Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud, och om inga mänskliga ögon betraktar Nina Beiers konst, existerar den då? Beiers installationer utgörs främst av minimalt bearbetade vardagsföremål vars implikationer inte är fixerade vid något specifikt tema. Hennes utgångspunkt tycks vara att mottagaren är förmögen att fundera, reflektera och analysera. Som en följd antar hennes konst sin form först då den träder in i en utomstående betraktares tankar, vilket i bästa fall ger upphov till en produktiv osäkerhet, och i värsta fall leder till cyniska jämförelser med sagan om kejsarens nya kläder.
Beier slog igenom för ett drygt decennium sedan med performancet Tragedy (2011), i vilket en levande hund ligger på en österländsk matta och spelar död. Hon är bosatt i Köpenhamn men hennes konst har ändå aldrig visats i någon större utsträckning vare sig Finland eller Sverige. Men nu är det dags för mid-career-retrospektiven Delar på Kiasma som stenhårt pläderar för den danska skulptörens plats i en samtida nordisk konstkanon.
I utställningen framträder en konstnär vars valda teman kan sammanfattas med diverse modeord: (post)kolonialism, senkapitalism, maktstrukturer, antropocentrism, klimatavtryck. Andelen text är ändå anspråkslös, till och med njugg. De jättelika vita väggarna är i princip helt tomma och stumma. Jag kommer att tänka på hur The New Yorkers konstkritiker Jackson Arn nyligen frågade sig vad som skulle hända om Whitneybiennalens alla väggtexter skulle slängas i Hudsonfloden. Hans egna skoningslösa utvärdering var att det skulle avslöja hur stor del av biennalens verk som förlitar sig på text för att fungera så väl innehållsmässigt som estetiskt. Samma fenomen har redan länge kunnat skönjas på europeisk mark, till exempel vid Documenta 15 år 2022 eller förra sommarens Helsingforsbiennal.
Enter Nina Beier. Tillsammans med curator Piia Oksanen har hon sammanställt en helhet som tas in genom utläsning istället för läsning. Vid första anblick är det avståndsskapande. Verken är få och befinner sig på marknivå: flak av asfalt får agera brickor för halverade chokladstänger av märket Mars (Mars, 2018), jordhögar pryds med stora ekivoka frön från den sällsynta dubbelkokosnötpalmen (Female Nude, 2015), massagefåtöljer ockuperas av koppartrådstrassel och värdelösa en- och tvåcentsslantar (Manual Therapy, 2016/2024) och plastpåsar fylls med stenkross (Building 2009/ 2024). Små radiostyrda stadsjeepar belamrade med blonda peruker i äkta hår kör ryckigt och förvirrat omkring intill två mekaniska rodeotjurar som sorgset bär på behållare med modersmjölksersättning (Auto, 2017 samt Beast, 2018/ 2024).
Generellt är det inte spexigt nog för att tas som glättig absurdism. Beier arbetar med att främmandegöra diverse readymades. I processen omvandlas handfat, lösskägg samt nackstöd från bilsäten till något olustigt. Installationerna väcker obönhörligen tankar om själva objektens existens. I utställningskontexten upphör de att vara bruksföremål, och då allt får ses men inte röras väcker det en slags frustration. Vad är ens allt detta? Det vardagliga ter sig obehagligt komplicerat och processerat. Alla dessa moderna produkter består av så många delar, så många slags material och framställningstekniker.
De globala produktionskedjor som möjliggjort Beiers ansamlade föremål är utställningens mest påtagliga tema. Utomhus vore en halv chokladstång skräp, men i utställningssalen antar den en allvarsam form. Det söndriga plastemballaget, chokladskalet som omsluter det exponerade inkråmet av nougat och kola… Varje del av den ultraprocesserade sötsaken har sin historia. Få människor är omedvetna om att chokladens historia är förknippad med kolonialism och slaveri, eller att kakaobönor odlas på skövlad mark och skördas under usla förhållanden. För att kunna konsumera måste man förtränga moral och etik, men Mars bryter för en liten stund ner inre fördämningar och låta ens samvete grumlas av obekväma tankar.
