Kristina Eriksson bor i ett parhus av gult tegel i det lilla skånska samhället Höganäs. Precis innanför grinden ligger en stor hög med handtummade bumlingar av bränd stengodslera och längre in i trädgården står två trädgårdsförråd, ett fungerar som lager och det andra rymmer en mycket liten keramikverkstad. Mellan dessa ligger en odlingslott med örter och kryddväxter men även en och annan ringblomma. Och kliver du in i huset står du mitt i en målarateljé.
Men nu, efter femtio år som konstnär, är det – om man ska tror Kristina själv – färdigjobbat. Och inte har hon kommit fram till något heller, säger hon. Hennes arbete har varit sporadiskt och resultaten sköra. Hon beskriver det som att hon ägnat sig åt «att finna metoder för att överleva». Kanske är det just tack vare det sporadiska och sköra som hon har överlevt?
Att beskriva Kristinas målningar som hastiga och ömtåliga vore inte helt rätt. Visst kan de se så ut, men då missar man det befriande i arbetet; att verken är upplyfta av en långvarig förundran över sin egen tillblivelse och överlevnad. Hur ser måleriet ut? Mycket vitt. Färger och former täcker sällan hela bildytan. Teckningen är stark och närvaro viktigare än teknisk skicklighet. Idéer finnes, men även tvivel på tankarna och självdistans hos tänkaren. Ibland är verken lite idiotiska, allt för att det lilla livet ska kunna ta plats och få stanna en stund.
Kristina kommer från en känd konstnärsfamilj. Hennes far var Elis Eriksson (1906–2006), och i släkten finns även de framstående skulptörerna Christian Eriksson (1858–1935) och hans son Liss Eriksson (1919–2000). Själv gick hon på Konstakademien i början av 1970-talet. Ändå är det främst på 2000-talet som hon i en handfull utställningar har ställt ut sina verk. I en grupputställning på Dunkers Kulturhus visade hon teckningar samt glaserade öppna former i bränd stengods, «vilka kunde associera till Bauhaus». Till Stockholm – där hon föddes 1948 – återvände hon med en utställning på Sven-Harrys konsthall 2011–12. Där visade hon en stor grupp bumlingar av lera som «vill vara sig själv nog» samt ett större antal inramade sidor från skissböcker, fyllda med «poetiska noteringar» utifrån livet som anhörig till en cancerdrabbad. Med på utställningen var den då nyligen avlidne livskamraten Torsten Andersson (1926–2009). De levde ihop i de skånska skogarna utanför Hörby sedan mitten av 1980-talet.
Jag åkte ner till Höganäs för att intervjua Kristina, eftersom jag var nyfiken på att prata med någon som gör avig och befriande konst, och som går sin egen väg i konstlivet. Under första delen av intervjun ligger Kristina i soffan i vardagsrummet/ateljéen. Hon är nyligen hemkommen från sjukhuset, helgen innan krossades axelleden då hon var ute och promenerade med en stor hund. Hemtjänsten ska komma senare på dagen, då hon har högerarmen i låst mitella. Det är tidigt i oktober, kylig men frisk luft kommer in från det öppna fönstret och det hörs fågelsång. Andra hälften av intervjun sitter vi på café. Det är fullt med folk, det pratas på bra och ur högtalarna strömmar en spellista som hämtad från Lugna favoriter.
Minns du din första impuls att göra konst?
Nej, det har jag ingen minne av men det kan ju bero på att jag är uppvuxen i ett konstnärshem.
Din pappa är konstnären Elis Eriksson. Berätta.
Vi pratade aldrig om konst, pappa sa «Bli för fan inte konstnär»! Ändå fanns konsten omkring mig, han hade konstnärsvänner som kom hem och de pratade. Men nej, jag minns ingen sådan impuls. Kanske var jag oförmögen att göra något annat än det jag gjort, jag vet inte. Man kan ju göra något på papper eller duk utan att bli konstnär för det eller hur? Men jag visste nog inte vad jag skulle göra. Så jag sökte in på Akademin och kom in. Det var 1970.
