Kunstneren og kunstteoretikeren Lars Vilks har annektert og omskrevet en rekke tekster av Sveriges viktigste kunstkritikere og lagt dem ut på sin egen nettside.
I år er det 25 år siden kunstneren og kunstteoretikeren Lars Vilks begynte byggingen av drivved-skulpturen Nimis i naturreservatet Kullaberg i Sør-Sverige. Vilks har flere ganger ligget i rettsak med myndighetene om Nimis og flere andre av Vilks ulovlig igangsatte byggverk, rettssaker som i to tilfeller har endt i den svenske høyesteretten.
Rettsaker er også et teoretisk resultatet når Vilks i anledning jubileet har annektert og omskrevet en rekke tekster av sentrale svenske kunstkritikere og lagt dem ut på sitt nettsted www.vilks.net/ . Skribentene er hverken blitt forespurt eller informert om bruken av tekstene på forhånd, men foreløpig er det kommet få negative reaksjoner på prosjektet. For selvom det nok kan være ubehagelig for kritikerne å se sine tekster avkledd i de nye versjonene, er det vanskelig å se hva profilerte svenske kritikere og skribenter som Sven Olof Wallenstein, Gertrud Sandquist, Fredrik Svensk og Maria Lind kan vinne på en diskusjon om opphavsretter i Vilks kunstprosjekt.
Bildjournalen og Sydsvenskans kritiker Pontus Kyander beskriver i en kommentar Vilks omskriving som en lysende parodi, selvom han beklager at han ikke er blitt informert om prosjektet. Beklage gjør også den norske kunsthistorikeren Boel Christensen-Scheel, men etter følgende forklaring fra Vilks finner også hun prosjektet interessant: «Den konstkritik vi har idag, uppbyggd som den är kring socialkritik, innebär att utgångspunkten konstverket” är en helt utbytbar funktion. Kritikertexterna rör sig snabbt bort från saken (”konstverket”) för att formulera skribentens teoretiska kompetens – och det har blivit en konvention att skriva på det sättet.»
På nettstedet ligger det også en tekst tatt fra kunstkritikk.no. Tommy Olssons anmeldelse av Pushwagner fra i fjor vår har fått overskriften En 25-årig uppenbarelse, og legger an et gammeltestamentlig synspunkt på Nimisprosjektet. «Jag vill tro att Vilks faktiskt bara gör det han måste göra; det här är hans jobb, ( ) Ingen annan gör det, så han är faktiskt tvungen.» (Originalen kan du lese her >>)
Jeg tok kontakt med Lars Vilks og spurte ham om hvorfor han interesserer seg for for kunstkritikken?
LV: Kritikken spiller en helt sentral rolle i kunstdiskursen. Det er kritikken som anlegger diskursen, og det er gjennnom kritikken at verkene plasseres i forhold til kunsthistorien, eller det jeg kaller «arkivet». Med dette prosjektet vil jeg vise hvordan kunstkritikken ikke lenger handler så mye om kunsten som den er blitt en parallell virksomhet. Dagens kunstkritikk er langt mindre spesifikk enn tidligere. Dermed er den også mer utbyttbar, og det trengs kun mindre justeringer for at en tekst skal kunne brukes i en ny sammenheng.
KN: Hvordan forholder du deg til de opphavsrettslige og etiske spørsmålene i dette prosjektet?
Lars Vilks: Jeg tror vel at kunstkritikere flest er interessert i kunst. Og siden dette er et kunstprosjekt regner jeg med at de må kunne akseptere det. Det ville blitt litt merkelig hvis de sa som så at ja, kunsten kan behandle alt bortsett fra _mine tekster. Dermed blir dette like mye et moralsk spørsmål for kritikerne. Men jeg er selvfølgelig beredt til å ta den striden som eventuelt kommer._
KN: Hvilke kriterier har du lagt til grunn for utvelgelsen?
LV: Jeg har selvfølgelig gått etter den høyeste rankingen. De beste kritikerne. Dermed blir det jo også et spørsmål om hvem som er blitt utvalgt og hvem som har blitt utelatt. (latter)
KN: Som pedagog har du lagt vekt på at kunstnere må ha en kommunikasjonsmodell til grunn for det de gjør. Hvilken kommunikasjonsmodell operer du med i dette tilfellet?
LV: Jeg er opptatt av diskursdannelsen. Det er det dette prosjektet handler om. Men disse tekstene kan jo leses på alle nivåer også som tekster om _mitt verk. Det er selvfølgelig en dyp ironi i arbeidet, men jeg har tilstrebet at tekstene ikke skal ødelegges. Men altså: Dette er rettet mot en sterk gruppe med en slagkraftig kontaktflate. Dette er personer som har media i sine hender. Dermed blir det veldig internt, men det kan også være noe annet._
KN: Og hva er budskapet i verket?
LV: Først og fremst at vi trenger distanse til kunsten. Et av problemene med kritikken er at den tar seg selv veldig høytidelig. Latterligheten i dette kommer vi aldri fra. Kritikerne er forferdelig seriøse og forholder seg fremdeles til en form for autentisitet i verkene de beskriver. Den modernistiske autentiske kunstidentiteten er forlatt. I stedet opererer man med en diskursiv autentisitet som dermed opprettholder kunsten som noe veldig viktig. Dette blir ofte både tomt og klisjepreget. Et av poengene med mitt prosjekt er en dekonstruksjon av dette.
Hm, fick just en RBK-t-shirt i posten…
konstkritikern är för konstnären vad fotbollstränaren är för fotbollsspelaren. problemet är att både konstnären och kritikern inte nöjer sig med att pyssla med konst, utan gärna vill hålla på med fotboll också..;-)
Den älskade dynamiken, jo, det kommer naturligtvis alltid något nytt. Men om man skulle se något som man kan kalla för subkultur förblir det inte länge någon sådan. Subkulturen längtar till konstvärldens köttgrytor och konstvärlden vill ha lite subkultur.
Som jag ser problemet är det att konsten/konstvärlden blivit förståelig och förutsägbar på ett sätt som vi inte haft tidigare.
