Oscar Laras utställning Mining Life på Tensta konsthall består av fyra verk från de senaste tio åren. De är inte bara vanlig konst utan ingår också i Laras pågående konstnärliga avhandlingsarbete vid Kungl Konsthögskolan i Stockholm, med disputation i början av 2024.
Det händer nuförtiden med jämna mellanrum att jag som kritiker recenserar verk som strax därefter ska bedömas som forskning. Det får mig att fundera över kritikens roll i förhållande till det konstnärliga forskningsarbetet, och vice versa. Kritik kan ju vara intressant som studieobjekt i den akademiska världen, men den har inget mandat att avgöra om något är bra eller dåligt i den kontexten. Det är någonting jag är nyfiken på: inte bara vad som skiljer konst och konstnärlig forskning, utan också grunderna för den akademiska världens respektive kritikens kvalitetsomdömen.
Lara har gett sig i kast med en rad politiska, geopolitiska, psykologiska, ekonomiska, historiska, klassmässiga, koloniala osv, skeenden i nutiden. Det är ord som ofta raddas upp på ett liknande sätt, men det som imponerar här är hur verken aktiverar de situationer som konstnären lyfter fram.
Utställningens äldsta verk, Within Heritage Movement (2013–), har visats tidigare i olika utställningar, 2021 på Göteborgsbiennalen. Det är en historia om plundring av kulturarv som berört inte minst Världskulturmuseet i Göteborg, men också en rad statliga instanser i Peru. Skarpa och humoristiska processer och gestaltningar som involverat framlyftande av arkivmaterial, tillverkning av kopior av stulna textiler och hemliga diplomatiska försändelser.
En av de nyaste delarna Searching for Power on the Collective Laugh (2017–23) tar sin utgångspunkt i den rovdrift av människor och natur som etablerats i djungeldistriktet Madre de Dios i Peru. Filmen dokumenterar Laras samarbete med en grupp gatukomiker från Lima, som med sanslöst skarp men inte helt ofarlig satir, på plats i Madre de Dios, framställer hur landets korrupta byråkrati skuffat undan småskaliga guldgruvearbetare till förmån för storskalig multinationell utvinning.
Det angränsande verket Preventive Custody (2019–2023) är en skulptural rumsinstallation med miljöer från berättelser av sex kvinnor som varit indragna i den prostitution och människohandel som etablerat sig i spåren av samma gruvindustri. Kvinnorna har medverkat i olika steg, både i Peru och Sverige, och arbetat fram manuset till en pjäs som ligger som ett ljudspår i installationen. Också här utgör vardagens skeenden och Laras val av uttryck en tät väv som visar att frågor om representation inte är något abstrakt, utan har verklig bäring både när det gäller etiska frågeställningar och möjligheten att förändra en konkret situation.
Det finns mycket att diskutera om den struktur med konstnärlig forskning som har byggts upp i Sverige de senaste årtiondena. Laras verk är exempel på hur den formen av förhållandevis stabil finansiering uppenbart möjliggör komplexa och utmanande arbeten. De processer och efterforskningar verken bygger på kräver inte bara tid och produktionsmedel, utan också medel för resor och omkostnader för alla personer som medverkat. Alla utställningens delar bygger på kollektiva processer där förflyttningen mellan två platser, Peru och Sverige, har varit centrala.
Det är ett imponerande arbete om förskjutningar och översättningar, i konsten och i livet. Så låt mig använda min trettioåriga auktoritet som kritiker till att utnämna detta till extremt bra konst. Så får vi se vad den konstnärliga forskningens höga instanser säger om några månader!
