvridna i smärta. Thermopyle, Salamis, Mariuopol, Charkiv… Hur kan jag inte ha sett det förut? Jag står mitt på ett slagfält.
Detta fungerar genom att hängningen drar in mig i ett spel med skalor och proportioner där hela min kropp kopplas till det jag upplever i rummet. Konst som vänder sig till seendet eller intellektet ger ofta en statisk känsla av kontroll och överblick, men här engageras alla sinnen på ett levande sätt. Klara Zetterholms skulpturfragment av ett öga talar om blicken, pseudonymen tm:s ljudverk om hörseln, Sara Ekholm Erikssons fossiler och koraller och små pölar av genomskinligt glas talar till känseln och om fysiska material som rör vid varandra och förvandlas, medan Evelina Jonsons staplar av rökigt halvtransparenta plastlådor med ruttnande frukt och bananflugor ger hela rummet en känsla av att sväva mellan liv och död.
I katalogen skriver Jonsons om sin skulptur som en chiaroscuro, vars motiv framträder ur en mörk bakgrund genom ett ljus som bara delvis berör objektens ytor. Det är en klarsynt beskrivning av hur det vi ser alltid står mot det vi bara kan ana, och verket har också en form som får mig att gå runt, byta synvinkel och känna mig fram. Jag upplever det som att mina ögon fylls av ett gryningljus som suddar ut alla skillnader och gör det möjligt att se på konsten utan en gnagande känsla av att jag måste förstå och avkoda allt. Verken och jag förenas av vår mest utmärkande egenskap: vår ofullständighet. Zetterholm och tm arbetar med en cyborg-estetik där delar fogas samman och kryckor stöttar upp, och som i den stunden känns helt sann. Alla gamla hjältehistorier är döda, alla heroiska narrativ passé. Allt som finns kvar är ett gäng stapplande och halvtrasiga apmänniskor i en senkapitalistisk undantagstillvaro. Det märkliga är att detta fyller mig med tillförsikt. Vi måste lappa och laga och stötta varandra. Exakt så är det!
De sammanlagt 25 magisterstudenterna presenterar sina verk under ledning av utställningsproducenten Silvia Thomackenstein och professorerna Lina Selander och Ming Wong. De flesta avgångsutställningar tenderar att ha en rätt traditionell form där varje konstnär får en viss plats och verken görs maximalt tillgängliga för blicken. Så är det inte alls här, utan istället kan man se verk av samma konstnär i olika delar av huset. På så vis riktas uppmärksamheten inte i första hand mot de olika konstnärskapen, utan mot konsten i dess mest konkreta, sinnliga mening: mot verkens form och uttryck, hur de känns och upplevs.
På Konstakademiens andra våning inleds utställningen med ett nedsläckt rum vilket följs av tre ljusare salar för att till sist avslutas med ett rum där det återigen blir mörkt. Det första rummet handlar om födelse och formlös sinnlighet, medan det sista tar oss mot natten och drömmarna. Det får mig att inse hur sinnligheten inte enbart handlar om estetisk form utan att det också är ett politiskt ställningstagande, som tar fasta på det enkla och obestridliga faktum att vi alla har en kropp och att det i själva verket är den som förenar oss: vi föds och vi dör, vaknar upp och somnar in. Däremellan knallar vi runt och försöker få ordning på hur saker och ting fungerar.
Den första salen är också en av de vackraste. På två av väggarna hänger suggestivt belysta målningar av Elina Eriksson och längst in ett slags märklig hydda av Emil Matsson. På golvet står en låg konstruktion av Christine Dahl Helweg-Larsen, i vilken vatten pumpas genom oregelbundet formade glasrör samtidigt som ljudet amplifieras i rummet. Istället för att skriva ner vad jag hör i min anteckningsbok så börjar jag visualisera upplevelsen i form av vågor och prickar i ett mönster som i min uppfattning liknar ljudet från högtalarna. Dahl Helweg-Larsen visar även en video med en formlös animation med andetag som hörs i hela rummet.
