Det finns en tradition inom judisk mystik som säger att när Gud hade skapat världen, så återstod inget annat för honom än att försvinna. Så borde konstnärer också operera, som en bortvänd gud som inte behöver dyka upp i sin egen skapelse för att lägga saker och ting till rätta, gång på gång. För denna själv-frånvaro (som i den judiska mystiken heter zimzum och är en vida erkänd metod för själv-decentrering) lämnar plats för liv och rörelse, överraskningar, projektioner och begär.
Det finns en gud i modevärlden och han heter Martin Margiela. År 2009, efter 20 år av mytompsunna klädkollektioner, valde han plötsligt att försvinna från jordens yta. Vissa påstod att han hade börjat jobba som möbelrestaurerare, andra att han hade blivit fiskare i en liten belgisk by. Margiela var försvunnen och inte ens en modeteoretiker som Olivier Saillard visste var han befann sig när jag för några år sen frågade honom.
Men nu, lite mer än 10 år senare, har denne intellektuella trickster dykt upp igen, denna gång i egenskap av konstnär, med en soloshow på den hippa konsthallen Lafayette Anticipations i Paris. Det är inte så illa som ett första steg i konstnärskarriären. På vilket sätt har Margielas modefilosofi inspirerat konstverken, och är han en lika enastående konstnär som han var modedesigner?
Margiela blev en stjärna genom att bryta mot modesystemet som ingen annan. Han var en sann postmodernist i den bemärkelsen att han föredrog att dekonstruera och rekonstrurera plaggen, bygga skjortor på skjortor, vrida in och ut på jackor och rentav ställa ut mönster som kläder. Men nihil ex nihilo. Idén till de legendariska kofotsskorna från 1989 fick han till exempel från japanska arbetares tabi-skor. Samtidigt lyckades han arbeta med två antiteser till fast fashion: tidlöshet och personlighet. Han började reproducera anonyma klädesplagg han köpte på loppmarknader, byggde plagg med så disparata objekt som skinnhandskar, kortlekar, julgransbelysning, elkablar långt innan ekologisk recycling blev på modet. Och när det kom till 1980-talets trender skapade han för sin första modevisning en ny cigarettsiluett som gick emot Montanas oversize axlar.
Margiela arbetade dessutom med modeller från alla åldrar, med olika kroppsformer och hudfärger, och plockade, likt Caravaggio, in folk direkt från gatan för att gå i catwalken. Han var också först med att arrangera visningar i gruffiga utrymmen som källarhål, industrilokaler och övergivna tågstationer. Margiela själv var inspirerad av japanska designers som Rei Kawakubo och Yohij Yamamoto, vilka i sin tur kom att ägna honom flera hyllningskollektioner. Även yngre kollegor från Antwerpen – som Raf Simons, Demna Gvasalia och Andrea Crews – arbetar i hans anda, och rappare som Kayne West, Jay Z och Futura stoltserar ständigt med sin Margielasmak i låtar och uppträdanden.
För några år sen då jag lånade kläder från olika modehus för performances och resor då jag uppträdde i rollen som min egen litterära dubbelgångare, bad jag Margielahuset att låna mig ett plagg från arkivet. I vanliga fall brukade jag behöva förklara både en och två gånger för de arkivansvariga vad jag menade med att jag behövde «klä på min litterära dubbelgångare». Inte den här gången. De fann konceptet solklart och fyllde glatt hela min väska ikoniska Margielaplagg. Utan att avslöja för mycket kan jag erkänna att hans plagg gav mig modet att bli en annan, och göra saker jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig. För det är precis det modet tillhandahåller: mod, ett pansarskydd mot omvärlden och en framkallningsvätska för våra mest dolda begär.
Att nu få träda in i Margielas mytomspunna värld är som att träda in i hans huvud. Utställningen är arrangerad som en labyrint med gråmålade murar och verk som står i små kammare bakom plexiglas. Här och där möts jag av eleganta, svartklädda män i vita skor och vita handskar som flyttar runt objekten. I Hair Portraits (2015–2019) har ikoniska kvinnor på tidskrifter från 1970-talet fått sina ansikten dolda med hår, utsuddade och förseglade för alltid. I ett rum strax intill möts jag av Readhead (2019), ett anonymt porträtt av ett rödhårigt kvinnohuvud, som endast kan ses bakifrån, med en mittbena som får huvudet att likna en basketboll. Längre bort ser jag fyra huvuden, med olika färggraderingar och utväxter. Det allra sista huvudet är vitt, som i ett memento mori.