Det skapar problem på alla områden av konsten. För kritiken kan man säga: Vad har man att komma med? Frankt sagt skall man vara lite journalist och lite avancerad diskurssmidare och få till i varje fall lite av en fördjupad reflektion på ett begränsat område. Och en värdering, utan en sådan blir kritiken spänningslös. Och eftersom det journalistiskt orienterade skrivandet alltmer handlar om att producera ett läsvärde är det svårt att komma förbi en uppskruvad vinkling. Försöker kritikern hålla fast vid en mera traditionell kritikerroll (och då också så ofta som möjligt säga det som kritikern älskar att diskutera: det kritiska uppdragets natur) är det svårt att undgå ett begränsat läsvärde. Kritikern blir hänvisad till specialiserade tidskrifter med små upplagor.
tommy olsson & L vilks
jag vill ge mitt stöd till tommys tolkning av konstutvecklingen och kritisera fixerigen vid biennaler. här anas en låsning vid de relativt små konstvärldar som finns i de skandinaviska länderna, där biennalen är “allt för alla”.
liksom tommy har jag alltid haft ett öga till det subkulturella, och inte minst det som mainstream ignorerar eller förkastar. jag vill hävda att det är just i periferin som det ofta kommer fram något nytt, som därefter kanske letar in i biennalerna. men vid det laget har redan nya subkulturella uttryck börjat ta form.
ta folket kring radium i göteborg under 80-talet: de var en grupp outcasts som inte accepterades av det normgivande konstetablissemanget, då de inte passade in i den då proggiga världen med sin hedonisktiska nihilism. men idag är flera av dem etablerade, som söderberg, hauswolff, richard kern, sonic youth, wadling. helt har ränderna inte gått ur…några politiker ville stoppa delar av cm von hausswolffs göteborgbiennal för ett par år sedan då han inkluderade konst som bestod av ljudet av kranier som sågades itu och ett monumentalporträtt av khadaffi – gjort av diktatorn egen hovmålare.
just nu finns det ett nytt radium någonstans, som rör sig i utmarkerna för att kanske – eller kanske inte – så smått i saniterad form hamna på en biennal. det osäkerhetsmomentet bidrar till att göra även den etablerade konsten till något av ett gungfly..man kan inte alltid riktigt veta vad som kommer att träda fram ur skuggorna.. och däri ligger dynamiken!
l vilks
vill förtydliga att denna gissning bygger på att de stora sociala och politiska frågorna framöver nog kommer att bli de som kay glans så förtjänstfullt tar upp i förra numret av tidskriften axess: proletariseringen av arbetarklassen och ett förnyat intresse för det nationella och etniska. deklasseringen av arbetarklassen är en logisk konsekvens av konkurrensen från de asiatiska ekonomierna och östeuropa, stagnationen i den ekonomiska tillväxten i europa och eu-byggets nyliberala agenda.
en logisk motreaktion mot detta blir en mobilisering av nationella och etniska principer…europa går antingen mot en total amerikanisering av samhället – ett uppsplittrat multietinsk samhälle bygd på en individuell kapitalism – eller en sorts revolt mot detta i nationalismens och massrörelsernas tecken… där någonstans i den brytpunkten kommer den nya konsten att födas, I believe
L Vilks
ja, du har nog rätt där. min gissning, om vi slår fast att konsten i någon form är en spegel av andra kulturella, sociala och politiska processer, att konsten i så fall inom de närmaste åren kommer att söka sig till marker som länge varit tabu: monumental konst baserad på traditionella kulturella symboler, och då utan det ironiska eller post-moderna blinkande som följer den typen av konst i dag. jag ser framför mig en politiserad monumental konst med drag av den socialrealism som präglat de tidigare nationalstaterna i europa före andra välrdskriget. dessutom finns en stark dragning hos många unga till den typ av arketypiska kultursymboler som framträder inom fantasy och historisk fiction. lajv är nu en av de största folkrörelserna i sverige, och sagan om ringen filmerna, harry potter har fått ett stort genomslag. på waldermars udde visas nu en utställning av norsk romantisk 1800-tals konst med fjordar, vikingar m.m. jag tror många yngre går dit och ser dessa målningar för att de lockas av kraften i symbolerna…ja, det är i alla fall min gissning…måleriets come back är ett symptom på en liknade tendens…retro är här gör att stanna
M Funke – att konsten när den ger sig in i undersökningar som handlar om det sociala lätt blir parodi beror nog på att det tas på allvar. Det är ofrånkomligt att konsten befinner sig i en period när den tagit på sig världförbättrarens roll. Vi har sett det rätt länge och det är inte längre särskilt upplyftande.
Den intressanta frågan som man alltid kan ställa är “Vad är det som gäller just nu i konsten?” Som det åtskilliga gånger påpekats är samtidskonsten synliggjord i biennalerna. Just nu har vi t ex tre stycken rullande i Europa: Göteborg, Istanbul och Lyon. Gemensamt för dessa tycks vara Fördjupning och Reflektion. I Göteborg är det ganska få konstnärer och tempot är långsamt, en rätt seg redovisning av ett mindre antal konstnärer som gör ungefär det man väntar sig. I Istanbul har Charles Esche förverkligat sin idé om att konstnärerna skall ha lite mer tid på sig att komma in i miljön, vilket lett till (det är dessutom curatorernas önskemål) att man använt sig av lite banalare, icke-turistiska utställningsrum. Det är ändå svårt för en konstnär att tränga in i en region och en kultur även om det finns en budget som medger några veckor extra. I Lyon handlar det om historisk tillbakablick på konceptkonst och relationell estetik samt tid.
Socialkritiken expanderar inte längre, frågan är om reflektion över detta faktum kan ge särskilt mycket.
Martin Schibli
håller med dig att problemen nog finns ínom alla kulturområden. dock finns det i sverige en tendens till att kultur ska inta vissa givna samhällsperpektiv för att vara “ bra konst”. ofta är det inte speciellt cutting edge, utan man apar bara efter den rådande vänsterliberala debatten… det känns som att den proggkulturella hegemonin får styra vad som går och inte går för sig…sedan finns det folk som klipper av huvudet av möss o kllar det konst…men det är mest djurplågeri…
var fins svensk konsts svar på odd nerdrum?
