Samiskt monument

Samiska Paviljongen är ett historiskt erkännande av urfolkets suveränitet, samtidigt som den har en förvånansvärt traditionell hållning till idén om en paviljong.

Anders Sunna, Illegal Spirits of Sápmi, 2022. Foto: Michael Miller.

När den samiska konsten slog igenom med dunder och brak på Documenta 14 (2017) var det inom ramen för en utställning som ville vända på hierarkierna och få oss att se den samtida konsten på ett radikalt annorlunda sätt, något jag menar att man lyckades förvånansvärt bra med. Nyckeln var att man inte ville undervisa publiken, utan istället adresserade betraktaren som en intellektuellt jämlik part med egen vilja och förmåga att avlära det som hen vant sig vid att hålla för sant. Idén om radikal jämlikhet och kampen för social rättvisa i skön (estetisk) förening, tyckte jag.

59th International Art Exhibition La Biennale di Venezia, Den samiska paviljongen, Venedig

De senaste fem åren har både subalterna positioner och konst som talar direkt till betraktarens inbillningskraft – som vill expandera snarare än att avgränsa och definiera vad vi ska känna och tänka, visa och säga – nästan blivit stapelvaror i samtidskonsten. Något som den 59:e Venedigbiennalen exemplifierar, men sin milda ambition att skriva om västerländsk, manlig kanon. Samtidigt är det som att de linjer som vävdes samman i Kassel och Aten har dragits isär igen, vilket ger ny energi och legitimitet åt en position som gör fantasin till en fetisch, romantiserar utanförskapet och förstås inte har något emot att undervisa publiken om både det ena och andra.

När jag fick veta att Nordiska Paviljongen skulle omvandlas till Samiska Paviljongen för årets Venedigbiennal, så uppfattade jag det inte bara som ett logiskt nästa steg i OCAs mångåriga projekt om samisk konst – vilket, förstås, delvis låg bakom det stora samiska deltagandet vid Documenta 14 – utan också som ett kompromisslöst beslut som skulle kunna kasta om perspektiven och underminera paviljongkonstens representativa funktion. När det sedan offentliggjordes att de politiskt konfrontativa konstnärerna Anders Sunna och Máret Ánne Sara (samt den för mig mer okända Pauliina Feodoroff) skulle medverka anade jag ett starkt curatoriellt grep som skulle kunna bli en viktig utställning i biennalens historia.

Och det blev det ju. Om än inte på det sätt som jag hade hoppats. Under den högtidliga invigningen underströk Norges samiska president, Silje Karine Muotka, hur samerna hotas både av klimatförändringarna och den grön omställningen som går ut över renskötsel och samiska traditioner. Det råder alltså inga tvivel om att detta är en historisk händelse som dessutom kommer i vid en tidpunkt då kampen för urfolkets rättigheter framstår som mer akut än någonsin. Möjligen är det en del av problemet, för jag tycker inte att curatorn Katya Gárcia-Ánton har gjort tillräckligt för att motverka – kanske har hon till och med velat förstärka? – den representativitet och hovsamhet som får betraktas som det sämsta med Venedigbiennalen med sina nationella paviljonger. Varför? För att den gör konsten monumental, stel, förutsägbar – vilket är exakt vad som  händer i Samiska paviljongen.

Mest förvånad blir jag att man valt att hålla fast vid att välja ut en konstnär från vart och ett av paviljongens tre ägarnationer, vilket ju direkt motverkar idén att presentera ett holistiskt och gränsöverskridande alternativ till nationalismen. Jag tycker mig ha sett flera versioner av paviljongen som har gjort mer för att spela ner betydelsen av de nationella intressena. Det hade varit fullt möjligt även här om inte urvalet så krampaktigt hållit fast vid samisk identitet som överordnad organisationsprincip. Eftersom Sunna, Sara och Feodoroff arbetar med så olika uttryck så faller helheten dessutom isär i tre delar som inte riktigt kommunicerar med varandra annat än på vissa tematiska punkter (till exempel renskötsel).

Máret Ánne Sara, Du-ššan-ahttanu-ššan, 2022. Foto: Michael Miller.

Det betyder inte att utställningen helt saknar estetiskt sammabindande element. Till exempel har alla de tre konstnärerna arbetat med collageartade och uppbrytna former, om än i olika medier. Alla tre har en förkärlek för traditionella material som trä, djurdelar och senor, och hela presentationen har dessutom fått en nomadisk form där verken ser ut som att de snabbt skulle kunna packas ihop och flyttas iväg. Det är luftigt hängt. I den bortre delen av Sverre Fehns storslagna paviljongbyggnad från 1962 tronar en gigantisk måleriinstallation av Sunna, mitt emot hänger ett slags formlösa objekt av renmagar av Sara och bredvid har Feodoroff installerat två stora bildskärmar på ett sätt som för tankarna till ett tillfälligt läger, med överblivet material undandskuffat på golvet bakom dem.

