«Ännu en utställning om migration» står det i presstexten från Skånes konstförening i Malmö. Ändå är det nödvändiga i att framhärda med detta ämne en viktig poäng i No country Like, som består av fyra filmer med liknande dokumentära ledmotiv. Att alla verken arbetar med vittnesmål känns repetitivt, men det uppfattar jag som en medveten strategi. Det här är en utställning som vill låta människor med migrantbakgrund tala utifrån sina egna erfarenheter.
Det verk som mest övergripande och komplext tar sig an temat är Meira Ahmemulics Ett språk måste vinna (2016). Konstnären läser in en varsamt formulerad text om sin relation till svenskan. Kameran registrerar tomma scener kring en skola i Göteborgsförorten Angered, där hon själv gick som barn. Det handlar om hennes upplevelse av hur föräldrarnas språk gick från att betraktas som värdelöst till barbariskt med flyktingströmmarna från Balkan på 1990-talet. Men också om hur barnen på skolan idag hellre pratar engelska, då de känner att de inte kan leva upp till kraven om perfekt svenska.
Utställningens styrka är att den visar hur filmmediet kan fungera som ett argument för att återvända till det som migranterna själva har upplevt. Detta exemplifieras särskilt av Zakaria Mohamed Ali från Somalia och Etiopiskfödde Dagmawi Yimer, som båda arbetar med Archivio della memoria imigranti, en italiensk organisation som samlar och förmedlar migranters berättelser.
I sin välavvägda film To Whom It May Concern (2013) återvänder Ali till ön Lampedusa, dit han en gång anlände som flykting. Filmen frammanar en plats som är övergiven, dammig och solblekt. En vän har bett honom återvända till intagningscentret för att se om dennes personliga dokument finns kvar, och Ali söker förgäves efter besked. Han glider mellan att vara journalist och protagonist. När han besöker kyrkogården med namnlösa gravar för de som har dött på havet understryks våldet i att berövas sitt namn och sitt förflutna.
Även Yimer återvänder till Lampedusa i sin film Names (2015) som utgår från den katastrof där flera hundra människor drunknade utanför öns kust i oktober 2013. Filmen börjar med en kvinnoröst som nynnar en sång, som om hon sopar ett golv eller flätar någons hår. Plötsligt dyker kameran ner i vattnet och slungas runt, under ett skrov. Sedan antar filmen en mer sublim ton. Människor rör sig med koreograferade rörelser i vattnet och sången övergår i att räkna upp namnen på de förolyckade. Det får mig att tänka på Banu Cennetoğlus The List som just nu visas på Liverpool-biennalen. Verket består av en lista med namnen på över 30 000 migranter som dött på väg till Europa, och har i skrivande stund vandaliserats tre gånger (senast genom att ordet «invaders» har sprejats över namnen).
Att insistera, upprepa och framhärda får plötsligt en ny valör, som en absolut nödvändighet för att inte bokstavligen suddas ut eller osynliggöras som människa. Konstföreningens utställning sammanfaller med ett val som färgar hela Skåne SD-gult, vilket vittnar om hur debatten har kantrat mot att beskriva människor på flykt som ett problem, de som söker hjälp som tärande. I det läget är No Country Like fylld med berättelser som är värda att uppmärksamma både i egen rätt, och som motvikt till en avhumaniserande migrationspolitik. Genom arbeten som återvänder till platser och öden insisterar utställningen på att dessa berättelser måste ges plats i offentligheten.