Chokladen är bara ett av de material med vilka Beier diskret lyfter fram det moderna slaveriet samt de enorma avstånden mellan producent och konsument. I Manual Therapy är merparten av det kopparskrot som massagestolarna outtröttligt knådar utvunnet ur elektronik, medan jätteskorna i Human Resource Industries(2013) är masstillverkade av Adidas. Vem har gjort gruvarbetet som möjliggör våra nya telefoner, vem har tillverkat våra trendiga sneakers? Och varifrån kommer människohåret i Auto, allt det tjocka svall som flödar ut genom fönstren på de radiostyrda bilarna och sopar fram och tillbaka över golvet?
Frågorna hänger outtalade i luften, utan att döma eller skuldbelägga. Mina tankar går till designern Thomas Thwaites försök att reproducera en billig brödrost från grunden i The Toaster Project (2009). Det utmynnade efter nio månaders arbete och utgifter på mer än 1000 pund i en grotesk klump. Samma slags torra humor går att skönja hos Beier. För det mesta, vill säga. Ibland slår det fel, som i China (2015), en samling stora porslinshundar och -vaser med kantiga hål utskurna här och där. Så fort det visuella i Beiers konst får inslag av ytlig popkonst försvinner dess intellektuella potential. Den blir stiliserad och tandlös.
Under sin karriär har Beier ofta befattat sig med Europas koloniala historia, som hon med enstaka undantag behandlar på ett avskalat och karskt sätt som påminner om den franska filmregissören Claire Denis. Båda är vita européer som utan att göra något nummer av det kartlägger maktdynamiker förorsakade av kolonialismen. Men så har båda också spenderat formativa barndomsår i subsahariska Afrika. De hyser inga illusioner om att vara några white saviours, kanske för att de inte tror på att det finns något sådant om en rättfärdig människa.
Denna aspekt av Beier framträder ändå inte på Kiasma, vilket jag tolkar som ett medvetet beslut av Oksanen, med den finländska publiken i åtanke. Det kan tyckas kontroversiellt, men är egentligen en skarpsynt linjedragning som väcker tankar om hur nationell bakgrund korrelerar med en individs förmåga att analysera bilder. Till exempel har Oksanen valt att visa den version av Female Nude i vilken de mångtydiga jättefröna vilar på jordhögar snarare än den version i vilken de bankats in i caféstolar av rotting. Det är ett helt logiskt beslut med tanke på att Finland var ett fattigt agrarsamhälle fram till mitten av 1900-talet, varmed gemene man knappast kan förväntas uppfatta rottingens koloniala laddning i samma mån som en person uppvuxen i de forna europeiska imperiernas omedelbara skugga.
I en text i den nyutkomna monografin Nina Beier Works (Hatje Cantz, 2024) skriver Laura McLean-Ferris om Daisy Hildyards essäsamling The Second Body (Fitzcarraldo Editions, 2017) i relation till Beiers konstnärskap. Samma referens råkar även hemsöka mig, för Hildyards kristallklart utarbetade formuleringar kring varje individs globala påverkan är nära besläktade med Beiers arbete. Hildyard skriver att «[p]engar, kroppar och kemikalier rör sig över jorden i olika konfigurationer och igångsätter svåröverskådliga interaktioner. Därför är det rent tekniskt omöjligt att utesluta att samband kan uppstå mellan precis vad som helst.»
Detta beskriver inte bara bildligen utan också bokstavligen vad som händer i utställningen: från och med maj pryds Kiasmas gård av Beiers fontän Women & Children (2022) som beståer av 11 approprierade bronsskulpturer vars ögon ersatts med utborrade hål genom vilka kaskader av vatten flödar ner i en bassäng. Verket har kallats för Beiers magnus opus, och efter att ha visats i New York 2022–23 flyttar det permanent till Helsingfors med hjälp av medel från New Carlsberg Foundation. I princip kan vi alltså tacka storkonsumenterna av bryggerikoncernens finska ölmärken Karhu och Koff för deras kulturinsats – sannerligen så bör inga förbindelser anses oväntade i det tjugoförsta århundradet!
Oavsett de lager av ironi som uppstår då Beiers samhällskritiska konst rör sig på den internationella konstmarknaden så är Delar en smart och tankeväckande utställning, om än något för stel för att på egen hand rista in hennes namn i konsthistorien. Fontänen kan därmed komma att göra en verklig skillnad, för med den skapar Beier sig en egen nisch i readymadetraditionen. Verket är ingen glassig sevärdhet, utan kommer att växa in i den omgivande staden och tillskrivas otaliga nya betydelser av dess invånare. Det är alltid en bedrift.