…men dataspel får den gärna ägna sig åt….palle thorsson doom i moderna museets omgivningar är ju rätt kul..;-)
lars vilks,
konst och icke-konst väcker en intressant problematik. konstens förmåga att göra “konst” av “icke-konst” kan ta sig andra nästan parodiska uttryck då konstnärer försöker ta sig in på de journaistiska eller samhällsvetenskapliga områdena och anektera begrepp som “undersökning”.
en akademiks undersökning har ofta fasta regler vad gäller frågeställningar, empiri, m.m som öppnar upp för en grund att diskutera från. en subjektiv “undersökning” där man inte tar hänsyn till det här utan gör sitt eget lilla urval hamnar ofta på en analysnivå inte långt från ulf nilssons krönikor . det blir en massa tyckande maskerat som en presentation av “verkligheten.” det allmängiltiga försvinner i någon sorts emotionell förvåning över sakernas tillstånd, och med luddiga post-moderna teorier som bas – där man slipper referera til jobbig empiri och tydliga metoder att hantera detta – blir det rätt intetsägande och med en högst tvivelaktig representativitet.
konst som vetenskap och grävande journalistik?
i don’t think so…
Det är säkert riktigt som Pontus Kyander skriver att den här diskussionen inte är vatten värd. Å andra sidan är det svårt att finna några diskussioner som är värda vatten. Vi skulle kanske gå över till att diskutera något som är riktigt och viktigt. Kyander tycks antyda att det skulle vara den exempellösa centraliseringen som konstlivet i Sverige och Norge genomgår. Men då gärna ett litet inspel från Kyanders sida så att vi kan ta itu med “verkliga” problem.
Men är det inte så att vi bara kan konstatera att konsten består av alltmer tomhet; det hjälper inte att fylla den med politisk korrekthet och angelägna samhällsproblem. Eller att lägga till lite neoestetik. Standardsättningen av samtidskonsten har kommit ett långt stycke. Det är vårt stora äventyr, en fascinerande tillställning, konsten kvalitetssäkrad i biennalform och dessutom en liberal inställning till sådant som inte direkt faller under socialkritik. Kombinationsmöjligheter saknas inte, konsten kan förena sig med forskningen fast det var mera aktuellt i fjor, i år är det design som utgör ett hägrande mål. Neopluralismen med klara direktiv för alla inblandade: standard för konstnärer, för hur konstkritikerna skall lägga sina diskurser, hur curatorerna skall frammana sina statement.
Men för att något lite återgå till mitt raljerande med konstkritik. Det är naturligtvis inte nödvändigt att raljera, konstkritik är en fråga om stil, om anpassning till en standarddiskurs och det är inte svårt att ge den en trovärdigare utformning om man recirkulerar texter. Konstkritiken kan inte handla om konsten utan får nöja sig med att återge en standard för ett sätt att skriva ut något som ligger rätt i konstvärldens ögon.
Det som är intressant nu är konstvärlden och dess behov av att finna en bekräftelse på att dess diskurser faller in i en alltmer given standard. Samtidigt ropar man efter något avvikande, men det kan inte få plats eftersom det automatiskt kommer att bryta den sociala världsförbättrarandan man tagit på sig som grundelement i diskursen.
Det går så småningom över, kan jag tänka mig, men vi kommer att dras med det här ett gott stycke tid ännu.
Hvor kommer all sarkasmen fra? Det er så mye syrlig retorikk ute og går på disse sidene…
En ting er at vilks prosjekt tilbyr noen ganske festlige tekster hvis man gidder å lese dem, en annen ting er at de sier noe om hvor konstruerte slike diskurser som dette er. Hvor mye man forholder seg til ting som allerede sagt og skrevet, og hvis man bare pirker litt i det så faller alt sammen…og likevel betyr det noe for oss, for det er sånn vi konstruerer livene våre og fyller dem med mening. Samtidig tror jeg det er mange som synes at denne typen metadiskurser begynner å bli temmelig trøttende, vi begynner å bli lei av vårt eget ordgyteri og det er et poeng som kanskje ikke er helt irrelevant i forbindelse med vilks prosjekt. Flere jeg snakker med vil ha noe saftig, noe virkelig, noe eksistensielt…ikke bare haller i betong fylt med metadiskurser og blaserte kritikere. Er det ingen som har lagt merke til at samtidskunstutstillingene igjen fylles med stygge pyntegjenstander og tegninger? At alt er blitt så fobannet strukturert og at det kritiske passer så godt inn i strukturen?
Greppet är kul, man får ett flatskratt på egen och andras bekostnad.
Men sedan? Slutsatserna som Vilks drar är ohållbara, som det påpekats flera gånger av olika debattörer. Ryck ut vilken text som helst, instruktionsboken till videon, en dikt av Tranströmer, en reklamtext som nyss föll ner i brevlådan, en rapport från Amnesty.
Låt säga att man gör det sistnämnda. En rapport om tortyr snitsas om till att handla om handhavande av grönsaker. Betyder det att den postmoderna diskursen och relativiseringen av humana värden fått genomslag på Amnestys researchavdelning? Eller betyder det bara att språkets semantik och grammatik mer eller mindre följsamt kan anpassas till vitt olika syften?
Hela den här diskussionen är inte vatten värd. Följaktligen skriver jag heller inte något mer inlägg. Jag tycker att väsentligare och farligare! frågor finns. Både Sverige och Norge genomgår en exempellös centralisering av konstens nationella institutionella strukturer. Jag vågar påstå, att Vilks som konstnär, professor m m aldrig skulle våga sig på att äventyra sin position i detta stora stöd- och maktsystem. Det finns mod och mod, och för de nästan modiga duger det att prata om vatten.
Lars!
Till frågan om vem som bryr sig om vad du och jag tycker; just nu 748 stycken enligt räkneverket, men det kan fort bli ett par till medan jag skriver det här. Det är återigen något resignerat över ditt tonfall; vad är vitsen med något som helst om man utgår från att ingen jävel bryr sig?
Angående det fruktansvärda ögonblicket när Oleg satte tänderna i en gubbe som kom för nära; nej, jag vill inte tillmäta det någon större betydelse, och jag vet gott att det inte var en biennal. Men det är det enda tillfället jag kommer på när något dramatiskt och oförutsett inträffat i såna sammanhang i nyare tid – om man inte räknar med hans kamrat som sprayade ett dollartecken över en Malevitj i Amsterdam något år senare. Biennalerna är naturligtvis kliniskt rensade från konstnärer som visar minsta antydan till något sådant. Inte för att jag vill förespråka vandalism och publikmisshandel, i alla fall inte i någon hög grad, men när man eliminerar riskmomentet från samtidskonsten så finner det förr eller senare en väg tillbaka in.
Men, ja, biennalerna är här för att bli; det blir inte direkt färre av dom. Ändå är det något med mönstringen av tomma rum i Venezia och den lätta förlamningen som ligger över stora delar av Göteborgsbiennalen som inte direkt varslar om något särskilt spännande, och där – i den kontexten – måste jag faktiskt backa två steg och tänka över om du faktiskt kanske kan ha rätt i att kritiken blivit viktigare – men jag är som sagt inte klar för att reducera konsten till att uteslutande handla om en rak karriär från akademiet till biennalen. Få av oss kan uppvisa en sådan utvecklingskurva. Tack och lov.
