När inget är poesi

På Virserum Konsthall reflekterar Ane Hjort Guttu över den svenska landsbygdens utmaningar i en tid då människor förutsätts vara kreativa och fria.

Ane Hjort Guttu, Praktisera Poesin (stillbild), 2019.

«Det är inte utanför, det är i mig…mitt liv är poesi», säger en av skådespelarna i Ane Hjort Guttus tvåkanalsvideo Praktisera poesien (2019), som har gett namn åt den utställning som visas i två mindre rum på Virserums Konsthall. Den norska konstnärens presentation är del av en nystartad «samarbetsbaserad triennal» för samtidskonst organiserad av Nya Småland, ett projekt med syftet att ompröva och undersöka de politiska, sociala och estetiska villkoren i regionen.

Småland må ha ett rikt kulturarv – präglat av Astrid Lindgren, IKEA och Vilhelm Moberg – men dras med samma problem som drabbat landsbygden på många andra håll i Sverige: avflyttning, brist på samhällstjänster och sociala problem för att nämna några. Nya Småland leds av curatorn Jonatan Habib Engqvist och konstnären Mike Bode, och har som mål att behandla dessa frågor med hjälp av samtidskonst, ett instrumentellt angreppssätt med rötter i det tidiga 00-talet, då kommuner försökte locka de «kreativa klasserna» för att vitalisera och utveckla eftersatta lokalsamhällen.

Det som delvis skiljer Nya Småland från gamla Småland finns just på platser som Virserum, där ungefär 15 % av den åldrande befolkningen på cirka tvåtusen är nyanlända från Syrien. Hjort Guttus verk kretsar inte specifikt kring detta, men ställer ändå ett antal frågor om konstens – och poesins – effektivitet liksom dess bredare spridning i samhället.

Titelverket visas på två CRT-skärmar och består av en man och en kvinna som tycks fångade inuti en vit kub, med matchande vitmålade ansikten. De smälter bitvis in i bakgrunden när de talar med varandra om frihet, ensamhet och konstens autonomi. Ibland spekulerar de om huruvida någon har kommit in i utställningen. Utdrag ur André Bretons Surrealismens manifest (1924) citeras: «Farväl absurda urval, avgrundsdrömmar, rivaliteter, fördragsamheter utan ände, årstidernas flykt, idéernas konstgjorda ordningar, farans skyddsräcke och ’allt har sin tid’! Måtte folk blott lägga sig vinn om att praktisera poesin

Ane Hjort Guttu, Møbler er ikke bare møbler (stillbild), 2017.

Vad betyder det, frågar kvinnan, att praktisera poesi? Förutom att läsa, skriva och publicera, det vill säga. Hennes manlige motsvarighet svarar med klichéer och farsartade uttalanden i ett försök att bevisa att han är fri och befinner sig på en plats där «poesin har segrat». Och till viss del har han rätt. Det europeiska avantgardets program för att förena konsten och livet har vunnit, såtillvida att det i senkapitalismen är av yttersta vikt att individer är kreativa och frigör sin potential genom att hänge sig åt sina passioner, följa sina drömmar; slutet på pengar, som Breton förutspådde för nästan hundra år sedan, har idag åstadkommits genom kontantfria zoner och ökande nivåer av abstraktion.

När allt är poesi, är inget poesi. Vilket inte gör något om man med poesi menar att hävda individuella friheter mot det sociala fältets rivaliteter och mörka avgrunder, vilket jag tror att Hjort Guttu’s karaktär gör. Även om den lyriska dikten, som Adorno menade, är ett uttryck för en social antagonism, så är detta en djupt konservativ syn på både poesi och det sociala, och dessutom en som jag tvivlar på att särskilt många samtida poeter känner igen sig i. Men, för argumentets skull, hur skulle poesin påverkas i ett icke-monetärt samhälle där alla har samma möjligheter och tillgång till verktygen för kulturell produktion, ett samhälle där alla har tid att, säg, läsa, skriva och reflektera? Poesin skulle inte längre vara en avgränsad kategori, än mindre specifika former och praktiker. Åtminstone tror jag att det är denna motsägelse som konstnären vill att vi ska överväga.

Ane Hjort Guttu, Praktisera Poesin (stillbild), 2019.

Mer relevant för en lokal publik är kanske Möbler är inte bara möbler (2017). I den korta filmen figurerar samma två karaktärer, denna gång är miljön diverse interiörer i ett IKEA-varhus. Under filmens gång diskuterar paret vit-medelklass-problem medan de reflekterar över de banala omgivningarna och bläddrar i den senaste IKEA-katalogen. «Frihet», gnäller den ena, «är aldrig trevlig». Det är ett verk som, för att parafrasera Simen J. Helsvigs recension i Kunstkritikk 2017, kännetecknas av en djup ambivalens om huruvida mänsklig autencitet, en tillvaro där möbler så att säga bara är möbler, faktiskt finns.

Men i Virserum, där det så sent som 1970 fanns över fyrtio möbeltillverkare som specialiserade sig på traditionella hantverkstekniker, är möbler förstås mer än möbler. Virserums Konsthall beskriver sig själv som «landsbygdens och periferins konsthall» så nog är det ett lämpligt val av plats, om än lite fräckt, särskilt med tanke på att IKEAs framväxt var en bidragande orsak till samhällets snabba nedgång – en historia som noggrant återges på Virserums närliggande möbelindustrimuseum. Att den friktionen upprätthålls här tycks avsiktligt, och i linje inte bara med Hjort Guttus övergripande metod, utan också hennes uppenbara skepsis kring konstens användbarhet. Ändå känns detta som en förlorad möjlighet för Nya Småland att leva upp till ambitionen att etablera långsiktiga relationer och «skapa dialog mellan internationell samtidskonst och lokal kunskap».

Jag sympatiserar med Nya Smålands fokus på landsbygden, men om denna utställning är en indikation på hur man kommer att samarbeta med mindre institutioner i det småländska inlandet är omfattningen alltför begränsad. För det är i förbisedda samhällen som Virserum som autonomi inte bara är ett borgerligt dilemma, utan ett villkor för det sociala livet och konstnärlig verksamhet. Precis den sorts motsägelse som Praktisera poesien reflekterar över.

Installationsvy från Ane Hjort Guttus utställning på Virserum Konsthall.

Læserindlæg