Första gången jag sätter mig ner och pratar med Eva-Lisa Bengtson (1932–2018) är en tisdag våren 2016. Hon har dykt upp på de lesbiska allsångskvällar som jag arrangerat på bland annat Marabouparken, och på en av dem sagt att hon vill visa mig nånting. Vi möts upp ett par timmar innan RFSLs grupp för seniora hbtq-kvinnor – Golden Ladies – veckoträff på Sveavägen i Stockholm. Det som följer är, i reducerad form, vad hon visar och berättar för mig.
Eva-Lisa föds i Stockholm 1932 och även om hon tidigt i livet förstår att hon egentligen är flicka dröjer det till 1964 innan hon vågar berätta det för någon. Vid den tiden är transsexualism fortfarande ett relativt nytt och okänt begrepp och i Sverige har endast ett fåtal läkare börjat experimentera med könsbekräftande vård. Under Eva-Lisas första läkarbesök får hon veta att hon inte kommer att få behandling eftersom hon är lesbisk och att det «vore att gå från en villfarelse till en annan». I stället får hon en medicin som ska bota det som läkaren menar är «skador i vissa hjärnaktiviteter». Eva-Lisa tar tåget hem från Uppsala, sväljer en tablett men bryter ihop. Hon vill inte medicinera bort sig själv.
Vid samma tid kommer hon ut för sin familj men inser snart att hon aldrig kommer att kunna leva som Eva-Lisa, vare sig hemma eller på sitt arbete. Samtidigt förstår hon att hon måste hitta en plats där det går.
I mitten av 1960-talet finns inga officiella mötesplatser för transpersoner i Sverige. En av få någorlunda trygga kontaktvägar är ett antal porrtidningar från Hson-förlaget där insändare från transpersoner behandlas med ett, för tiden, relativt stort mått av respekt. I en av dessa, Raff, hittar Eva-Lisa en annons av Erika Sjöman. Erika har jobbat till sjöss och under en vistelse i Los Angeles kommit över tidskriften Transvestia. Eva-Lisa och Erika möts och författar en annons som efter publiceringen i Raffs systertidning Piff 1964 får över 80 svar från transpersoner över hela landet. De parar ihop personer som verkar ha liknande intressen så att de kan skriva till varann. Detta är starten för Sveriges första klubb för transpersoner. Den döps efter den amerikanska tidskriften – Transvestia.
Efter några första mindre sammankomster får Eva-Lisa och Erika tag i en dansstudio på Östgötagatan där de snart börjar arrangera fester i den lokal som de kallar Spegelsalen. Där finns ingen toalett och den enda värmen kommer från en kakelugn, men de gör det så fint de kan och danssalen med speglar blir en perfekt «catwalk» för de som tidigare klätt om i ensamhet.
De flesta på Transvestia identifierar sig som transvestiter, inte som transsexuella. Möjligheten att leva hela sitt liv som den en innerst inne är, är för transpersoner under denna tid en utopi. Men till Transvestia kommer olika sorters transpersoner, lesbiska och människor med andra läggningar, fetischer, och drömmar. Klubben blir en trygg plats för många. Till exempel för mannen som är rädd att bli tagen av polis men som Eva-Lisa hjälper genom att skjutsa in till stan så att han får gå i damskor en stund. För det lesbiska paret som känner sig så hemma där, och för Christer Strömholm som en gång fotar Eva-Lisa topless. För engelskläraren som, när han kan, åker ut till sin sommarstuga och byter om för att sedan vada ut i vattnet medan den vida kjolen breder ut sig som en blomma runt honom. Och för hon som aldrig vågar prata med någon men kommer på varje fest ändå.