Det där din pappa sa «bli för fan inte konstnär». Då måste han ha märkt nånting, att du var på väg dit?
Nej, nej, nej han märkte inte oss! Han fanns inte, vi hade ingen kontakt, det där sa han till alla. Han var fortfarande traditionell skulptör vid den tiden (han började senare arbeta mer experimentellt med en blandning av text, bild och rumsliga installationer), jobbade med utsmyckningar och arbetade jämt. Han såg inga tendenser hos mig inte. Jag och min tvillingbror var yngst i en barnaskara på fem. Jag kom på köpet med fyra bröder, jag räknades inte. De skojade med mig, jag var någon man kunde skoja med. Vilket nog gjort att jag aldrig känt några krav på att jag skulle bli någonting. Och nu tar jag igen allting därför att jag känner att jag inte behöver prestera. Det jag gör kommer helt från mig själv av egen kraft.
Jag är inte så jätteintresserad av att gå och se på konst. När jag gick på Akademin så fanns det ju ändå saker man skulle lära sig, det var teori och vissa uppgifter, vilket jag hade svårt för. Jag tänkte: «ska jag lära mig något så får jag lära mig det själv». Ingen har lärt mig att blanda färg, men det kanske du redan har förstått?! (Skratt) Men jag har aldrig tänkt att jag skulle bli konstnär. Jag har inte tagit något beslut, utan det har blivit så. Nu kom jag in på Akademin – «men så bra då», eller hur? Hade jag kommit in på någonting annat, KTH eller så – det hade jag inte för jag var så dålig i skolan, jag har inte tagit studenten – då hade jag fått ta det.
Men var det andra, kompisar, som också sökte eller fanns känslan av en riktning från familjen?
Nej det var ingen kompis som sökte och jag tror inte att min pappa ens visste om att jag sökte. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag måste ha tagit mig dit (Akademin) med arbetsprover. Vi bodde i Hässelby villastad och det tog en timme in till stan. Det gick matarbuss till Hässelby strand och så tog man tunnelbana därifrån. När jag var riktigt liten gick det ånglok dit (Skratt).
Ibland tänker jag att konstnärskap bottnar i den ålder då man först drabbas av den kreativa kraften. Cobra är ett gäng 3-åringar, Niki St. Phalle är 6-7 år och Duchamp en deppig 18-åring.
Ah, det är bra.
Och när jag ser dina verk så ser jag en …äh, jag vet inte, men jag ser en revolt och en vilja till frihet.
Du har helt rätt, du uppfattar det rätt.
Det var något sådant jag tänkte vi kunde prata om.
Jag vet inte vad det där kan bero på, det är ju inte så att jag tycker om att jobba med själva materialet. Jag tror bara det handlar om att hitta ut, hitta in i sig själv, hitta förbi, hitta bort, försvinna eller motverka denna jävla värld som man inte känner sig så bekväm med. Och det där går aldrig över. Jag vill inte vara en del av etablissemanget, men jag har kämpat och det har gått skapligt bra, det får man säga, trots att jag bor i en mindre ort på landet.
Jag måste dessutom få infall för att jobba. Det här (pekar mot väggen bakom sig med flertalet inramade verk – sidor från skissböcker där text, teckning och vattenfärger samsas, blandas och sprider sig) var efter att Torsten hade dött, för då kunde jag inte måla. Jag kunde inte ställa mig och arbeta när min sons far och min livskamrat hade dött efter långvarig cancer och elände. Det här blev en terapi. Galleristen Thomas Wallner hjälpte till med urval och visade dem i Malmö. Sedan ställdes de ut i Stockholm, på Sven-Harrys konsthall. Torsten var med i den utställningen men han var ju död då… Men jag vet inte vad syftet med konst är annars. Det är så få konstnärer jag tycker om, mycket är på låtsas även om det ser ut att vara på riktigt inom konsten, tycker du inte det?
Jo… konstverkskonst, där instinkt och misslyckade försök har ersatts av planerad produktion och igenkännbar stil. Därav min fråga om impulsen att göra konst kopplat till barndomen. Det tycker jag är en intressant ingång. Och så tänkte jag på det du sa att du inte gjort något större val att bli konstnär, att det bara blev så.
