Radikalt häng

Annika Erikssons utställning The Social på Moderna Museet i Malmö var en skälvande erfarenhet för mig. Jag tyckte mig där stöta på en förståelse av samvaron och livet som helt och hållet var min egen, men som jag aldrig tidigare har kunnat artikulera eller ens motivera.

Merparten av utställningen består av verk gjorda 2015 eller senare, men det är i rummet längst in, där tre något äldre filmer visas, som insikten drabbar mig. I Wir sind wieder da (2010) ser vi ett gäng punkare sitta och dricka bärs och röka. De gör ingenting: de hänger, de är tillsammans, de är. Filmen är lång, 25 minuter, men poängen är inte alls att ingenting händer, utan – förstår jag efter att ha legat ett bra tag utsträckt på en saccosäck och tittat –  att de är. På en mindre monitor mittemot visas The Community (2010). Det är egentligen samma sak som visas där, fast den här gången med katter som bara är tillsammans på en matta i en park. Det där är det socialas urscen, varelser som är tillsammans utan att göra något, utan att organisera eller förströ sig.

Jag hade aldrig stött på den tanken, kanske har jag inte varit uppmärksam. Det sociala brukar karaktäriseras på andra vis, t ex. som ett fält av konflikter mellan olika intressen eller som att det uppstår kring möjligheten att diskutera smakfrågor. Men då är utgångspunkten individen, medan man hos Eriksson får intrycket att gänget är den ursprungliga enheten från vilken individer knoppas av. Och när man stöter på teorier som ändå utgår från en ursprunglig samvaro, så är det inte alls det här självformande hänget som beskrivs, utan någonting alltid redan strukturerat av traditioner, av mer eller mindre givna mål och naturliga institutioner som kollektivet ska förvalta. Alla tänker mer historiskt och mer individualistiskt än Annika Eriksson, som snarare besjälas av en schopenhaueriansk sensibilitet för «typen» som gång på gång återkommer genom historien, men utan att vara bestämd av den. Återkomsten också uttalad i titeln Wir sind wieder da, och än mer så i filmen på motsatta väggen, I’m the dog that was always there (loop) (2013), där hunden som talar är den enda hunden, den som alla andra bara inkarnerar och kring vilken städer uppstår och försvinner som blott skiftande kulisser kring dess springande och nosande i flocken.

Den här uppfattningen om det sociala ställer allt på huvudet, eftersom själva organiseringen av livet (arbetsfördelning, fritidssysselsättningar osv.) i så fall bara tjänar till att gång på gång återupprätta denna sociala ursituation. Fritidsspel uppstår bara för att folk tappar samvaron emellanåt och måste göra något annat för att på nytt kunna hänga lite. En verklig socialpolitik skulle sträva efter att garantera alla medborgare goda och lika möjligheter till sysslolöst häng. Den offentliga dimensionen kommer in genom att gänget i Erikssons verk inte alls sitter på en icke-plats, som curatorn Joa Ljungberg skriver, utan på en allmän plats. De har till och med inrett den genom att dra dit en soffa. Omsorgen om denna plats antyds i filmen av att standardlastpallarna som de har släpat dit är helt nya. De har skapat den här platsen, med lastpallar, kundvagnar och soffor, för att häng ska kunna ske. Om det är människan i gruppen man vill studera idag så kanske icke-platserna (flygplatserna, matvaruaffärna osv.) är bäst lämpade. Det socialas enhet kräver däremot en allmän plats för att förverkligas. Kanske är det så man ska titta tillbaka på Erikssons tidiga verk om offentliga platser, som ställen och situationer där en samvaro kan komma att uppstå. Som för att åkalla detta har Eriksson med ett antal ljusskyltar i utställningen. Det är verk som borde ses utanför museet men som här upprättar en relation mellan utställningen och idén om en offentlig plats.

Joa Ljungberg betonar hur Annika Eriksson gång på gång ger en oväntad dynamik åt tidsdimensionerna. Detta är särskilt frapperande i den nya installationen, The Social (2017). Det är ett mycket stort foto från en förskola eller verkstad för barn. Under det står den typen av djur som görs på sådana ställen i rad – som om vi stod inför det som barnen på bilden hade gjort. Men bilden ser ut att vara 45 år gammal. Och skulpturerna är nygjorda. Tiden darrar till som en illusion mellan bilden av produktionen och resultatet av densamma. På golvet står en replik av en i Malmö välkänd lekskulptur från tidigt 70-tal, Axel Nordells «Äpplet». I utställningen är den lite större än originalet, och i ett material som märkligt nog ser bräckligt ut. Det är som en prototyp, ett steg mellan skissen och den färdiga skulpturen. På så sätt föregriper den en förfluten framtid. Men jag ser den som en utbrytning ur den linjära tiden. Erikssons version är som punkgänget eller den enda hunden, den är det som måste inkarneras i tid och rum. Själv duger den inte till att leka i, den är bara en form.

Vi fick i presentationen på öppningen veta att Annika Eriksson själv brukade hänga just vid «Äpplet» som tonåring. Nu förefaller mig hennes version bli en symbol för hänget, kanske ett åkallande av det, möjligtvis en bön om samvaro. I utställningen får man för sig att det är den funktionen husdjur har: de möjliggör häng. And they were very loved (2015–17) är ett diabildspel med älskade, kramade djur. Efter ett antal bilder börjar jag tänka på den där sönderkyssta ikonen som Gunnar Ekelöf skrev om. Kanske är detta vad alla kattbilder på nätet handlar om: att husdjuret inte bara är länken till det evigt sociala, utan dessutom inkarnerar det när den blir omhändertagen.

Fast här rör det sig inte om en teologisk estetik kring ikoner, utan en sociologisk bildpraktik som är en del av det evigt socialas produktion, dagligen. Det vi ser i kattbilderna är inte någons fina husdjur, utan beviset för att den här människan och det här djuret tillsammans förverkligar det som livet går ut på: inte att göra saker, uppleva, producera, utan bara att vara tillsammans. Ta en cigg, sätta en klo i bröstet – det är fulländat och resten är fåfängligheters fåfänglighet, rök och dimma.