En annan sal har fyllts med fotografier av dammet på Super 8 filmer. På en sockel har en skugga målats av ett frånvarande konstobjekt, på en vägg, skuggan av en tavla. I en sal längre bort har en busskur klätts i päls. Rätt vad det är blir plexiglaset vitt. Verket är borta. Jag får antingen kliva fram till nästa eller vänta på att det dyker upp igen. Jag står kvar och tänker på Meret Oppenheims pälsklädda kopp, och undrar om Margiela leker kurragömma-lekar för att vi inte skall ta verken för givna. De dyker sedan upp här och var likt hägringar, eller fantasmagorier för att tala med Walter Benjamin, i en kommodifierad konstvärld (Lafyatte Anticipations drivs av det välkända modevaruhusets ägare Guillaume Huzet), där varorna blivit besjälade och människorna blivit varuifierade. Det är omöjligt att inte betrakta utställningens automatiserade agenter som aktiverar och desaktiverar verken, genom att plocka upp eller ner dem från väggarna, som svar på Charlie Chaplin i Modern Times (1936) – med den skillnaden att den hypermoderna hetsigheten lämnat plats för ett post-postmodernt flegmatiskt lugn.
Vad är det Margiela tillför samtidskonsten och konsthistorien? De flesta verken emanerar en aura av déjà vu, som skuggverken eller dammet i 8 millimeters filmen. Konstnärer har alltsedan Duchamp och Yves Klein, via Claudio Parmiggiani och Arte Povera och fram till Ryan Ganders post-konceptuella lek med luft, damm och tomrum, arbetat med försvinnandet och det immateriellas materialitet. Samma sak gäller peruker, naglar, pälsar och andra attribut för kvinnlighet som Margiela dekonstruerar i utställningens andra del. Här liknar han en sann feministisk 90-talist, samtidigt som han här och var tillför undersökningar av hårbottnens rörelser. Även de anamorfa vaxdukskropparna baserade på muskelknuttar ger mig en känsla av att ha sett dem förut, och i betydligt kusligare versioner som till exempel Patricia Piccininis köttklumpsmetastaser. Till och med Margielas fetischisering av sprayburken – filtret mellan inre och yttre liv, som upphöjts till en symbol för hela utställningen – känns blek i jämförelse med Warhols Soup Cans. När det kommer till det immersiva och narratologiska totalkonstverksanspråket har var och varannan blockbusterutställning på Paris stora konstinstitutioner använt sig av denna förföriska utställningsestetik.
Det är som om Margielas konst kom för sent, likt en logisk, alltför logisk, följd av 20 års arbete i ljuset och 10 år i mörkret. För vad säger den om vår tid? Att människan vantrivs i kulturen? Det visste vi redan. Att könet är konstruerat? Det visste vi också. Att modet är en fåfänglig kamp mot tidens gång och slutligen döden? Ja, även det visste vi tyvärr. Att ting kan besjälas, förvandlas, sättas på flykt och att det bästa sättet att göra sig synlig är att försvinna? Ja, även det har många konstnärer arbetat med sedan länge.
Är jag för hård mot min stora modeidol? Det sätt han revolutionerade modevärlden på tycks i alla fall än så länge omöjligt att reproducera i konstvärlden. Vilket är synd för en motsvarighet till hans övertäckande av modellernas ansikten för att anonymisera dem och bringa tillbaka fokuset på plaggen kunde varit ett välkommet sabotage av vår tids fascistiska och narcissistiska övervakningskultur. Å andra sidan har han på ett sätt redan gjort det, då generationer av konstnärer har inspirerats och kommer att fortsätta att inspireras av honom. Frågan bör snarare ställas åt andra hållet. Vad får Margiela ut av sitt nyvunna konstnärskap? En frihet som han hade förlorat i modevärlden? Det vi ser på Lafayette Anticipations är kanske bara ett förspel till det som komma skall, som börjar med en hommage till konstmästarna. Som om han än en gång ville säga oss – låt oss inte kasta bort de konstformer vi har. Låt oss fördjupa och förvrida dem.
Utställningen avslutas hursomhelst med ett videoverk som visar ännu en perukklädd kvinna vars ansikte är täckt av hår. Hon ser mystisk, självabsorberad ut. Rätt vad det är börjar hon skratta. Även Herman Hesses kultroman Stäppvargen (1927) avslutas med ett skratt. Mozarts skratt, som den enda vägen ut ur en galen värld. Eller är det snarare vägen in? En uppmaning till att sluta ta oss på för stort allvar och skratta åt både världen och oss själva i en och samma rörelse? Hur som. Margiela. Den sanne Margielas liv och tankar, inte minst sorger och besvär – och här lär det finnas mängder av dem – förblir dolda och oåtkomliga för oss. Det får mig att fortsätta drömma om en annan väg in i hans huvud, en intimare och ännu mörkare väg, och nya verk som lyckas bryta ner och förvandla konstvärldens koder på samma sätt som han en gång bröt modevärldens.