Ja och sen har jag fått ta ansvar för det och det är väl det som är viktigt. Att jag får ta ansvar för det jag har hamnat i och göra det bästa av det.
Det är viktigt att bli till när man gör sakerna men det är också viktigt att försvinna. Det är en dans där emellan.
Ja precis, det är svårt att beskriva.
Jag försöker summera, du hade ingen hjälp hemifrån med konsten, men där fanns…
Nej men alltså! Det var ett oerhört dysfunktionellt hem, vi var rädda för min farsa. Han var inte elak på det sättet – han slog oss aldrig men han var auktoritär och försökte man säga någonting sa han: Kristina, det är det här du menar! Då skulle han förtydliga och det var hemskt. Så gjorde han även med min mamma, Viola, och det gjorde att jag var rädd för att prata. På Akademin, när man skulle gå ner och fika, så satt jag vid ett eget bord. De andra satt och pratade om konst, och jag kunde inget om konst! (Skratt)
Det jag pratar om gäller endast mig själv, men viljan att skapa handlar kanske om att hävda sig helt enkelt. Det är ett sätt att hävda sig på. Jag vet inte.
Då är frågan hur länge håller den hävdelsen i sig, varför måste man göra nytt?
Det är det den inte gör och när man är äldre som jag är så är det svårt att komma igång. Att påbörja en tavla. Jag har inte jobbat på ett år. Jag kan inte. Det är också den här rädslan att bli avslöjad av sig själv.
Avslöja vad?
Vad det är jag ska göra! Det är så mycket konst överallt, hela tiden. Man kan fråga sig vad är behovet, vad är mitt behov? Många målar för att de inte kan låta bli, för att bli till, för att uttrycka sig. Men det är heller inte lätt att måla, att gestalta någonting, att åskådliggöra någonting. Det är inte lätt. Jag har inte lätt för mig, jag har inte så lätt för mig att teckna, det har jag inte, rent tekniskt. Jag jobbar heller inte utifrån fantasin, för nån sån har jag inte.
Sånt här (pekar på väggen med de inramade skissboksidorna) har jag lätt för, tack vare att jag är begränsad och vill ha det så. Det är som musik och dans eller hur? Jag tänker mycket på dans när jag arbetar. Jag tycker om att dansa, det är ungefär samma känsla, det gör att jag kommer in i arbetet. Dansen är oerhört förlösande, om man sätter på en skiva och börjar dansa, det är ju läkande nästan. Men har jag gjort en tavla så följer jag inte upp med en annan, gör jag en så räcker det.
Du kan inte jobba seriellt. Varför då, är det tråkigt?
Det är väldigt tråkig Men ändå har det varit det roligaste. När jag arbetade med bumlingarna i lera, det var väldigt meditativt att långsamt bygga upp dessa. Jag byggde upp dem och tänkte inte så mycket, materialet visade var formen var på väg. Eller när jag gjorde små masonitmålningar med blommor, det var jävligt kul! Och då tänkte jag att det är ju sånt här jag ska hålla på med – jag ska inte försöka vara konstnär och göra lite … förstår du, ska jag visa dig?
Nej, vi tar det sen. Det där med dans, det är en så fin bild på en kropp i världen som följer och tar ansvar, som visar sig och gömmer sig. Eller bara hoppar på samma ställe och får ut en puls, en rytm. Dansa i fantasin, ensam.
Just det där att man går in i dansen, att man blir uppfylld och då måste kroppen följa med, att låta musiken komma in och känna efter. Det är precis som när jag arbetar, att jag måste hitta en motsvarighet i mig själv. Och eftersom det man gör är något nytt, det är ju nytt för mig också, gör att jag är lite rädd för att fortsätta: «Nu kan du inte gå längre, nu är det slut».
Det kan ta tid när jag gör grejer. De kan hänga på väggen och så ligger jag såhär i soffan och tittar och tittar, dag efter dag, år efter år många gånger. «Det här är ju åt helvete, vad fan är det jag gjort för någonting!» Men så småningom «Titta!»Det är som med människor, man vänjer sig och ser att de har andra kvaliteter än man trodde (Skratt). Förstår du? Man måste ge dem en chans!
