Gotlands konstmuseum är stängt för ombyggnad och under tiden inhyses verksamheten i Fornsalen strax intill. På väg till Matti Kallioinens utställning Bärvåg på översta våningen passerar jag fornhistoriens olika lämningar, från fossilformer och koraller till 1000-talets runstenar med vindlande djurornament.
Det är lustigt hur jag upplever att dessa former genljuder i Kallioinens verk, både i de hängande färgstarka skulpturerna och i hans «linjekonstruktioner», svartvita screentryck med former som vrider sig runt sig själva till visuella labyrinter. Jag ser runstenarnas drakslingor, jag ser snäckskal som någon krabba lämnat efter sig.
Utställningspresentationen nämner inget om en tänkt dialog mellan den nutida konstnären och samlingarna. Men eftersom utställningen nu visas där den visas öppnas en rörelse mellan tider som klingar perfekt med den pendling mellan något långsamverkande och konstant och något ständigt föränderligt som präglar hela Kallioinens konstnärskap.
Kallioinen blev känd under tidigt 2000-tal för sina fantasmagoriska installationer med uppblåsbara skulpturer, film, performance, musik och sagolika scenerier. Med åren har hans verk delvis tagit en ny riktning, med skulpturer, grafik och väggburna verk som inte bygger på samma omslutande sensoriska drama.
Några av verken här är nya, men i stort fungerar utställningen som en miniretrospektiv över hans arbete från 2013 fram till idag. Kallioinen har beskrivit att han efter sina storslagna installationer ville hitta tillbaka till det anspråkslösa och enkla: den konst han skulle rita i sanden om han hamnade på en öde ö. Så känns det i flera av verken, som ser ut som en form av mer arkaiska och laddade Keith Haring-kusiner.
Det som först ser ut som en konventionellt hängd utställning med måleri och skulptur börjar snart krångla, på bästa sätt. Flera av verken som jag avläser som målningar är snarast skulpturer, och de färgskiftande glasfiberskulpturerna som fyller rummets mitt står i dialog med linjeformationerna i screentrycken.
Det finns så mycket jag gillar med Matti Kallioinen. Mest hans förmåga att skapa uttryck där organiskt och syntetiskt, levande och icke-levande inte går att skilja åt. Som hans storslagna och rätt creepy installation Intelligence (2009), där ornamentformade varelser med lysande «ögon» ömsom blåstes upp och ömsom säckade ihop. Eller den offentliga skulpturen Spectral Self Container (2013) på Anna Lindhs plats i Malmö: generös, förunderlig och vacker på sitt alldeles egna sätt.
Den senare bygger på liknande paradoxala vridmoment som i flera av verken här, former utan början eller slut, med ständiga förändringar i färg. Linjerna blir kropp och påminner om hur vår perception både slipas och begränsas i samspel med konventioner och språk. Det tvådimensionella och det tredimensionella tycks del av samma logik, och hade inte Michail Bachtin redan lagt beslag på begreppet kronotopi hade jag gjort det, som en beskrivning av en gestaltning där olika tider, former och plats är sammanvävda.
Utställningen är tätt hängd. Jag tänker att det skulle kunnat skapa intensitet och koppla samman verken på ett produktivt sätt. Så blir det inte, det känns snarare som om en mängd verk staplats bredvid varandra. Men någonting spännande är på gång, en förskjutning mot något oborstat och vildsint som alltid funnit där, men som tar plats på ett tydligare sätt.