Angående M Funke kommentar om att den “trista” konstkritiken skulle vara en svensk konsensuskultur.
Under sommaren har det i Sverige förekommit exempel där konstvärlden generellt varit mer kritisk än vad som kanske framgått i publicerat material. Några kritiker är tydliga men ofta framgår kritiken svagt mellan raderna eller genom omskrivningar, till exempel citera andra personer som kritiserar något. Kanske beror det till viss del på konsensus och jag kan hålla med om att strävan efter konsensus ofta märks på seminarier i Sverige.
Det kan också vara ett utslag av att konstområdet är litet och att resurserna inte räcker till för alla. För den som sticker ut, har lite edge, kan texterna bidra till att man både kan bli påtänkt eller bortsorterad när det gäller andra uppdrag i konstvärlden som tjänster och tillsättningar. Och sådana hänsynstaganden råder nog inte bara i Sverige.
Angående Lars Vilks konstkritik-projekt.
Ur ett personligt plan blev jag väldig glad när jag upptäckte att min text fanns med i Vilks konstkritik-projekt att man fanns med i de utvaldas skara. (Vilks utnyttjande två av mina texter som förändrade readymades vilket han sammanfogade till en text om Nimis. Texterna hade publicerats i Helsingborgs Dagblad och handlade ursprungligen om Jeppe Hein och Johan Pettersson).
Jag ser parodin på mig (och andra) som både rolig och träffande. Jag hade förvisso skrivit annorlunda om Nimis men det är inte själva poängen. Det intressanta är att projektet överhuvudtaget låter sig göras. Det visar sig vara en liten skillnad mellan parodin och det faktiskt möjliga. Och det är i denna lilla förskjutning som behållningen finns i Vilks projekt. Som konstskribetnt bör man vara medveten om denna tunna linje.
Många texter har bara genom några få meningar förskjutits från det seriösa till parodin. Och på så sätt framgår en stor del av samtidskonstens högdragna retorik. Vilks använder sig till stor del av konstvärldens retoriska språk och praxis hur konsten beskrivs. Ett skäl till att det låter sig göras är förmodligen att (konst-)objektet blivit alltmer sekundärt till förmån för diskursen.
Vilks hade också kunnat utgå från presstexter och annan skriven information som åtföljer utställningar. Men det hade inte blivit lika roligt eftersom dessa texter redan idag verkar vara readymades fast av en mycket sämre kvalitet. Vi känner ju alla till den högdragna retorik med ord som ”blottlägga dolda maktstrukturer”, ”fokuserar på” eller ”ställer frågor om”.
Dessutom är det ju positivt att någon finner det mödan värt att ifrågasätta ens texter. Ointresset är ju det värsta för de flesta. Vidare, som kritiker får man vara beredd på att bli ställd mot väggen, begärd att förklara sig, ens argument ifrågasatta eller som i Vilks projekt: bli parodierad.
Martin Schibli
Tommy!
Nej jag förstår att du inte betraktar dina texter som heliga. Men det är detta något som konsten skall utföra eller borde utföra. Vi rör oss alltid i högdiskurser när vi är inne i konstärenden. Som jag uppfattar ditt skrivande är det att skriva i berättelser och iakttagelser snarare än att samla teoretiska ståndpunkter. Högdiskursen förklädd till en vinnande lättsamhet – och du tar ofta många goda poänger när du har ställt in siktet.
Olegs bett, det var inte ens en biennal, och för övrigt blir det ett desperat rop på provokation och uppmärksamhet om man vill tilldela den händelsen någon större betydelse.
Du tycker att avgangsutstillingar har mera rum för den udda visionen. Det kan nog förekomma men det ändrar ingenting, vem bryr sig om vad du och jag tycker om det ena eller det andra. Konstvärlden har sina biennaler och man kommer inte ifrån att de sätter in sina bästa krafter i dessa. Det blir för enkelt att avfärda biennalernas curatorer och konstnärer som konventionellt ensidiga. Visserligen har det brett ut sig en biennaltrötthet, men det finns inte något alternativ. Det är fortfarande det som gäller oberoende av vad enskilda tyckare får för sig att tycka. Du har rätt i att det är en regim, mödosamt upprättad som en följd av den postmoderna förvirringen, en ny standard för konst som socialkritik. Och svårigheten att komma vidare är uppenbar. Konsten har bundit sig vid ett socialt ansvar och vi alla inblandade måste titta åt både höger och vänster innan vi försöker korsa farleden.
Tack Katarina för din generösa inställning till min hantering av din text! Det är inte min mening att förhåna konstkritikens bruk av stil och vändningar, mera att påvisa att dess natur är sådan, alltså att det alltid blir problem att upprätta en förbindelse mellan det som automatiskt är obeskrivligt och det som är relevant som konstkritik.
Att inte se sin text som helig och som inte får framstå som förnedrad är att äga en professionell distans. Är man modernistisk och rimmande på hjärta och smärta kan det vara värre. Jag har haft besvär med professor Hans Pålsson i detta avseende och jag vet inte om han tycker det blivit bättre med ytterligare klargöranden och tillrättaläggande som jag infört i hans text. Som går att läsa på:
http://www.vilks.net/?p=52
Jag har inte följt diskussionen men blev anmodad att kommentera Vilks bruk av min text. Den har att göra med ett verk av Carsten Höller i Västerås (som jag var projektledare för å Statens konstråds räkning) men går förvånansvärt bra att återanvända för Vilks syften. Enligt min mening är det viktiga i en text inte vad den betyder, utan vad den ger upphov till, vilka effekter som genererats i form av andra texter, handlingar och impulser – vilket är vad Lyotard formulerat i Driftworks (ett lustigt sammanträffande med tanke på drivveden). Snarare än att betrakta texten som förnedrad eller nivellerad genom Vilks hantering tycker jag att det är bra att den blir operativ. Sen vet jag inte om jag är överens med Vilks i hans gärning och åsikter om konst men det är en annan fråga.
Catharina Gabrielsson
Visst är det en lysande parodi som Lars Vilks har åstadkommit, och för den
kritiker som har lite distans – både till konsten och sig själv – torde det
inte vara svårt att se poängen i det. Men vad är det egentligen projektet
vill visa? Är det verkligen så att konsten är utbytbar och inte spelar någon
större roll? Jag är inte säker på den saken. Det är väl snarare så att Lars
Vilks har gjort ready mades av konstkritiska texter?