Ungefär ett år efter den första klubbkvällen åker Anette, medlem i Transvestia, till Los Angeles och träffar Virginia Prince (1912–2009), som ger ut tidningen som klubben i Stockholm uppkallats efter. Prince har även startat Foundation for Full Personality Expression (FPE) – en organisation för heterosexuella transvestiter. Anette blir medlem och startar 1966 föreningens nordiska motsvarighet som snart blir den tongivande transorganisationen i Sverige. I FPE är reglerna för medlemskap snäva och blir så även i Sverige. Homosexuella eller transsexuella är inte välkomna, och som transvestit ska en helst kunna passera som cis-kvinna för att få vara med. Eva-Lisa, som är både transsexuell och lesbisk, passar inte in och mot slutet av 1960-talet rör hon sig bort från denna nya transrörelse.
1969, ett år efter Transvestias sista fest, tar paret Jerry och Märta över en källarlokal på Folkungagatan i Stockholm. Via en annons i Dagens Nyheter efterlyser de «homosexuella damer» och uppmanar intresserade att höra av sig. Snart öppnar Jerry’s damklubb med fest varje fredag.
Jerry, som döpts till ett feminint namn men som alla känner som just Jerry, blir snart som en förälder för Eva-Lisa och flera av hennes gamla Transvestia-vänner. Många av de som hänger på klubben har, precis som Jerry, tagit sig ett manligt namn och bär traditionellt maskulina kläder. Att några har ett utpräglat maskulint butch-uttryck och några ett mer feminint femme-uttryck är en naturlig del av den lesbiska gemenskapen och inget en talar särskilt mycket om. Ord som transvestit eller transsexuell är till största del förbehållet personer som tillskrivits ett manligt kön vid födseln. Efter en lite väl livlig fest nyårsnatten 1970–71 blir Jerry och Märta utslängda, och till mångas sorg stängs Jerry’s damklubb.
Efter att Jerrys stängt följer Eva-Lisa med sina nya lesbiska vänner till RFSLs lokal Timmy på Timmermansgatan. Här talas det inte om transidentiteter, och att Sverige 1972 blir först i världen med att göra det möjligt att byta juridiskt kön är inget en uppmärksammar. Trots att Eva-Lisa fått hormoner utskrivna sedan slutet av 1960-talet byter hon aldrig juridiskt kön eftersom hon aldrig kan vara sig själv på heltid. Pressen att till vardags leva som man gör stunderna på RFSL livsviktiga, och i stället för att framhäva sin transidentitet blir hennes identitet som lesbisk viktigare.
I mitten av 1970-talet har den lesbiska rörelsen börjat organisera sig, och 1975 bildas Lesbisk Front som är betydligt mer politisk än de tidigare grupperingarna. En utåtriktad aktivism förespråkas – gruppen demonstrerar, föreläser och gör flera spektakulära aktioner. 1975 bokar de platser på en porrklubb som annonserat om en «lesbisk sexshow». Mitt under showen stormar Eva-Lisa och hennes vänner scenen för att veckla ut en banderoll med texten «Sluta förnedra lesbiska kvinnor!»
I denna tids lesbiska feminism finns en ovilja att identifiera sig med de tidigare vanliga femme och butch-uttrycken, samt med idén om det så kallade «tredje könet» som 1800-talets sexologer använde för att beskriva homosexualitet. För Lesbisk Front, precis som i den övriga feministiska rörelsen, är identiteten som kvinna i relation till patriarkatet grundläggande. I denna uppdelning av två biologiskt fasta kön får inga identiteter som skaver mot dessa plats.
I slutet på 1970-talet startar Lesbisk Front, ihop med andra kvinnogrupper, Kvinnohuset på Snickarbacken i Stockholm. Detta föregås av ett hårt arbete och en omfattande renovering som Eva-Lisa har stor del i. Hon är där nästan varje helg för att göra huset redo för kvinnorörelsens aktiviteter.