Det är ju en enorm visdom! Att stå ut, att ge en bild den tiden att utvecklas till att bli sig själv – känsla av helhet som man inte avfärdar eller kräver ska vara något annat, mer än det som finns. Vilken vinst! Du låter dem bara vara. Har du flera målningar på gång samtidigt… eller är det av tvång, jag menar tvingar du dig till det?
Av tvång? Nej av slöhet! Men du ser ju också hur jag jobbar, har du lust att stänga fönstret (fågelkvittret har byts ut mot en lövblås). Jag kan inte ha flera arbeten på gång samtidigt. Ibland har jag tänkt att jag skulle haft en riktig ateljé, men jag vill inte det, för då skulle jag känna mig som en riktig konstnär och behöva prestera… eller vad ska jag säga?
Men i en ateljé hade du kunna haft uttalade platser där du inte gör konst.
(Skratt) Här gör jag konst och här gör jag inte konst.
Men är det inte så du har gjort, alltså i själva livet?
(Mycket tyst) Jag vet inte… jag vet inte vad jag gör. Jag ska säga dig att ibland undrar jag vad jag har gjort, sen har jag fattat att jag gjort saker. Innan utställningen på Anna Bohman (2020) jobbade jag rätt rejält och vissa saker tar ju tid – även om det inte ser ut så, jag ändrar och målar över också – på grund av att jag ligger och kontemplerar om det kan vara något.
Jag visade ett 15-tal målningar, en del större. Det blev en uppskattad utställning och själv var jag faktiskt nöjd. Vissa verk verkar ha slagit an hos besökarna. Hejdå Pappa (2020), var ett sådant, och det kan jag förstå. Jag hade inte jättebra relation till min pappa, men jag såg kistan, blommorna och nånstans finns de med i den där tavlan. Men det var som sagt mycket jobb. Framför allt med den där Lena (2018), hon med vinboxen, den ändrade jag om flera gånger. Den var ju bättre från början, men jag tänkte att «det får inte bli illustration». Jag tänker på det ibland, att många konstnärer lägger in någon figur så att betraktaren kan känna igen sig själv.
Och det ville du undvika i Lena?
Nej precis, det kan jag inte göra. Jag tänkte på kvinnor i övre medelåldern, du har väl sett dem på Bolaget. Kvinnor gick inte med en vinbox för 40 år sedan, men nu är det många som gör det helt ogenerat, eller hur? De går hem med sina vinboxar och tutar lite varje dag, och jag tänkte: «Hur ska jag göra den där Lena. Hon står där, med den där boxen. Hon står där framför någonting. Det finns ingen framtid, det finns ingenting (Skratt). Vad ska jag göra».
Då måste jag få in en figur, jag gör ju inte det annars men vill jag göra den bilden då måste jag få in en kropp och en vinbox, om jag nu får den idén. Den skiljer ut sig från mina andra målningar, men jag skiter i det. Jag skiter fullständigt i att vissa saker sticker ut, att de inte är förenliga med det övriga. Alltså jag tyckte det var roligt att göra den. Jag tänkte om jag skulle göra en manlig Lena, vad skulle han heta? (Skratt)
Bosse kanske?
Lennart!
Bosse och Lena.
Lennart och Lena.
Jag lyssnar och tänker att det finns en scenplats i dina grejer.
Ah hmm.
Du har sett någonting i ett ögonblick och att nå fram till att gestalta händelsen tar tid. Just i det här fallet med Lena så är det ambivalensen i figurens rörelse som får ögonblicket att återvända.
Ja men jag tänker inte på det. Just det här med osäkerheten inför tavlor. Man ska alltid bli ställd inför en osäkerhet, annars är det rätt ointressant eller hur? Och det är väl det jag också tänker på under arbetet: «Är det för färdigt nu?» Det är lätt att överarbeta, även om det inte finns mycket i arbetet. Det måste finnas något oförutsägbart, så att betraktaren inte blir serverad det hela. Det är lätt att göra färdiga grejer, snygga grejer, eller hur? Men jag vill ha med något vackert, en skönhet i bilden, ett försök att det skall finnas med något hårt och mjukt. Där har vi musiken, kompositioner – att det finns med… jag vet inte längre vad vi pratar om.
