Mörka moln och regn dämpade stämningen under förra veckans förhandsvisning av den 20:e Sydneybiennalen, The future is already here — it’s just not evenly distributed. Den konstnärliga ledaren Stephanie Rosenthal har curerat en utställning med 83 konstnärer från 35 olika länder, löst baserad på föreställningar om agens och identitet i den digitala ålder. Biennalen är uppbygg kring sju «embassies of thought» och äger rum på ett flertal institutioner och platser runtom i staden, inklusive ett mobilt bokbord tillägnat den polske författaren Stanislaw Lem initierat av den singaporianska konstnären Heman Chong.
För två år sedan var luften mättad med förtvivlan efter de massiva protesterna mot biennalens huvudsponsor, Transfield, och i förlängningen mot den konstnärlige ledaren Juliana Engberg. När en ny sponsor, The Neilson Foundation, nu har ersatt Transfield har kontroverserna bedarrat, även om konsekvenserna fortfarande är kännbara i det australiensiska konstlivet. Efter den förra biennalen blev Australia Council for the Arts föremål för massiva nedskärningar, vilka anses direkt kopplade till dispyten och kommer att vara kännbara för konstnärer och institutioner under många år framöver.
Den tyske curatorn Stephanie Rosenthal har sedan 2007 varit huvudintendent för Hayward Gallery i London, där hon har organiserat en rad monografiska och tematiska grupputställningar. I Sydney har Rosenthals åstadkommit en väl avvägd och meditativ biennal utan politiska konflikter och protester, vilka förvisso kan generera betydelsefull kritik men också skapa smärtsamma situationer för både konstnärer och publik.
Rosenthal har använt det populära greppet att lägga ut en del av det förberedande arbetet på entreprenad. Tretton «attachéer» har anlitats – curatorer, skribenter och teoretiker – för att bidra till utställningens form och innehåll. Till skillnad från Juliana Engbergs biennal som inkluderade ett dussin skandinaviska konstnärer, återfinns enbart fyra i denna upplaga: Nina Beier och Mette Ingvartsen från Danmark, Mette Edvardsen från Norge samt svenske Bo Christian Larsson, som i det pågående verket Fade Away, Fade Away, Fade Away täcker gravstenarna på Camperdown Cemetery med vita överdrag.
William Gibson-citatet i biennalens titel, The future is already here — it’s just not evenly distributed, tyder på en önskan att diskutera teknologi och klassfrågor. Dessa ämnen är närvarande i utställningen, men som helhet lyckas Rosenthal inte problematisera fördelningen av tid och resurser som titeln anspelar på. Begrepp som «ambassad» och «attaché» blir också något missvisande, eftersom geopolitik inte är något central tema i biennalen. Rosenthal är snarare i första hand intresserad av ambassaden som en plats där vanliga lagar och regler inte gäller, och hur detta möjliggör alternativa former för kommunikation och liv. Det verk som tydligast skapar ett avskilt universum är den japanska konstnären Taro Shinodas installation i form av en tatamiklädd plattform, svävande i ett ljust rum vars väggar och golv har täckts med blek lera som krackelerar efterhand som den torkar.
Styrkan i årets Sydneybiennal ligger i en form av konst som förändras över tid och sätter kroppar i rörelse: performances av Boris Charmatz, Adam Linder och Alexis Teplin, liksom verk utspridda i stadsrummet av konstnärer som Keg de Souza och Archie Moore. Dessa verk skapar sin egna förhållanden som bryter upp det förutsägbara hos en museiutställning, på ett sätt som korresponderar med Rosenthals idé om ambassaden som en alternativ plats utanför den vanliga regleringarna av tid och rum.