1996, nästan 20 år sedan starten, flyttas verksamheten till en mindre lokal på Blekingegatan. Det är i samband med detta som det börjar höjas röster som menar att transkvinnor inte bör vara välkomna på Kvinnohuset. De som försvarar Eva-Lisas närvaro (hon är den enda öppna transpersonen där) understryker att hon ju varit med sedan starten, och under nästan 20 år, bokstavligt talat, byggt upp verksamheten. Det hela slutar med att Eva-Lisa får ett brev där hon först hälsas med sitt juridiska mansnamn, och där det sedan förklaras att en beslutat att transsexuella inte längre har tillträde till Kvinnohuset. För Eva-Lisa blir det slutet på ett 20 år långt engagemang, och en förlust av en för henne viktig plats. Men nyckeln till Snickarbacken sparar hon på sin nyckelknippa livet ut.
Under andra halvan av 1990-talet får transfoba idéer, som tidigare inte formulerats, fäste i svenska feministiska kretsar. Dessa tankegångar inom radikalfeminismen har fått spridning bland annat via Janice Raymonds bok The Transsexual Empire: The Making of the She-Male från 1979, i vilken transkvinnor beskrivs som förövare som approprierar kvinnlighet för att få tillgång till kvinnliga och särskilt lesbiska rum. På flera lesbiska mötesplatser tar en beslut om att exkludera transkvinnor och det är under en tid vanligt att i annonser till olika evenemang understryka att en ej välkomnar transvestiter eller transsexuella. Eva-Lisa går på ett möte hos föreningen Lesbisk nu! där representanter från olika lesbiska verksamheter ska diskutera hur de ska förhålla sig till transkvinnor. Någon föreslår en kontroll av klubbesökarens underkläder eller ett system där en kan gå i god för att någon är «tillräckligt mycket trans» för att komma in.
Det finns undantag från de transfoba tongångarna, och i samband med debatterna blir det för vissa klubbar viktigt att visa solidaritet med transkvinnorna. Ett exempel är fetisch- och bdsm-klubben Lash som vänder sig till queera kvinnor och som i och med diskussionerna tydligt visar att de välkomnar alla kvinnor. Snart ändrar de beskrivningen av sin målgrupp till kvinnor, trans- och intersex-personer. Eva-Lisa blir en trogen besökare och dyker upp i princip varje torsdag då klubben har sina fester.
Trots motgångarna fortsätter Eva-Lisa att engagera sig i hbtqi-rörelsen. Under 1990-talet blir hon återigen aktiv i RFSL där hon driver frågan om att transpersoner ska inkluderas i förbundet – vilket också sker 2001. Hon arrangerar lesbiska festivaler, föreläser och skriver om lesbisk historia i tidningen Kom ut!. Hon går med i Golden Ladies och kommer dit i stort sett varje tisdag under 25 år. I takt med att transpersoner får fler rättigheter är det också fler som uppmärksammar hennes arbete och 2010 får hon ta emot RFSL’s Hedersregnbåge för sina insatser inom rörelsen. Trots detta har fortfarande relativt lite skrivits om Eva-Lisas pionjärarbete inom transrörelsen – eller om transrörelsens historia över huvud taget.
När jag lär känna Eva-Lisa är hon 84 år. Efter att hon berättat om sitt liv där på RFSL tjatar jag på henne i ett år om att få göra filmade intervjuer med henne, vilket jag till slut får våren 2017.
I början av 2018 har hon inte hört av sig på ett tag och då jag vant mig vid hennes regelbundna telefonsamtal börjar jag bli orolig. Jag pratar med Golden Ladies som också undrar var hon håller hus, men som varken vet var hon bor eller hur en får tag i henne. Eftersom jag vet några detaljer om hennes «andra liv» kan jag, efter en stunds googlande, luska ut hennes adress och en varm vårdag kör jag till radhuset norr om stan. När ingen öppnar går jag över till grannen som berättar att «mannen» i huset gått bort för ett tag sedan. När jag efter en tid får tag i Eva-Lisas dotter får jag veta att hon redan har begravts. Utan sitt stora queera nätverk och under sitt juridiska mansnamn.
Under Pride 2018 arrangerar jag och Eva Lindberg från Golden Ladies en minnesstund för Eva-Lisas queera vänner hos RFSL Stockholm. En stor och brokig skara kommer och vi fikar, sjunger och turas om att hålla tal.
