I Sverige går det just nu inte att komma undan en valrörelse som beskrivits som en «lavin av dynga» på grund av alla kryptofacistiska utspel från både konservativa, liberaler och sossar. Däremot tycks valet i september inte lämna så många konkreta avtryck på konsthösten. Ett undantag är Statens konstråd som i samarbete med Konstnärernas Riksorganisation (KRO) har bjudit in riksdagspartierna till en konstpolitisk debatt i sina nya lokaler på Skeppsholmen, på torsdag den 1 september. Men publiken kommer inte att få delta i debatten. I pressutskicket betonas att det inte kommer att gå att ställa frågor vare sig på plats eller i sociala medier. Snopet.
Efter en vårsäsong som exploderade av energi efter två års corona-stiltje framstår hösten som en trött och lite avslagen efterfest. Där våren bjöd på en rad spektakulära retrospektiver och separatutställningar (till exempel Björn Lövin på Moderna Museet, Lap-See Lam på Bonniers konsthall och Anselm Kiefer på Artipelag) så ser det blekare ut på den fronten under hösten. Moderna Museet sticker ut med en lovande storsatsning på den amerikanska fotografen Nan Goldin. Utställningen beskrivs som den första att ta ett helhetsgrepp på konstnärens multimediaverk och filmer. Moderna Museet visar även den thailändske konstnären Korakrit Arunanondchai.
Annars satsar institutionerna i ovanligt hög grad på grupputställningar, ofta med en politisk slagsida. Det tycks bli mer säck och aska än lust och nyfikenhet på konsten. Mest ödesmättad är Skymningsland på Moderna Museet Malmö som slår fast att mänskligheten idag står inför ett «historiskt paradigmskifte» som kommer att innebära «gigantiska prövningar». Detta är museets stora satsning i höst med nyproducerade verk och internationella konstnärer som Jonas Staal, Albert Whittle och Sandra Mujinga på agendan. Lunds konsthall vill inte vara sämre, och Behold, We Are Here, curaterad av konstnären Hanni Kamaly, utlovar «kraftfulla berättelser från samtida konstnärer som kämpar mot arvet efter århundraden av förtryck», medan Accelerator visar Mother Courage and Her Children om poesi och motstånd i en tid av «rädsla och upprustning».
Uppsala konstmuseum satsar, å sin sida, på grupputställningen All That Is Solid Melts Into Water, som blandar samtida konst med arkeologiska artefakter och tematiserar vattenkraften och dess inverkan på urfolken och deras kulturarv. Göteborgs konstliv har alltid varit mindre respektabelt, och möjligen är det detta som skiner igenom i utställningen Burnout som tar bilen som utgångspunkt för, tja, allt möjligt som kan ha med bilar som kulturella fenomen att göra. Och varför inte? Någon måste ju göra motstånd mot motståndparadigmet. Ett tiotal konstnärer som arbetar med video, installation, skulptur och textil medverkar. Gasen i botten!
Konstakademien i Stockholm känns ibland som en oas i en tid när konsten ständigt tyngs av politiska och kommersiella intressen. Där samsas kända och mindre kända namn ur olika generationer, och trots den historiska miljön har jag ofta upplevt att jag kommit närmare konstnärernas avsikter där än på konsthallarna och gallerierna. Karin Frostensson, Debora Elgeholm och Gideonsson/Londré är några av de som ställer ut i höst, men även här sticker ett par grupputställningarna ut: en om postmodernismens genombrott baserad på lån direkt från konstnärerna, vilket kan ge en annorlunda tyngdpunkt, samt en utställning med samtida textilkonst, vilket får mig att fundera på varför det inte görs fler mediebaserade utställningar. En rejäl översikt över svensk textilkonst eller samtidsmåleri? Sådant görs knappt nuförtiden.
En annan typ av översiktsutställning som har hamnat i vanrykte (men kanske blivit vanligare igen på senare år?) är den som vill ge en bild av konsten på en viss plats. Därför känns det lite oväntat att Malmö konsthall satsar på en stor Malmö-bonanza med 50 konstnärer verksamma i staden. Curator är chefen Mats Stjernstedt (som har en bakgrund inom Malmös konstscen under tidigt 1990-tal, och därmed ett visst historiskt perspektiv på ämnet) tillsammans med Elena Tzozi från Malmöinstitutionen Signal och curatorsduon Mint (Emily Fahlén och Asrin Haidari). Syftet är att samla energin hos stadens legendariska konstscen. Upp till bevis, med andra ord!
De stora konsthistoriska museerna satsar på monografiska presentationer av kanoniserade konstnärskap som Matisse-eleven Isaac Grünewald på Waldemarsudde, efterkrigsfotografen Christer Strömholm på Nationalmuseum och den finländske sekelskiftesmålaren Albert Edelfelt på Göteborgs Konstmuseum. Thielska galleriet gör en insats för jämställdheten genom att ställa ut Tora Vega Holmström, som visades på Moderna Museet Malmö så sent som 2014. Nej, för den konsthistoriskt intresserade lämnar museernas planer för hösten en del att önska.
Mer upplyftande är att Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg (kanske mest kända som redaktörer för tidskriften OEI) presenterar sina mångåriga efterforskningar kring det socialistiska fotografkollektivet Bildaktivisterna. Det blir både en utställning på Centrum för Fotografi på Södermalm i Stockholm, och en 1020-sidig bok. OEI ger också ut ett nummer om den franske teoretikern Bernard Stiegler, som hittills varit blygsamt översatt till svenska. Jag ser också fram emot Tydningens temanummer om den skotske konstnären och poeten Ian Hamilton Finlay, en annan författare som inte introducerats i Sverige i någon högre utsträckning.
Vad mer? På Bonniers konsthall blir det en utställning om global livsmedelsproduktion, Accelerator satsar på den femtielfte utställningen med den hyllade norska performancekonstnären Tori Wrånes, medan Luleåbiennalen satsar på design, konsthantverk och duodji. På den kommersiella scenen är det ofta (av naturliga skäl) business as usual, men det finns alltid något som sticker ut. Saskia Neuman, tidigare chef för Market Art Fair, startar ett eget galleri i Stockholm. Det öppnar med den svensk-amerikanske konstnären Tobias Bradford i september. Och i oktober ställer Belenius ut abstrakt och figurativt måleri av den 91-åriga italienska konstnären Isabella Ducrot. Den tror jag kan bli ett guldkorn.
