Om man skall urskilja två aktuella huvudfåror i dagens konstpolitiska diskurs i Finland, handlar den ena om konstens roll inom turistnäringen och den andra om konstens hälsobringande effekter. Den ena handlar om tillförsel av ny finansiering till kulturområdet, och den andra om tydliga kulturpolitiska linjedragningar i form av den nuvarande kulturministerns spetsprojekt och dessas inverkan.
Dessa två fåror går även bitvis samman, särskilt inom de stora institutionernas breda verksamhet. Museisektorn styr konstfältet starkt just nu med ambitioner att skärpa profileringen med internationellt gångbara namn, vilket kombineras med pedagogiskt inriktad programverksamhet med devisen att konsten tillhör alla.
Det första spadtaget till det nya privatfinansierade Amos Rex, utbyggnaden av Amos Andersons konstmuseum, togs i centrala Helsingfors i början av januari. Det till största delen underjordiska museet planeras att öppna om två år, i början av 2018. Amos Rex planeras att bli ett flexibelt kulturcentrum med inriktning på ung, visuell kultur.
Det nya bygget under Glaspalatset har haft många effekter, varav den mentala inte ska underskattas. Alla lokala museiaktörer har i ett kollegialt krafttag påbörjat ett samarbete som siktar på ett «Museumsquartier». Vid sidan av Amos Rex ingår det förnyade Helsingfors stads konstmuseum HAM, Helsingfors Konsthall, Kiasma och Ateneum. Samarbetet institutionerna emellan förväntas få winwin-effekter på ett sätt som tidigare inte skådats. Och i princip alla museerna har redan rapporterat om besökarsiffror som 2015 stigit över förväntan.
Denna museiboom kan naturligtvis kopplas till de senaste fem årens debatt om ett Guggenheim Helsinkis vara eller icke vara. Ingen av museidirektörerna säger sig se ett amerikanskt etablissemang som ett hot. Tvärtom välkomnas det som ett komplement. Och Guggenheim-intressenternas lobbningsaktioner mot de politiska beslutsfattarna har inte avtagit. De fick däremot nytt vatten i sina kvarnar genom en marknadsundersökning som påvisade att 40 % av tillfrågade europeiska och asiatiska resenärer uppfattade Guggenheim som ett mervärde för Helsingfors. Därtill kunde undersökningen konstatera att värdet av den potentiellt ökade turistströmmen skulle uppgå till 45 miljoner euro årligen, och över 400 nya jobb. En av reaktionerna på undersökningen var att researrangörer som Finnair och Viking Line meddelade att de går in som sponsorer för insamlingen av licensavgiften som är förutsättningen för varumärkets etablering.
Några utlåtanden eller noggrannare tidsplaner för behandlingen av frågan i Helsingfors stadsfullmäktige har inte offentliggjorts efter genomförandet av arkitekturtävlingen 2015. Beredningen inom stadens förvaltning leds av biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen, som i medierna förhållit sig positivt inställd till projektet. Kritiken mot projektet är naturligtvis inte försvunnen även om argumenten slipats ner något efter att både det nya Barnsjukhusets och det nya Centrumbibliotekets finansieringar tycks ha säkrats och inte står i lika tydlig konkurrens om skattebetalarnas medel.
Även gällande utställningar under den kommande våren är det de stora aktörerna som dominerar. Namn som Ad Reinhardt på EMMA och Auguste Rodin på Ateneum, båda i februari, och Ernesto Neto på Kiasma ackompanjeras av större presentationer av privata samlingar av bl.a. Sovjet-konst från Mihail Arefjevs samling i Moskva (Didrichsens museum), Zabludowicz samling (Helsingfors konsthall) och den lokala grossistfamiljen Heinos samling (HAM-museum).
Det positiva är att museerna även tampas om att visa mer eller mindra etablerade konstnärer i en snabbare takt parallellt med de större utställningarna. Bland andra presenteras så Karolina Hellberg (f. 1987) på HAM, Camilla Vuorenmaa (f. 1979) på EMMA och Jani Ruscica (f. 1978) på Kiasma för en bredare publik än vad det tidigare varit möjligt i Finland.
Ute i övriga landet håller Sara Hildén konstmuseum i Tammerfors fanan högt med en gedigen presentation av den esoteriska formalismens grand old man Carolus Enckell. Enckell (f. 1945) hör till den generationen som fick sin konstnärsfostran under Unto Pusas ledning i den av Maire Gullichsen grundade Fria Konstskolan, och som aldrig övergett tilltron till modernismens färg och formestetik. Museets serie av inhemska konstnärers gediget utforskade retrospektiva utställningar har blivit en av grundpelarna för den klassiska konsthistorieskrivningen av den finländska samtida konstens utveckling.
Serlachius-museet i Mänttä har etablerat sig som en väsentlig aktör året igenom med egna utställningsproduktioner, konstnärsresidens och en blandning av lokalfärg och internationella smaker. Den pågående utställningen med Anselm Kiefer följs senare i vår av en presentation av den i Finland mindre kända britten Mark Wallinger, initierad och curaterad av Timo Valjakka.
Björneborgs konstmuseum satsar under våren på islänningen Eggert Péturssons färgsprakande och detaljrika blomstermålningar, som kan ses utgöra ett komplement till den isländska satsning som den finlandssvenska Pro Artibus-stiftelsen gör på en serie utställningar av samtida isländska konstnärer under temat Trampa vatten. Dessa utställningar visas både på Elverket i Ekenäs och på Amos Andersons konstmuseum och Forum Box i Helsingfors under sommaren 2016.
I utkanterna av huvudstadsregionen möts konstpubliken av ambitiösa utställningsprogram åtminstone på konstmuseet i Hämeenlinna som efter stora presentationer av Eija-Liisa Ahtila och Mika Taanila, visar en grupputställning av yngre förmågor curaterad av konstagenten och kritikern Veikko Halmetoja. Det lilla lokala Sinkka-museet i Kervo visade fram till 28.2. verk av «shamanisterna» Alpo Jaakola (1929–1997) och Heikki W. Virolainen (1936–2004), som båda gick sin egen konstnärliga väg, och senare i vår en grupputställning kring temat Exoticism, med målningar av blandade generationer samlade kring målaren Sirkka Liisa Lonka (f. 1943).
Även om det på gräsrotsnivå och bland alternativa konstnärsdrivna utställningsinitiativ verkar som att många kämpar hårt för att överleva och många känner sig tvingade till den instrumentalisering som huvudfårorna hårt driver konsten in i just nu, finns det en ny energi i det finländska konstlivets verksamheter som länge saknats. Hur energin kanaliseras och huruvida en konstruktiv kritisk diskussion kan få utrymme mitt ibland en nyliberal anda av privatfinansierad internationalisering återstår att se.