Vi skrattar år den nya kombinationen ungefär som vi fascineras av ett
sinnrikt ready made. Det förutsätter att vi är bekanta med de ihopsatta
föremålens normala funktioner. Texter av kritiker vi känner, vars stil för
oss är välbekant, är roligare att läsa än texter av kritiker vi inte känner.
Roligast är det kanske att läsa sin egen omskrivna text?
Själv ägnar jag inte så mycket möda åt diskursbildningen som Vilks tycks tro
(åtminstone inte som ett medvetet företag), snarare åt att omsorgsfullt
beskriva vad jag ser och upplever och formulera hur jag ställer mig till
det. Och när man beskriver någonting omsorgsfullt är man tvungen att
behandla den kontext som konstverket annekterar. Med lite finurlighet kan
man naturligtvis byta ut objektet för beskrivningen, men det är långt ifrån
detsamma som att objektet inte spelar någon roll i ursprungsammanhanget.
För att få ihop det är Vilks tvungen att byta ut några ord. Ett exempel.
Ursprungsmeningen var: “Ständigt förs detta på tal, det transcendentala i
Kent Lindfors måleri, i ljuset och färgen som ger en metafysisk dimension.
Själv säger han att han har målat i 45 år men aldrig sett röken av någon
transcendens.” Vilks skriver: “Ständigt förs detta på tal, det
transcendentala i Lars Vilks skulpturer, i spillvirket och de galvaniserade
spikarna som ger en metafysisk dimension. Själv säger han att han spikat i
25 år men aldrig sett röken av någon transcendens.”
Visst kan man, som i det här fallet, byta ut Kent Lindfors mot Lars Vilks,
men det låter sig svårligen göras i verkligheten, i den konstkritiska
praktiken. Den texten skulle helt enkelt inte funka.
Anna Brodow
Vet inte helt vad som får dig att benämna mina texter som heliga, (kanske det är bibelreferenserna som spökar?) och om jag antydit något sådant må himlen falla över mig – tror inte jag har gett uttryck för att min självkänsla skulle stå på spel heller. Tvärtom, du har ju själv sagt att du plockat dom bästa kritikerna, så jag skulle väl hellre vara lite smickrad, så sett. Men det är jag inte. Inte är jag speciellt upprörd heller; jag ifrågasätter bara vitsen med projektet – något jag inte kommer undan eftersom min text ingår. Det är inte värre än så.
Jag försöker inte heller förlöjliga någon överhuvudtaget, men en avgångsutställning ger alltid rum för den udda visionen, och den intresserar mig betydligt mer än den homogena. Och biennalerna är så gott som alltid underkastade en eller annan regim. På gott och ont, men det finns nästan aldrig någon verklig riskfaktor. Det har inte hänt något sedan Oleg Kulic bet en man i benet i Stockholm, och det är snart tio år sedan.
Jag har svårt att förstå när du menar att en avgangsutstilling är mer intressant än en biennal. För vem? Biennalerna är ju en helt annan värdemätare och blir omskrivna på ett helt annat sätt. Man kan försöka förlöjliga de curatorer som är ansvariga för utställningarna, men de är ofrånkomligen starka namn som är respekterade i konstvärlden (eller i fagmiljöet om du hellre vill). Avgangsutstillingar är lokala begivenheter, självklart ojämna och de väcker begränsat intresse.
När det gäller den recirkulerade konstkritiken kan du ta saken utan att känna att dina heliga texter skulle förvanskats till svår kränkning av din självkänsla. All deltagarna är dock inte lika liberala och jag har tvingats till betydande omskrivning av en av texterna för att lugna den upprörde skribenten. Om denne låter sig lugnas av omskrivningen. Den som lever får se.
His Divine Grace Lars Vilks!
Här i Norge är vi ju annars vana vid att referera till «Konstvärlden» som «Fagmiljøet» – ett mycket bättre ord måste jag säga, om jag nu förstått din definition av «Konstvärlden» riktigt. Det har det där lite grå, sakligt vardagliga i sig, medan det att snacka om en värld fort blir ganska flummigt. Men jag har en gnagande misstanke att jag inte helt når fram, och att du medvetet recirkulerar samma inlägg flera gånger här; jag vill påstå att biennalerna inte är speciellt viktiga; vilken avgangsutstilling som helst är mer intressant. Ja, MYCKET mer intressant. Om du verkligen menar att biennalen är slutmålet är jag beredd att köpa parodistämpeln, men det förutsätter att konsten är underordnad systemet den opererar i. (Här anar jag mig till att du kommer att säga att det är precis så det är, lika självklart som att jag kommer att protestera mot det, och det gör sitt till för att det här ska börja bli lite väl förutsägbart)
Kanske det inte är slött, men det har en resignation i sig som det inte finns någon anledning till att godta sådär utan vidare; det blir lite som att välja den fulaste flickan bara för att hon inte säger Nej. Och att recirkulera konstkritik på det sättet du gjort blir att variera förhållandet med henne genom att kalla henne vid olika namn varje dag. Inte slött, men fantasilöst och lite fattigt otillfredsställande. Jag tar hellre ett Nej från den snyggaste flickan innan jag stöter på den näst snyggaste.
Skjer“a?
Mye svennis her på sidene…
Store Tommy!
Det stora problemet är att konsten är överväldigande ambitiös. Det är det som gör den till det som vi menar med konst och som rangordnar den tillsammans med religionen och vetenskapen att ta itu med de stora existentiella frågorna.
Så länge konsten hade geniet och anden i formen fanns det ett åtminstone vacklande backupsystem för att i någon utsträckning göra det rimligt. Nu är det strängt taget borta. Men den rådande uppfattningen i konstvärlden är att det ändå finns kvar. Konst är bra och är den tillräckligt bra är den inte ens konst men när konstvärlden upptäcker något sådant tas det in på en biennal. Å andra sidan är det som dras in redan programmerat att vara på väg dit eftersom det är dit konstnärerna strävar. Vem skall annars betala räkningarna och hur skall det annars vara möjligt att göra sin stämma hörd.
Du ser att parodin är ofrånkomlig. Vi måste leva med att all konst som produceras blir parodisk därför att det inte kan undvikas (om man inte är så naiv att man tror på anden och geniet).
Det är ändå inte någon dålig position. Den konst som bär sin egen parodi utan att klaga kan också säga något om det ointagliga. Knappast slött.