Efter en tid kontaktar jag återigen dottern eftersom jag vet att Eva-Lisa har en del material kopplat till den tidiga transrörelsen. Hon säger att hon ska lägga undan det som hon tror jag är intresserad av. Efter ungefär ett halvår kör jag och hämtar upp det som hon säger att hon annars bara skulle ha slängt Hemma börjar jag gå igenom materialet, som ryms i åtta flyttkartonger. Bland det första jag hittar är en bunt gulnande brev adresserade till Eva-Lisa vid starten av Transvestia. Första kvällen går åt bara att läsa igenom dessa vittnesmål om klubben och vad den och Eva-Lisa betytt för så många. Prydliga pärmar och mappar med föreningsprotokoll, fotoalbum, LP-skivor, kassettband, affischer, medlemskort, pins, böcker och ännu fler brev fyller snart vardagsrumsgolvet. Eva-Lisa har under mer än 50 år omsorgsfullt samlat ett fantastiskt arkiv med ett unikt material för svensk transhistoria.
Under de senaste två åren har jag, med stor hjälp av Eva-Lisas vänner, på olika sätt lyft fram hennes historia genom projektet Eva-Lisas monument. Sedan 2019 har jag hållit stadsvandringar på Södermalm i Stockholm där flera viktiga platser kopplade till hennes aktivistliv låg. Samma år gjorde jag, tillsammans med andra transpersoner, en performativ läsning av brev ur arkivet på Moderna museet, och nu planerar jag även för ett jubileum för Transvestia som i höst kommer att hållas i huset på Östgötagatan där klubben hade sin Spegelsal.
Bristen på nedtecknad historia gör marginaliserade rörelser sårbara och därför blir tillgängliggörandet av arkivet viktigt. Efter ett decennium med positiva lagändringar – där stoppet av tvångssteriliseringar vid juridiskt könsbyte 2013 hör till de viktigaste – hörs återigen ekon av 1970-talets transfoba retorik. I debattartiklar och böcker ifrågasätts transpersoners rätt till en, i många fall, livsviktig vård. Jag hoppas att aktiveringen av Eva-Lisas arkiv kan bli en del i motståndet mot detta. Jag tänker mig också stadsvandringarna och jubileet – samt texter som denna – som delar av ett minnesmonument över en person som inte tilläts vara den hon var, ens efter sin bortgång. Men som trots det banade väg för en hel rörelse.
Bildförteckning:
Eva-Lisa Bengtsson, 1965.
Fest med Transvestias medlemmar på frisersalongen Madame Loulou, 1965.
Fest med Transvestias medlemmar i Spegelsalen, 1965.
Virginia Prince, utgivare av den amerikanska tidskriften Transvestia, 1960–1980.
Jerry och Märta, paret som drev Jerry's damklubb, 1962.
Lesbisk Fronts aktion på porrklubben Pussy Cat, 1975.
Renovering av Kvinnohuset med Eva-Lisa till höger i bild, 1979.
Eva-Lisas exemplar av Janice G. Raymonds The Transsexual Empire, 1979.
Hedersmedlemskort tilldelat Eva-Lisa postumt under Lash’s 25-årsjubileum, 2020.
RFSLs hedersregnbåge tilldelad Eva-Lisa, 2010.
Stillbild från intervju med Eva-Lisa, 2017.
Brev till Eva-Lisa från transpersoner, 1964–1968.
Stadsvandring om Eva-Lisa, 2019.
Not: RFSL var fram till 2007 en akronym för för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Idag står det för Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter.
Sam Hultin (b. 1982) är konstnär och bor i Stockholm. Hultin har en MA från Konstfack (2012), och arbetar med performance och video utifrån ett intresse för queer historieskrivning. Sedan 2019 arbetar hen med projektet Eva-Lisas monument som presenteras i form av stadsvandringar, uppläsningar och texter. I höst arrangerar hen ett jubileum för Sveriges första transklubb, Transvestia, i samband med utställningen En omsorgsfull strejk på konsthallen Mint i Stockholm.