I efterhand inser jag att mitt sätt att organisera sinnesintrycken visuellt istället för att ge dem en språklig form påminner om Erikssons sätt att arbeta. Jag tänker på hur hon har bemålat sina dukar med organiskt framvuxna mönster som liknar både naturliga former och esoteriska ornament eller teckensystem. Hon har även gjort en stenskulptur av ett spädbarn som har placerats direkt på golvet under en dramatisk belysning. Jag blir både berörd och oroad av det förvånansvärt verklighetstrogna lilla pyret vars hopkrypna kroppsställning är en kraftfull gestaltning av människan i hennes högsta potential. Intrycket förstärks av Erikssons lite bleka måleri, med färger som ännu inte blivit färger och former som inte fullt ut är former. Det är ett rum fullt av gåtfulla, halvt antydda möjligheter.
Om det första rummet placerar oss i gryningen så skulle man kunna vänta sig att härnäst nå fram till dagens infriade (eller brutna) löften. Istället har rummet karaktären av ett antichambre; ett förmak eller «anti-rum» där allt vänds ut och in, skjuts upp eller fördröjs. På golvet står en grupp abstrakta maskinliknande sandskulpturer av Emil Matsson, som ett slags eroderade och transformerade ekon av Erikssons stenbarn. Deras både arkaiska och futuristiska formspråk återkommer i en animation av Evelina Jonson (hon med plastlådorna) som projiceras i taket och suger upp mig i en arkitektur som hela tiden börjar om. Gurli Krubers vackra relieftavlor har skapats med tyger som har tryckts i gips, vilket understryker hur form uppstår över tid och genom beröring, när något speglas eller pressas mot något annat.
Efter denna ljuva inledning blir det nästan chockartat att gå vidare i de efterföljande stora salarna med deras starka och mer oförsonliga ljus. Det första av dessa rum kretsar kring måleriet, i det andra kommer mer diskursiva och narrativa element gradvis in i verken och i det tredje handlar det mer om tekniskt reproducerade former som fotografi och rörlig bild.
I målerirummet kontrasteras Erik Uddéns formade, nästan deformerade, dukar som faller ut från väggarna mot Edit Sihlbergs och Gurli Krubers mer återhållna bildspråk. Bredvid dem står en metallskulptur av Karon Nilzén som verkar rusa, vrida och vända sig fram genom rummet. Tillsammans med Simon Wadsteds målning av ett ånglok så bidrar detta till känslan att denna del av utställningen skruvar upp tempot, och kastar betraktaren rakt i en levande diskussion om måleriets grundelement som jag inte är säker på gagnar alla verken. Å andra sidan kan jag inte minnas när jag senast såg en utställning som med samma allvar gick in i en diskussion om samtida måleri. På svenska konstinstitutioner känns det ofta som att konsten måste vävas in och tassas kring istället för att exponeras för betraktarens kritiska blick. Här är det som att verken klär av varandra och framträder i mer naket skick. Det tror jag kräver ett visst mod på en avgångsutställning.
Den stora mittsalen upplever jag som mer dekorativ. Konstnärer som Elinor Silow, Mathias Höglund och Malin Norberg visar mer sammanhållna, tätt hängda serier som i högre grad tar fasta på sina egna berättelser och motiv. Silow står ut med sina grinande vargar och änglar som stöter i trumpeter målade i grälla färger på ett sätt som verkar pryda sig med en osofistikerad råhet. Rummet tycks kretsa kring ett ofullständigt formblivande, och har kanske lite mer humor än resten av utställningen. Robin Rydenhov har täckt den bortre väggen med fotografier av texter och verkskyltar från olika utställningar. I bilderna syns ett finger som påminner om hur läsandet är förankrat i kroppen. En liknande kombination av distans och närhet återkommer i Norbergs skulpterade och färgglada krumelurer.