Nej, Lars; läs inte in saker jag inte menar – jag sa att en fot ska komma, inte konsten. Att göra mig till romantiker på det grundlaget förutsätter att jag är en smula kinky (vilket jag förvisso är, men det hör inte hit) – men är det inte alltid så att det stadigt sker något i marginalen som står i motsättning till det som kuskar runt biennalerna? Och att det i sinom tid bryter igenom och börjar kuska runt på biennalerna, varpå något annat börjar röra på sig i ytterkanterna? Det kan hända att du har rätt – helt klart är ju, som du påpekar, att bildkonsten helt ensam dragit iväg på en självkritisk och oändligt självrefererande resa – men det börjar bli längesen; kommer aldrig konsten fram till sin destination? Hur intressant blir det att resa runt i cirkel i detsamma landskapet dag efter dag i 20 år? Det är onekligen så att jag mest uppskattar dom som antingen a) ignorerar problemställningen fullständigt och arbetar vidare i en, kanske inbillad, känsla av uppriktighet, eller b) dom som i ord och handling går lös på den med allt dom har för att komma förbi den.
Jag menar bara att det är lite slött att slå sig till ro med ett perspektiv som reducerar oss alla till kopior av kopior av kopior – det är i grund och botten fiktion vi arbetar med, det vill säga allt man kan tänka sig, så det ska väl för fan inte vara så omöjligt att komma loss ur den här påtvingat ironiska hängmyren?
Jojo, Tommy, du är en romantiker…En dag skall den riktiga konsten komma, man hör den redan på avstånd, den finns därute… Om det skulle vara så hamnar den snart på biennalerna. Konstvärlden vill ha allt som ryms där ute och fort. Hur skulle det finnas någon konst utan den pålitiliga konstvärlden, var hälsad konstvärld, vårt enda hopp!
Det kan vara hårt att konsten är en parodi och parodin frammanas av all tro konstvärlden kan uppbringa på konsten. Konsten är stor och kan mycket, kanske ändå inte riktigt ännu. Men den skall komma en dag etc etc.
Hopplöst är det inte. Det går att göra mycket med en parodi som de flesta tror är något annat.
Gör man den lysande opererar den på alla plan; det går att tro på den på riktigt och dessutom motsatsen.
Jag kommer inte heller undan utan får finna mig i att bygga en parodi. Skulle jag påstå något annat skulle parodin vara fullständig. Men det fungerar eftersom konstvärlden ständigt vill tro att det är på riktigt. Skall vi behålla konsten (och det har vi ingen möjlighet att ens överväga eftersom vi kommer att behålla den på ett eller annat sätt) får vi också bevara dess fiktiva karaktär.
Att bildkonsten helt ensam (alltså utan sina systrar litteraturen och musiken som fortsätter med business as usual) seglat iväg på en sällsam uppbrottsresa är ändå till dess fördel. Det är intressantare på det sättet.
Högt respekterade Lars Vilks!
Tillståndet bör väl hellre beskrivas som radikalkolonialistiskt och postfeministiskt, men det gäller ju hela världen, inte bara den som börjar på konst- Så är ju också den verkligt intressanta delen av den världen den som häftigast attackerar just realismen (Se «With us against reality – or against us» om du råkar vara i Bergen den veckan), för hur kan du vara realistisk utan att samtidigt vara desillusionerad? Men givetvis bör vi stadigt undersöka vad konsten faktiskt kan åstadkomma – det är väl strängt taget det vi håller på med större delen av tiden – och det är väl just där jag menar att kritiken spelar en mindre roll. Jag tror vi kan slå fast att konsten är en parasiterande livsform som konsekvent annekterar fält utanför sitt eget i en allt vidare spiral, och konstkritiken parasiterar på den parasiterande livsformen, och vice versa.
Angående dom tungfotade socialt orienterade mastodontutställningarna som dominerar fältet; ja, det kan få vem som helst att gråta sig till sömns i längden, men det pågår hela tiden något radikalt annorlunda ute i marginalen. Och det är väl strängt taget ingen tillfällighet att Veneziabiennalen utgörs av variationer på ett tomt rum. Konsten är inte längre där vi förväntar den; den har dragit vidare. Nothing here now but the recordings. En stor fot är på väg, read my lips; man känner lukten av den.
Men innan vi irrar oss bort alldeles från saken; att presentera konstkritik som konst på det sättet du gjort är inte speciellt fruktbart, och det är en oroväckande gambling med just Nimis här – för du menar väl ändå inte att du gick runt för 25 år sedan ute i skogen och plockade plankor och tänkte att du byggde en stor parodi? Eller, med tanke på att det tidiga 80-talet var en radikalt annorlunda tid, att det är det perspektivet vi bör inta när vi ser det idag?
Kära Tommy!
Jodå, man tvingas säga att konstkritiken behöver konsten, men det är inte mycket konsten behöver göra och utan kritiken finns den inte. De båda är bundna vid varandra i en evig pardans.
Konstvärlden, menar jag, är ett utmärkt uttryck inte minst därför att dess medlemmar oftast menar sig inte tillhöra den. Med den kan man förstå hur konsensus uppnås, hur standardkonsten upprättas och förblir. Om man inte är våldsamt entusiastisk för allting kan man nog tillstå att det inte sker alltför mycket i den världen. Förändringarna sker i regel långsamt och den helt övervägande delen av konsten är medelmåttig, vilket är nödvändigt.
Min återhållsamhet betingas av just detta faktum. Att vi måste inse att det är en medelmåttighet som vi omger oss med och som vi i ett “just nu” ger en tillfällig kvalitetsförklaring.
Jag är inte desillusionerad, däremot något realistisk. Jag tror att det är dags att analysera vad konsten egentligen kan åstadkomma – och det är inte översvallande mycket, men i alla fall något. Men jag tror vi klarar oss utan alla så vanliga överbud.
Det är intressant att du menar att formestetiken är systemet. Jag är benägen att hålla med dig, om man låter formestetiken bre ut sig till innehållet. Det är häftigt med postkolonialism och coolt med radikalfeminism som form och livsstil.
Men det gäller inte riktigt i konstvärlden. Utställningarna domineras av teman som går på sociala frågor och de blir till slut det vägande. Någonstans måste konstaktörerna, som Dan Jönsson uttryckte det i sin recension av Göteborgsbiennalen “sätta ned foten”. Precis det är det bokstavliga steg som tagits från formestetiken. Ner med foten då! Ingen kommer undan.
