Efter min kritik av utställningen Bilden av krig har curatorn Theodor Ringborg sett sig tvungen att göra vissa klargöranden. Detta kan verka helt rimligt – om det inte vore för att i stort sett alla problem kvarstår i samma dager. För det första: Ringborg menar att jag har missförstått den text ur utställningsbroschyren som får tjäna som utgångspunkt för en Rancière-influerad kritik av den konstsyn där verk eller utställningar ska avslöja något och aktivera betraktaren. Ringborg hävdar att stycket handlar enbart om mediebilder, vilket faktiskt inte i står texten. Följaktligen läste jag det som att han syftar på bilder som en allmän kategori, där även konstnärliga bilder ingår.
Att missförståndet har uppstått är knappast förvånande med tanke på textens otydlighet och generella brister. Men faktum är att betydelsen hos de där raderna inte är av någon större vikt. Kritiken av den aktiverade eller emanciperade betraktaren träffar nämligen resten av texten också, samt utställningens själva grundsats. Alla som har läst Rancières essä vet att den till stor del bygger på ifrågasättandet av den brechtianska modell där betraktaren ska lösgöras från sin passivitet som åskådare och «ändra sitt sätt att se till ett bättre seende» genom en teater som bryter med den illusion som publiken har förlorat sig i. Förutom att Ringborg i den aktuella texten anför just dessa idéer hos Brecht som en modell för sin utställning, så återkommer samma anspråk i hans replik: «den centrala idén med utställningen är att få fram den opacitet som finns i det som synliggörs, liksom i de medier som möjliggör synliggörandet.» Det är en utställning som vill göra oss medvetna om bilders bildlighet och mediers medialitet, vilket i högsta grad förutsätter idén om ett passivt betraktarskap ur vilket vi nu kan emanciperas.
Som svar på den mer intressanta invändningen att jag inte förmår se utställningen som annat än enskilda verk – vissa bra, andra sämre – måste jag upprepa den övergripande och viktigaste aspekten av min kritik. Utställningen inrättar sig, vare sig den vill eller inte, i en avancerad internationell strömning som under flera år har arbetat med frågan om krigets representation på olika men ofta tydligt avgränsade och metodiskt sammanhållna vis – samtidigt som det som läggs fram på Bonniers konsthall lider av ett alltför abstrakt grepp om kriget i allmänhet, och (medie)bilder i allmänhet. Vitt skilda verk i termer av format, ämne, geografiska och historiska tillkomstvillkor skänker inte nödvändigtvis varandra betydelse bara för att de står bredvid varandra, i synnerhet inte om det enda som förenar dem är en svagt artikulerad idé om att påvisa bildernas medialitet. Tvärtom riskerar verkens många olikheter att relativiseras och suddas ut på den väldigt allmänna plats där ett ideellt krig rasar i ideella bilder.
Jämför med Berlin Documentary Forums förmåga att adressera dessa frågor i tematiska block inom dokumentärgenren, eller med en utställning som Forensis på Haus der Kulturen der Welt (2014), där varje enskilt verk delade en sorts metodologi och ambition att gå bortom det historiska vittnesmålets privilegium i sökandet efter en ny, politisk och historisk, «rättsmedicin». Denna skillnad i utställningarnas förmåga att upprätta, avgränsa och med framgång upprätthålla sitt eget fält är också mitt svar på Ringborgs olustiga impuls att peka på nationell/institutionell tillhörighet som underliggande kriterium för konstnärligt erkännande. Att Ringborg är doktorand vid Goldsmiths ändrar inget vad gäller hans egen utställning; att Susan Schuppli medverkade i Forensis överför inte heller den utställningens tematiska och teoretiska stringens till Bilden av krig.
Lydén har svarat min replik. Kritikern tålde visst inte kritik. Hade jag inte haft en nyfödd hemma hade jag kanske tagit mig för att skriva ett längre inlägg till denna brevväxling då det finns en hel del att säga. Av anledningen av den lilla ids jag heller inte flera vändor med redaktörer, så jag skriver i kortare drag direkt här.
