Förra året sjösattes en rad nya konstnärsdrivna och alternativa initativ i Stockholm och Malmö, delvis utifrån ett missnöje med det etablerade konstlivet. Och visst kan det, som många påpekat, förefalla som att samtidskonsten har drabbats av en viss ideologisk stelbenthet. Samtidigt bjöd Nationalmuseum på en förvånansvärt produktiv läsning av den samtida konsten via romantikens reception av Upplysningens radikala jämlikhetsideal under tidigt 1800-tal.
På så vis erbjöd Nationalmuseum ett hälsosamt alternativ till Moderna museet, som i vår följer upp 2020-talets storsatsningar på Arthur Jafa, Nan Goldin, Laurie Anderson, Rashid Johnson och Vaginal Davis med en omfattande Mike Kelley-retrospektiv. I presstexten sägs Kelley gräva «djupt i den mänskliga erfarenhetens inre». Men är han inte framförallt känd som uttolkare av den amerikanska kulturens mörka undersida?
Noam Chomsky har framhållit att det bästa sättet att skapa lydiga undersåtar är att begränsa spektrumet av tillgängliga utsagor, men tillåta en livlig debatt inom det spektrumet. Enligt den logiken vore det bästa sättet att skapa ett passivt och fogligt konstliv i Sverige att amerikanisera det och samtidigt ignorera konstnärer från odemokratiska «skurkstater». Att ingen, vad jag vet, har uppmärksammat Modernas NATO-centriska program ger syn för sägen. Detsamma gäller Modernas och andra svenska konstinstitutioners helhjärtade upprop för Ukraina, men uteblivna stöd för palestiniernas sak. Manufacturing consent, skulle Chomsky kalla det.
I detta läge föreslår den svenska högerregeringen en sammanslagning av Moderna museet med Statens konstråd och ArkDes (Center för Arkitektur och Design) i en ny myndighet: Moderna – en myndighet för modern konst, arkitektur och design. Enligt utredningen, som publicerades igår, så kommer detta att få administrativa fördelar samtidigt som institutionernas autonomi bevaras. Inte desto mindre så riskerar förslaget att innebära en osund maktkoncentration, en minskad mångfald och ett fokus på effektiviserande åtgärder som underminerar institutionernas konstnärliga integriteten. I sann högerpopulistisk anda så tycks regeringen i färd med att skynda igenom ett beslut på ett sätt som minimerar möjligheten av offentlig debatt trots förslagets potentiellt långtgående konsekvenser.
Vad gäller utställningsvåren så verkar de mest spännande sakerna hända utanför Stockholm. Jag tänker exempelvis på den i Sverige nästan okände Lars Fredriksson (1926–1997) som visas i stort format på Malmö konsthall. När jag för 20 år sen hörde en av utställningens curatorer, Jonas (J) Magnusson, berätta om Fredriksson – radioingenjören som flyttade till Frankrike och blev en pionjär inom ljud- och videokonst – trodde jag att han hittade på. Fint att få möjlighet att vässa sina konsthistoriekunskaper. Närmast i tiden visar Malmö konsthall den svensk-danska, tematiska grupputställningen Torrlägg Östersund, gästcuraterad av Post Brothers.
Till skillnad från många kritiker så uppskattade jag verkligen Documenta 14s (2017) radikala deschooling-estetik. Något av det bästa var Vivian Suter och hennes mamma Elisabeth Wild som ställde ut både i Kassel och Aten. De var dessutom huvudpersoner i Rosalind Nashashibis fantastiska film om deras okonventionella liv i ett fallfärdigt ruckel mitt i Guatemalas urskog. Efter det har Suter ställt ut vitt och brett i Europa och USA. Nu är det dags för Moderna museet Malmö att ställa ut hennes experimentella måleri, som hon ofta låter ligga utomhus och installerar så det känns som att gå in i en djungel av färgrika dukar, nötta av väder och vind. I Malmö kommer hon att ställa ut i den stora Turbinhallen, vilket känns maxat.
Även Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot på Göteborgs konstmuseum ser ut att bli maffig med hundratals verk från 1500-talet till idag, av konstnärer som Albrecht Dürer, Pushwagner (1940–2018) och Cajsa von Zeipel. Det räcker att se på pressbilden av engelsmannen John Martin – Herculaneum och Pompejis förstörelse (1822) – med dess inferno av sprutande lava för att påminnas om hur det förmodernistiska måleriet excellerade i känslomässigt drabbande bilder. Kanske har den norske, självutnämnde kitsch-målaren Odd Nerdrum en poäng, trots allt? I vår ställer konstmuseet också ut kuwaitiska Monira al-Qadiris visuellt spektakulära arbeten (som dessutom visas på Kiasma i Helsingfors).