M Funke
Ett verkligt problem vi har i dagens konst är att ingen tycks veta vad det är. Finns det någon gällande konstteori? Men skall vi nöja oss med en beskrivning är dina exempel med dataspel och musikfestivaler eller designade t-shirt inte konst. Det är ju dataspel, musikfestivaler och design. Konst torde vara det som konstvärlden ser som konst och som vi finner på biennaler och andra utställningar. Sådana utställningar kan friskt låna in dataspel etc. Men de återgår med naturlagens precision till sin ursprungliga härstamning efter att ha brukats i konsten. Konsten behöver låna in och använder flitigt det enda som finns kvar: att kunna göra icke-konst till konst. Åtminstone temporärt.
Dearest Lars Vilks.
Vad beroendeförhållandet mellan konsten och dess kritik angår är det ju i själva verket precis tvärtom som du beskriver; konsten kan ju utan problem fortlöpa utan kritik, kanske t o m med en viss fördel, men det låter sig svårligen göras att föreställa sig en konstkritik utan konst. Själva definitionen av konstkritik måste väl ända antas vara att den utgår från en eller annan företéelse i det fält vi i brist på bättre kallar konst? Den katastrof du beskriver är ju heller ingen katastrof; jag ställer mig för övrigt tvivlande till att den har ägt rum; det är ju för fan formestetiken som ÄR systemet. Allt det andra är ju bara administration.
Det är också ett misstag att inbilla sig att «konstvärlden» (jag har alltid vridit obekvämt på mig av det ordet, och på 20 år har jag heller aldrig fattat var den världen helt befinner sig, bara att dom som använder ordet flitigt har avskärmat sig från den världen jag befinner mig i – och som väl ändå på något vis måste vara just «konstvärlden») i någon hög grad avgör vad konsten för tillfället faktiskt «är», och jag tror det är en fatal underskattning av den att, som du gör här, i nedlåtande ton reducera den till retro, «gesamtkunstwerk med socialkritisk kryddning». Skulle det inte vara klart vid det här laget att samtidskonsten inte är en linjär historia? Och är det inte lite väl mycket 80-talsdesillusion över att reducera allt till parodi? En slags luddigt folklig postmodernism? Du vet, den här ovanan att dödförklara saker till höger och vänster, är inte den strängt taget lite passé?
Som jag ser det ställer du en angelägen fråga; och mitt svar kan bara bli ett av många, men problemet är att frågan är fel ställd. Jag testade för övrigt att byta ut ditt namn i alla texter med mitt eget; ta mig fan om dom inte blev ändå bättre.
Samtidigt bör nog Vilks och alla andra kritiker av det post-moderna påminnas om att “samhället” de växte upp i inte längre finns kvar. Den enhetliga nationalstaten har ersatts av en uppsplittrad global multikuturell värld där det just nu inte finns någon “stor berättelse” som länkar oss samman. Världen är nu i någon mening post-modern.
Vill du se konst som påverkar och är en betydande del av samtids andan? köp ett dataspel, skaffa ett fildelningsprogram,skriv på ett forum, köp en designer t-shirt eller besök en hårdrocks- eller reggaefestival!
cutting edge? maybe not. cultural impact – you bet!
Vad konsten ska ta vägen i ett sådant samhälle går inte att ge ett svar på, då det inte längre finns ett samhälle eller en uppgift. Exit the nation state, enter the tribes, för att citera sociologen Zygmunt Baumann. Möjligen har denna utveckling kommit länge i Sverige än i Norge, men jag tror vi alla känner av den. Det estetisk och symboliska är kanske en möjlighet att knyta oss samman, ja kanske tom det monumetala gör come back för att försöka knyta oss samman, men frågan är om det hjälper.
Främst tror jag den “trista” konstkritiken i sverige handlar om en svensk konsensuskultur. Någon tommy olsson finns inte i svensk konstkritik, möjligen skulle Expressens retsticka Natalie Kazmierska kvala in, men hon är ett nytt fenomen, och har ännu ingen ställning i konstvärlden. Lars Vilks vill jag dock räkna in som en udda och fri röst här. hans attacker på post-modernismen är vitaliserande…men han skriver ju också i en norsk nättidskrift.
Tyvärr finns det en väl utarbetad maktteknik i Svedala att bemöta obehaglig kritik – ja obehag över huvud taget – med isande tystnad och utfrysning. Så gjorde man i det gamla byasamhället, och så gör man än i dag.
Jag får känslan att man i Norge kanske också har en konsensuskultur, men att man där tar sig rätten att säga vad man tycker. Det är okej att bråka lite norrmän emellan. Hemma oss är det inte okej, vad det än må gälla. Det blir ju bara så jobbigt då ( se Roy Anderssons film Sånger för andra våningen för exempel).
Nej, jag hoppas och tror att både konsten och konstkritiken i andra länder är mer dynamisk och mångfacetterad än den svenska.
Sedan får vi ju inte glömma alla ungdomar som står och målar på någon folkhögeskolekurs…men det är ju inte “konst”…eller hur?
Diskussionen aktualiserar frågan om konstens uppgift i samhället. Vilks verkar mena att konstkritiken och den moderna konsten blivit ett självrefererande system, som lämnat den samhällsdynamiska processerna bakom sig. Likaså uppfattar jag att han ser konsten och konstktitiken som allt mer antiintelllektuell, fast självfallet då under de post-moderna teoriernas till synes intellektuella hållning.
Jag tycker dock att olsson i sina inlägg visar att vilks “parodi” egentligen bara hamnar på samma nivå som han påstår att all konstkritik befinner sig:
det är rolig, men för inte direkt diskussionen framåt. Här är det ju bra att lasse tar upp de frågor han menar borde ligga till grund för konstdisksursen. mer sånt, tack!
För egen del tror jag man delvis får söka svaret till varför mycket svensk konstkritik är så konform i just ett samhälleligt sammanhang typiskt för sverige. Konstvärlden i sverige är ett märkligt giftemål mellan välfärdsstatens vänsterprogigga kulturbyråkratiska strukturer och den bildade gamla överklassens estetiska och sociala elitism.
Det är inte konstigt att vi får två uneasy bed fellows, och en artificiell konstruktion där alla nervöst går på tå. Då blir det ju seminarier och konferenser, PK-korrketa teman och slogans till leda… men givetivs på något slott eller exklusiv adress, och champagne i glasen och många fiiina namn på gallerister, konstnärer och kuratorer. Kulturbyråkratin får styra innehållet i konsten, medan överklassens krav på exklusivitet styr formerna och etiketten. Shhh! don’t say we’re pretending…we know!
En och annan arbetaklassrebell tas emot som en frisk fläkt (hej ernst, välkommen till östermalm!), men på det hela taget är detta samma grupp människor som “sysslar med konst” i dag som under 1800-talet. jag tror det är här problemen börjar med att få konsten att spegla samhällsandan och bli en viktig del av samhället. Dessa personer är ju egentligen inte så intresserade av mer än sin egen lilla värld, dess exklusivitet och trygga självbespegling.