Några saker att få ur vägen först. Delvis undrar jag, om min text är så obegriplig, varför den användes till så stor del som grund för Lydéns recension i första början? Jag läser Lydéns svar här som att han missförstod men att det inte var hans fel utan mitt och den kassa texten, vilket känns som ett lite väl enkelt sätt att skylla från sig. Sen igen, i sitt svar på min replik, tänker Lydén inte själv utan kanaliserar Rancière, som tas för att vara en absolut auktoritet. Jag vill minnas att jag inte någonstans refererat till Rancière. Det kom från Lydéns recension, i ett litet avsnitt som inte är mer än ett slags förmodande om vad Rancière skulle tyckt om utställningen. Här räcker det då kanske att säga som svar på hur Lydén formulerar det att nästan, verkar det som, alla som läst Rancière har också gjort det kritiskt och reflekterande och därmed utvecklat sina egna tankar.
Vad jag tycker är absolut viktigast har däremot inte något att göra med vad Lydén anser om utställningen. Han får naturligtvis tycka som han vill. Det är vägen dit som jag har problem med. Jag uppskattar klargörandena om vilka andra projekt Lydén jämförde Bilden av krig med, men fortfarande inte jämförande som en metod för att nå fram till en position. Det där med att identifiera bättre och sämre utställningar, bättre och sämre verk och min aversion mot det har kanske att göra med skillnader i världsåskådning. Sådan typ av utvärdering och värmemätning är ett av vår tids tecken och något jag gärna såg inte blev formen för att begrunda en utställning.
Det är när Lydén skriver att utställningen “lider av ett alltför abstrakt grepp om kriget i allmänhet, och (medie)bilder i allmänhet” som jag förstår var vi, bland säkert mycket annat, skiljer oss markant. Det abstrakta greppet är för mig något som utställningen inte lider utan något som tillåter en att se mer genomträngande, bortom vad Lydéns synsätt verkar kunna.
Jag upprepar mig därför med att påtala att konstkritik sett samma utveckling som bokrecensioner, som i mångt och mycket gått från vederhäftiga analyser till konsumtionsupplysning. Det vill säga att grundfrågan alltid förefalla sig vara om den som läser recensionen ska köpa boken eller inte. Så är inte alltid fallet med konstkritik, kanske särskilt inte när det kommer till just Kunstkritikk. Men Lydéns text fungerar enligt samma logik; om utställningen är bra eller dålig i termer av att vara värd att besöka och inte. I samma anda ställs konstverk att konkurrera mot varandra. Och på samma sätt jämförs betydelsen av utställningen med andra projekt.
För de flesta konstnärer och curatorer, skribenter och musiker, de som är ute och producerar saker, är förhoppningen nog alltid att kritik ska fungera på ett annat sätt. Att den snarare, låt oss säga i detta fall, ska gå in i en konversation med en utställning.
De senaste dagarna har jag lyssnat på en föreläsningsserie av Hilary Mantel, som skriver vad som kallas ‘historical fiction’ och därav befinner sig i gränslandet mellan det som är faktiskt och det som är fingerat. Mantel drar linjer mellan prickar som finns och prickar hon hittat på i skapandet av sina böcker. Inte förväntar jag mig egentligen att någon ska förstå vad jag här menar, och kanske skriver jag det för att testa idén då den är för mig relativt ny, men en ny typ av utställningsmakeri kanske kan få komma från just samma plats, från ett läge av att vara obunden och begränsad på en och samma gång, vilket kräver rigorös forskning och sanningsenlighet men också kreativitet och fantasi. Detta är att säga att en utställnings organiserande princip inte nödvändigtvis behöver vara en snäv inramning, ett snyggt paket som saluförs, utan en begreppsmässig konstellation där noder anknyter till noder för att skapa en större, ska vi säga, bild.
Om så är fallet är kritikerns stora och utomordentligt svåra utmaning att lokalisera noder och linjer och se vad konstellationen utgör för att läsa in den och gå in i just den konversation som utställningen står och längtar efter. Önskvärt skulle iallafall vara att ambitionen fanns.
Ska denna brevväxling fortsätta på ett intressant och meningsfullt sätt måste den röra sig bort från den enskilda utställningen som började det hela och dra mot en seriös konversation om konstkritik i stort, i allmänhet, där förhoppningsvis andra röster också får höras.
/Theodor Ringborg