Dessvärre är Göteborg också värd för vårens snöpliga icke-händelse när konsthallen stängs ner för att öppna igen i nya lokaler under 2026. Att den nya konsthallen hamnar långt ifrån sin nuvarande centrala plats bredvid Göteborgs konstmuseum känns lite som ett nedköp. Lyckligtvis kommer Röda Sten och Hasselblad Center att hålla öppet, den senare med den tematiska utställningen Bugs and Metamorphosis. Glitching Photography.
Länge såg det ut som att Ulla Wiggens hyllade retrospektiv från Fridericianum i Kassel och EMMA i Esbo inte skulle visas i Sverige. Men nu blir det av – på Västerås konstmuseum. Att inget större museum har varit intresserat av att ställa ut en av det svenska konstlivets fixstjärnor på 2020-talet känns anmärkningsvärt. Bra att Västerås konstmuseum gör denna viktiga insats för den konstintresserade allmänheten. Det blir måleri från sex decennier, från de tidiga teknologiska motiven till dagens irisar.
Längre norrut, i Umeå, visar Bildmuseet den kubanska konstnären Belkis Ayón (1967–1999). Ayón tog sitt liv som ung och har därefter visats i en mängd utställningar runt om i världen. Nu får den svenska publiken tillfälle att fördjupa sig i hennes fängslande bilder, utförda i en speciell tryckteknik.
Det blir förstås en del intressanta utställningar även i Stockholm. Exempelvis kommer Valeria Montti Colques Chilenska Paviljong från Venedigbiennalen att få ny form på Bonniers konsthall. Inte mig emot, hennes allegoriska totalinstallation var en av mina favoritutställningar i Venedig. Men kommer den speciella subkulturella energin att kunna återskapas i Bonniers lite stela finkonstmiljö? Bonniers främsta konkurrent vad gäller nyproducerad samtidskonst är väl Accelerator, som i vår visar en utställning om att leva med multipel skleros (MS) av de eviga buspojkarna Goldin+Senneby. Projektet kulminerar i en roman av den amerikanska författaren Katie Kitamura som duon samarbetat med i flera år.
Kummelholmen har med små medel gjort en del riktigt fina utställningar genom åren. Låt oss hoppas på en repris när det malaysisk-brittiska stjärnskottet Mandy El-Sayegh har bjudits in för att skapa en utställning med sina måleriska och rumsliga assemblages på plats i den gamla panncentralen. Mint är en annan av huvudstadens mindre konsthallar som visar genomarbetade presentationer i ABF-husets märkligt vindlande källarlokaler. De ställer ut grekiska Marina Xenofontos. Index satsar å sin sida på en debattglad utställning om kulturpolitik, Call It Museum.
Konstnärshuset, som huserar på fina gatan i en av Stockholms vackraste sekelskiftesbyggnader, har fått en ny konstnärliga ledare: Ashik Zaman, som tidigare var curator under Alida Ivanovs tid som chef. Zaman kommer att satsa på samtida fotografi, men har inlett våren med en utställning med målare som Stanley Whitney, Sigrid Sandström och Katarina Andersson.
I Stockholm ställer Liljevalchs ut den samiska konstnären Carola Grahn, medan Modernas sommarutställning blir en retrospektiv med superstjärnan Britta Marakatt-Labba. Nationalmuseum tar ytterligare ett steg mot samtiden genom att ställa ut den postmoderne spjuvern Ernst Billgren. Dessutom är det dags för deras efterlängtade utställning Bonnard och Norden. Sammantaget, en ovanligt lovande vårsäsong i skuggan av ett oroväckande kulturpolitiskt förslag som det finns skäl att återkomma till.
En konsthistorisk nyhet, till sist, är att en del av Sveriges nazistiska förflutna skärskådas i Andreas Gedins nya bok Christer Strömholm och nazismen (2025), om den världsberömde fotografens ofta överslätade högerextrema ungdomsåsikter. En annan konstnär med nazistsympatier var den likaledes hyllade skulptören Carl Milles (1875–1955) som fyller 150 år och firas av Millesgården med sin största utställning någonsin. I vilken grad Milles politiska sympatier kommer lyftas fram är oklart, men enligt vad jag fått veta så verkar det inte som att de kommer sopas under mattan.