Kreativt skrivit Tommy Olsson. Och jag gillar slutklämmen även om jag undrar om konsten är viktigare än konstkritiken. Konsten är ju inte utan konstkritiken och för övrigt finns det en liten hake i hela resonemanget som på något sätt kommit bort i den stora blandningen av retro och Gesamtkunstwerk som är vad tiden bjuder på med socialkritisk kryddning. Vad är konsten efter katastrofen? Alltså när den heliga formestetiken rann ut ur systemet och efterlämnade vad? Att det är något kvar som är viktigt, eller åtminstone en smula viktigt?
Återstår att vänta på att konstvärlden skall bestämma sig vad konsten skall vara för någonting. Tills vidare kan vi ägna oss åt det enda möjliga, att skapa och skriva parodier. Parodier kan vara av två slag, parodier eller lysande parodier.
Men detta gäller ännu inte, allt som gäller är vad som gäller i konstvärlden vilken sålunda ser allvarligt på tingen och bjuder oss, ja retro, Gesamtkunstwerk (just nu är det konst och design med lite musikinslag som skall bilda ett sådant) – med socialkritik, seriös och korrekt.
Omflyttning av en konstkritik av ett konstprojekt till ett annat konstprojekt kan också ses som en möjlighet. Det har slagit mig att alla texter jag utnyttjat blivit betydligt bättre och framför allt mer läsvärda med några små justeringar.
Det var det jävligaste!! Har du, Lars, snott en text av mig och skrivit om den. Du kan anse dig stämd, jävla gubbstrutt.
—-
Nej jag är inte Lars O.
Men texten ovan är ett konstprojekt så jag tror inte att varken Vilks eller Lars O tycker det är konstigt att jag klär mig andra kläder.
Men intressant, ååh det är konst.
??
Det är noe ganska artig, ja… Ett stående inslag i the Late Show med David Letterman går ut på att man ska gissa sig till om ett måleri är utfört av en bildkonstnär eller en apa. Det är också ganska artig. Det är ju så avslöjande. Man vet ju aldrig om det är en konstnär eller apa som gjort dom kladdigt abstrakta bilderna. Det säger ju en del om konstnärer, liksom, höhö. Man ska ju inte vara självhögtidlig och ta sig själv på för stort allvar. Man ska bjuda på sig själv. Det är ganska artig med förnedring, oavsett vem som drabbas av den. Här lyfter vi ju Mullor så fort vi ser dom. Man ska kunna le av sig själv, etc, etc. Reality-fascismen är ett faktum och dom diktatoriska medelmåttorna har makten. Därför kan det inte gärna vara annat än beklämmande när den sortens populistiska stunts gentemot såväl bildkonsten som kritiken av den springer ut av sitt eget fält.
För om jag så försöker vara aldrig så välvilligt inställd, så kommer jag inte ifrån det; Lars Vilks kritikprojekt har lite av den samma obehagliga tonen som inslaget i the Late Show; det är och förblir något fientligt över handlingen, och det bevisar egentligen heller ingenting vi inte redan vet – och ändå; hade jag satt mig ned för att skriva om Nimis hade det sett radikalt annorlunda ut än vad jag tidigare skrev om Pushwagner. Och någonstans här bommar projektet i sin respektlöshet; är det så att jag inte är autentisk? Kan jag anses vara en maktfaktor som det finns någon anledning att härja med? Det vänder sig aldrig så lite i magen på mig, för faktum är att man kan egentligen ta vilken text som helst, inte bara konstkritik, och limma in namnet Lars Vilks och det kommer också att se helt riktigt ut. Man kan faktiskt föreställa sig all tänkbar text recirkulerad och lätt redigerad i den här kontexten; till exempel Dostojevskij´s «Bröderna Vilks», Bulgakov´s «Lars och Margarita» eller Kerouac´s gripande skildring av unga buddhister i Småland; «The Nimis Bums», den rafflande James Bondboken «From Kullaberg with love» – eller dom dagsaktuella nyheterna där partiledaren Lars Vilks i Nimispartiet tar till orda för en avveckling av konstkritiken…men so what? Det är och blir en stilövning av begränsat intresse. Jag har svårt att se vad som skulle vara så underhållande och genialt här. Låt mig bara avslutningsvis upprepa en av mina teser; Konstkritik är inte speciellt viktigt. Konsten är viktigare, men inte heller den är alltid så viktig.
Nu börjar jag bli irriterad på allvar. Skulle jag liksom skita på mig och gömma mig för att någon vill diskutera konstkritik? Det är en mycket allvarlig anklagelse som jag vill dementera på det skarpaste. Det är klart att en Mor kan ge sitt barn namnet Karaoke-jazz, folk heter ju så mycket märkligt på dom här sidorna; Power, Brion Gysin, Kjetil Røed och jag vet inte vad, men vare sig det är Vem eller Hva som gidder å ta diskussionen med vedkommande – jag gör det inte – så vill jag bara här kort reflektera över ovanstående information.
(Men man har visst begränsat antal nedslag och det måste gå x minuter mellan varje inlägg, så jag får så lov att göra det etappvis)
Bjebb-bjebb-bjebb
Hvem gidder å diskutere med en som skriver “Vem gidder å diskutere med noen som heter Lars Vilks?” (her har jeg har tillatt meg å komme med en helt minimal korrigering av, etter et lite tillegg til, Dødspønks innlegg).
Vem gidder å diskutere med noen som heter Karaoke-jazz?
På tross av Vilks” livsprosjekt “å dekonstruere autensitet” (jeg mistenker ham for å lide av en hittil ikke klassifisert autisme), så viser Vilks noe ganske artig i dette prosjektet: hvor utrolig patetisk og elitistisk dårlig kunstkritikk kan framstå.
Men når vi har avdekket en sjargong uten substans, hva vil vi ha istedenfor? Vi vil vel ikke ha en ny generasjon fjollete ordgytere som opplever seg som deltakere i en viktig diskurs hver gang de kjenner igjen et navn og kan sette en artefakt i relasjon med noe de har lest at en kjent kritiker har skrevet på internett og som de mener kan forklares med psykoanalyse ja til og med noe en sutteklut av en kurator har hevdet om blablabla?
Jeg bare spør. Jeg venter egentlig ikke noe svar, for kunstkritikere gjør stort sett i buksa og stikker av hver gang noen vil diskutere kunstkritikk.