Efter en stund känner jag doftspår som visar sig komma från två av Saras skulpturer som hänger fritt i rummet. De är gjorda av vita senor och ser ut som ett slags vackra uppenbarelser eller moln. Går man nära känner man att en av dem luktar fränt, som urin, medan den andra har en inbjudande doft. Den första ska förmedla en känsla av stress, den andra av hopp. Jag tycker det fungerar förvånansvärt bra, kanske för att jag under pressdagarna går runt med känslan hos ett jagat djur och därför är extra mottaglig för verkets olfaktoriska impulser. När jag lutar mig fram för att snusa på det hoppingivande verket fylls jag av lugn och tillförsikt.  Det är som om en mjuk hand läggs mot min kind och lovar att allt ska ordna sig.

Känslan står i skarp kontrast till Anders Sunnas graffittiinspirerade måleri fyllt av grinande dödskallar, kommungubbar i nazistuniformer och slarvigt rinnande färger. Det är CAPS-LOCK in i väggen med samma tematik som konstnären, såvitt jag vet, har arbetat med under hela sin karriär, och som handlar om hans familjs femtioåriga konflikt med den svenska staten. Här framställs denna historia i fem kapitel från 1970-talet och fram till idag, en målning per decennium. Dessa har installerats i en platsbyggd träkonstruktion som även rymmer pärmar med tusentals dokument från de rättstvister som familjen varit involverad i. Även om man som utomstående inte omedelbart kan avkoda varenda detalj bilderna (eller för den delen läsa alla dokument), så är det inte svårt att förstå de stora dragen i en historia om hur stat och kommun har använt lagboken för sina syften, i konflikt med samiska intressen. Det är ett effektivt berättande, utan nyanser. Frågan är om någon konstnär gjort mer för att motverka schablonbilden av samerna som väna naturväktare än Sunna, och jag undrar hur  bekväm han är med temat om en holistisk konst som ska «reparera» kolonialismens trauman.

Máret Ánne Sara, Gutted – Gávogálši (2022) & Máret Ánne Sara Ale Suova sielu sáiget (2022) (i bakgrunden). Foto: Michael Miller.

Det helande projektet bekräftas tydligast av den tredje deltagaren, teaterregissören och aktivisten Paulina Feodoroff, vars bidrag känns svagare och mer svårgripbart än de andras. Det beror kanske delvis på att hennes performanceverk inte visas under pressdagarna, utan det som finns att se är istället två rätt godtyckligt redigerade filmer om samernas försök att reparera de skador på betesmarker och fiskevatten som det industriella skogsbruket orsakat. Dessa ger en mindre personlig och mer kollektiv eller aktivistisk ingång till paviljongens tematik, men fungerar tyvärr inte särskilt väl varken som informationsfilmer eller konstverk. 

Feodoroffs medverkan har dock ytterligare en dimension, då hon auktionerar bort utsikter där köparen, om jag har förstått saken rätt, betalar för att få besöka ett visst landområde ett visst antal gånger men där de faktiska juridiska rättigheterna till landet förs över till samerna. På så vis kan konstsamlare och mecenater göra en insats för det samiska reparationsarbetet. Ett sympatisk verk som man önskar all välgång, men som också för in en altruistisk tanke om konst som verkar säga något om paviljongens tänkta publik: istället för att vända sig till en gemenskap av jämlikar, så är det som att man riktar sig till en upplyst elit som vördnadsfullt böjer sig för sina nya mästare, samerna, som ska lära ut de eftertraktade dygderna (tolerans, ödmjukhet) som ska skilja dem från vanligt tarvligt folk. Finns det något säkrare sätt att bli hyllad i det samtida konstlivet än att låta publiken sola sig i glansen av sin egen självgodhet? 

Det skulle förvåna mig om Samiska paviljongen kommer att betraktas som något annat än en framgång, och ett viktigt erkännande av samisk kultur. Ändå kan jag inte komma ifrån att detta hade kunnat vara en av de mest engagerande och aktuella utställningarna på årets biennal, om det hade funnits vilja eller fantasi nog för att realisera projektets möjligheter fullt ut. Nu känns för mycket som en hyllning till etablerade positioner och uppnådda mål, och för lite som ett försök att lägga ny grund för samtida (samisk) konst på 2020-talet. Vilket är ett förvånansvärt traditionellt sätt att närma sig idén om en paviljong.

Pauliina Feodoroff, Matriarchy, 2022. Foto: Michael Miller.