På det alltmer konsthallsliknande Stockholmsgalleriet Magnus Karlsson, som har utökats med reception och bokhandel i Galleri Olssons gamla lokaler intill, inleds hösten med Lisa Jonassons minutiöst framarbetade bildvärld. Här är det viktigaste den närgångna blicken på människan som en av andra beroende och sökande varelse. Lika liten och förvirrad som kristallklar och avgrundsdjup. Alla verken visar kropp. Kroppsdelar i en större kropp, bild inuti bilden, i klara färger och tydligt avgränsade konturer. Ovanpå ligger illusioner och pyssel, upprepningar, speglingar men också lustigheter, som flygande frisyrer och vibrerande näsvingar.
Flera gånger ser jag en vänskap mellan Jonassons bilder och de bibliska scener som kan ses i bemålade träkyrkor. Det är samma ömma och plågade figurer. Men hos Jonasson finns samtidigt ett inzoomande, som om hon tittade på människans kropp, känsla och tanke genom ett mikroskop. Och då finns där också en kyla och en bitvis stelare rytm. Perceptionspsykologiska testbilder eller alienerat lycklig sovjetisk mural? Nej det finns mer värme i detaljerna, i närheten till och igenkänningen med figurerna. Människan. Familjen. Barnen.
Efter ombyggnationen består galleriet av två lika stora utställningsrum bredvid varandra. Här visar Jonasson ett 20-tal verk i en utställning som har en mycket jämn, städad rytm där verken är installerade i påfallande låg höjd, som för att passa barn. Ett undantag är de vattenfallslika applikationerna Innanhavet I och II (2019) som utnyttjar takhöjden och uttalar övergången mellan rummen. Kroppar i svart plast som verkar leta efter något är fästa med enkla stygn på infärgad juteväv som böljar mjukt i rummet. De är utställningens höjdpunkt, de tar tag i rummet och ger syre till de andra verken som nästan alla är bakom glas, inramade eller lagda i vitriner.
De fyra porträtten Du och din bror I-IV (2019) hänger fritt på en vägg och betraktar – studerar – mig med barnets uråldriga ögon. Jag känner mig både ifrågasatt och behövd. Jag kommer att tänka på Franz Kafkas formulering «A cage went in search of a bird» (Franz Kafka, The Zürau Aphorisms, 1931). På en nivå handlar det förstås om inglasningen. Men inte bara, det vore för enkelt. Jonassons bilder må till viss del vara fåglar i burar men de är också själva burar, precis som jag då jag letar efter ord och meningar för att förklara dem. Och tills det att buren funnit fågeln kan den ju vara minst lika fantastisk som vilken fågel som helst!