Jag tänker på att det antika grekiska ordet harmoni betyder «stridande enhet».
Det är bra.
Ja, harmoni är det där hårda och mjuka, en scen med det fula och det fina.
Ja men det är sant (tystnad).
Ibland talar jag till den där inspelningsapparaten och då blir det dåligt.
Nä men gör inte det.
Ok, berätta om tiden på Akademin?
Jo det var väl kul. Man var där och arbetade. Men sen dog min mamma när jag var 21 år. Och jag gick dit dagen efter för jag hade egentligen inget hem, ateljén var mitt hem.
Vilket år var detta?
1971 eller 1970. Sen tänkte jag nu är det allvar. Det var då jag började att måla, jag förstod allvaret: «Nu är mamma död». Dessutom hade jag ett litet barn som hade dött innan, bara 3 månader gammalt. Det är klart att jag har en sorg i kroppen, att jag bär på väldigt mycket. Det är därför jag försöker vara så ömsint så möjlig då jag arbetar och känna efter.
Sen började jag gå på Prinsen (Skratt), och ritade av servitriserna. Jag började på en stor målning – det tyckte jag var riktigt kul – hur skulle jag fånga rörelsen i kroppen med brickan med kaffe och konjak. Jag jobbade hårt med den där. Och så kom Ulf Linde in i min ateljé med alla elever och pratade om min servitris. Han har varit till stor hjälp, faktiskt.
Han skrev om dig senare?
Ja, en utställningstext när jag ställde ut på Thielska, det var väl 1985.
En soloutställning, en större presentation?
Ja, jo jag hade ju grejer, tavlor. Då hade jag jobbat på Bondegatan, det var också hemma. Men jag är inte så glad i de där grejerna – en jäkla blandad kompott men strunt samma! På Akademin gjorde jag några större verk och sen målade jag Al Capone. Jag ställde ut på Konstnärsbolaget precis efter skolan, och då hade jag med den och även Servitris (1971), som Moderna köpte. Al Capone var det någon känd kläddesigner som köpte. Och till Thielska skulle grejerna lånas ihop och då de fick tag i den var det ett skotthål i den!
Men tillbaka till tiden på Akademien så minns jag att jag tecknade musiker. Det repeterade nämligen ett band, en grupp musiker – Musicae Suecia hette de – och jag tecknade och målade mycket musiker och de verken var med på Konstnärsbolaget. Men efter Akademin var det inte kul. Jag hade ingenstans att bo, jag gick nedför trappan med mina grejer, jag var helt vilsen, jag visste inte var jag skulle ta vägen, kunde inte arbeta, ingen anledning att arbeta mer…
Men varför?
Jag tror inte det är förenligt med mitt väsen – jag har aldrig varit driven, jag har nog inte haft ambitioner på det sättet. Visst jag fick ett stipendium, jag ställde ut på Konstnärsbolaget men sen vet jag inte. Det var rätt hårt, jag har ju diabetes och jag tog inte hand om mig själv.
Du har levt nära två stora konstnärer. Först Elis och sedan Torsten. Hur har det påverkat dig?
Jo men det har hjälpt. Jag har påverkats av deras förhållningssätt till konsten. Det har framför allt varit det, hur de förhåller sig till konsten. Min pappa, han negerade allting…
Hur menar du?
Vad som är bra eller dåligt.
Han sket i det?
Ja det gjorde han.
Det var «energi inte kvalitet»?
Kvalitet hade han för han var oerhört flyhänt, han var ju estet samtidigt. Det är ju snyggt allting. Han jobbade jämt, utbildad skulptör, gjorde fina skulpturer. Och Torsten det var ju också hans förhållningssätt till konsten och hans sätt att leva, han gick ju in helt 100%! Och det gjorde min pappa också. Men det har inte jag gjort.