Nästa rum har en annorlunda känsla, och istället för stora gester, fniss eller gapflabb så handlar det om underfundiga eller omsorgsfulla närstudier. Astrid Braide Eriksson presenterar en konceptuell läsning av ett medeltida manuskript om kommersiell handel, medan Ellen Eurenius Hallgren visar finstämda collage uppnålade direkt på väggen som man gärna försjunker i. I samma rum finns en abstrakt målning av Levi Sebton, vilket understryker hur utställningen istället för att isolera medier och sinnesinstryck kopplar samman dem på nya, oväntade sätt. Målarna tycks ofta intresserade av reproducerbarhet och indexikalitet, av att trycka och gjuta, medan de konstnärer som arbetar med foto är minst lika upptagna av bildernas materialiet. Dokumentära eller narrativa fotografiska praktiker ser man nästan inte alls. Varje konstnär tycks mottaglig för sina inre impulser, utan att det känns självupptaget. Jag tror aldrig jag sett en avgångsutställning där varje verk i så hög grad får komma fram på egna meriter.
Efter att ha tagit mig runt på övervåningen så kommer jag fram till det sista rummet som återigen är mörklagt. Ett gäng skumma keramikvargar av Silow står och kokar ihop något i ett hörn, medan ett par bemålade skivor av Uddén kränger ut från väggen, en av dem landar på golvet. Två vertikala stadsvyer av Wadsted, en målning och en teckning, bidrar till en drömlik atmosfär där rummet tycks vara på väg rämna. En ömtålig barnröst antyder att vi är tillbaka där vi började, i den skyddslösa barndomen som i Mehregan Meysami vackra meditationer över uppväxtåren i Iran.
Ändå är utställningen inte helt slut, utan jag upptäcker ett bonusrum bredvid skulpturhallen på nedre våningen. Här har Gurli Kruber och Elina Eriksson gjort en egen liten utställning i utställningen med tavlor som de har staplat, hängt upp i taket eller ställt på golvet, blandat med små skulpturer av stenar och pinnar. «Var det här grejerna som blev över, hö hö» hör jag en annan besökare säga, och jag förstår vad hen menar. Men varför kan inte det överblivna och ratade också få vara med på ett hörn? Varför är vi så upptagna av vad som är bak och fram, ner och upp, rätt eller fel? Plötsligt känns detta som utställningens viktigaste rum som verkligen fångar dess anti-auktoritära hållning som insisterar på att konsten ska få vara komplex och oförutsägbar utan att reduceras till simpel propaganda.
Ett annat verk som gör starkt intryck på mig är Afrang Nordlöf Malekians oemotståndliga performance Keeping Up With the Iranians (2022). På pressvisningen delades de närvarande journalisterna upp i två lag som skulle representera iranier på hemmaplan och de som flyttat till Los Angeles för att arbeta i musikindustrin där. Verket har alltså en allvarlig historisk botten som handlar om migration och politiskt förtryck, men det geniala är hur detta gestaltas på ett extremt medryckande sätt under ledning av bombnedslaget Jafar the Superstar och charmören Sepideh Khodarahmi som drar med lagen i en koreograferad dance-off. Jag brukar vara måttligt förtjust i interaktiv konst, men det är bara att kapitulera inför detta charmiga «dance party» som redan känns som en mindre klassiker.
För mig fångar det också hur hela avgångsutställningen bjuder in publiken på ett sätt som gör att man gärna vill vara med och härja runt med konsten. Bildligt talat, för här finns också stor säkerhet och precision vad gäller form och uttryck. Detta bevisar att det inte finns någon motsättning mellan det konstnärligt experimentella och ett inkluderande och demokratisk konstliv. Det är ett otroligt viktigt kultur- och utbildningspolitiskt ställningstagande i en tid då det finns en befogad oro för konsthögskolornas byråkratisering, utbildningens formalisering och tendensen att förväxla konstnärskap med själlösa produkter. Det jag tycker allra mest om är att det hela tiden finns ett temperament bakom varje beslut i utställningen. Är detta slutet för den tradiga algoritm- och låtsaskonsten som vi sett så länge? Jag hoppas det.