För mig ser dina grejer ut som …eh, den stora konsten finns med, men nånstans finns det även ett steg tillbaka som betraktar den stora konsten på bildytan. Och allt i en sammanhängande känslig enhet.
Ja det stämmer, det är sant.
Och det har att göra med instinkten när man gör konst, där finns den där rebellen.
Nej men jag tror revolten är ett villkor, för annars blir det ju hötorgskonst. Många etablerade konstnärer är i stort sett hötorgskonstnärer, och det går jäkligt bra för dem. Men det måste finnas det där (villkoret) för vad fan är det för mening annars.
Vet du vad jag saknar ibland? Skönheten i konsten. Jag kan tänka på det ibland: «Finns det någonting som är vackert?»Alltså vackert inte på ett utanpåliggande sätt utan något inre. Inte det lättköpta i att hitta en kvalitet i ett material, inte i att det skulle vara en kvalitet att vara kvinna (eller man) och inte heller en igenkänbar figur. Inget av det hugger riktigt till. Riktig skönhet har en klo!
Men jag blir bara generad om någon pratar med mig som om jag är en betydande konstnär. Jag kan ju vara lite rolig och ha ett visst sinne för ironi och självdistans, jag är inte tondöv vad det gäller människor. Det är en kvalitet och jag kan avväpna folk och vara lite elak, de kvaliteterna har jag, men det är ju för att det är så långtråkigt det mesta. Man är ju tvungen om man ska umgås med folk.
Jag har inga följdfrågor på det. Få se nu vad vi kan ha kvar att tala om. Jo din sjukdom, hur ska vi tala om den?
Sjukdomen, nej det är inget att tala om. Jag har ju fattat det, jag är ju äldre. Jag är lika gammal som min tvillingbror, han är 75! Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att jag är gammal. Jag kanske inte lever så länge till. Det har gått bort så många år av mitt liv.
Gått bort?
Ja gått bort, jag har inte varit aktiv, varit deprimerad.
Menar du som konstnär?
Nej som människa och konstnär
Vad har depressionerna handlat om?
Allt har handlat om det existentiella. Och min diabetes.
Är du tungsint?
Ja, jo men också lättsam. Melankoliker, tvivlare. Jag har alltid sett mig som en besökare, här i Höganäs, men också i Jordelivet. Det är väldigt befriande att säga: «Jag är besökare här på jorden». Då kan jag också tillåta mig vad som helst, det är lättare att som nu vara ute bland folk på café och sitta som en besökare och betrakta. Där sitter de och ser konstiga ut, människor ser konstiga ut. Titta de tar sig själva på största allvar, sitter och äter sin burgare där.
Stadslivet är bekvämt med också irriterande. Villaträdgårdar, småbuskar i fina rader och gå till affären och handla. När jag bodde i skogen med Torsten var livet mer omslutande, koncentrerat. Enkelt men också mycket isolerat. Det var ju innan man var uppkopplad till internet.
Jag kan ha väldiga svårigheter att komma igång. Jag ställer mig själv frågor: «vad är det jag vill, kan jag gå in i mig själv, är det något jag är förbannad på, är det någonting yttre som…» Jag blir trött på det här pratet, det handlar om att kunna göra en bra målning helt enkelt!
Ja precis det där känner jag igen.
Det är också att bevisa, bekräfta att jag finns och existerar och har gjort någonting utanför allt det här andra som jag lever i. Den här tristessen och eländet, att jag har gjort någonting, det har blivit någonting som jag inte hade en aning om innan – bara det kan ju ge en bekräftelse. Men ändå, man kommer aldrig åt vad man egentligen vill. Om man nu ville något. De flesta kanske kan det – de har ett mål, en mening, men jag kan inte det eftersom jag går så mycket på känslor och gräver ur hjärtat och vill göra bra grejer… göra en bra tavla.
Men egentligen kan jag inte tala om det där längre för det är så längesen jag arbetade. Det ligger alldels för långt bort. Jag är inte konstnär längre, jag har slutat måla.
Hur många gånger har du slutat att måla?
Lika många gånger som jag avslutat en tavla!
