Otto Karvonens fågelholkar, inspirerade av europeiska mottagningscentraler för asylsökande. Fatmir Mustafa-Carlos stora fotoporträtt av sin kosovanska familj, utställt i Helsingfors centrum. Ett live-rollspel av Johanna Raekallio, JP Kaljonen och Haidi Motol, som utspelar sig i ett flyktingläger mitt i Helsingfors.
Dessa konstprojekt var samtliga kraftfulla och välbehövda inslag i den offentliga debatten i Finland denna höst, efter det riksdagsval som skakade landet i april 2011. Högerpopulistpartiet Sannfinländarna kapade mediernas uppmärksamhet. Deras valprogram presenterade kulturen som en huvudfråga, före socialskydd, EU, skatter osv. De krävde ett slut på det offentliga stödet av «den falska postmoderna konsten»: konst skall stöda den nationella identiteten. Finska intellektuella pekade skrattande ut alla svagheter i Sannfinländarnas argument. Partiet vann sedan en jordskredsseger och blev det tredje största partiet i riksdagen med omkring 20 % av rösterna (jämfört med 4 % procent i det förra valet).
Hur har konsten reagerat på detta parti som nyligen bytte sitt engelska namn till The Finns, i linje med att de påstår sig representera «folket»? Riksdagsvalet har inte lett till några större förändringar i konststödet men däremot har den offentliga diskursen om immigration och mångkulturalitet hårdnat avsevärt.
Forskning som nyligen publicerats i Helsingin Sanomat visar att människor är medvetna om den ökande rasismen, men det verkar inte som om många uppfattar den underliggande rasismen i sina egna åsikter (bara 14 % erkänner att de har rasistiska åsikter men så många som 29 % menar i alla fall delvis att vissa raser inte passar in i moderna samhällen). Under tiden fortsätter Finland att ha en extremt låg flyktingskvot och minimal immigration jämfört med de flesta europeiska länder.
Trots detta har inte många röster höjts inom samtidskonsten här i Helsingfors. I våras, före valet, samlade den gränsöverskridande festivalen Rappiotaide («urartad konst») och «Fake Finn Festival of experimental live art» en mängd kritiska röster. Sedan dess är det mest de konstnärer som redan länge behandlat ämnen som nationalism och mångkulturalism som deltagit i debatten, bland andra Kalle Hamm och Dzamil Kamanger, Minna Henriksson och Sezgin Boynik, Pekka Niskanen och Ykon group, för att nämna några.
Institutioner har kanske svårare att reagera lika fort, även om det för immigration negativa samhällsklimatet inte är helt nytt. Fotografiska Museet agerade snabbt efter valet med beslut om att fokusera på mångkulturalism år 2012. Invigningen av den stora internationella utställningen ARS 2011 vid Museet för samtidskonst Kiasma råkade infalla samtidigt som valet och fick därför en oväntad politisk resonans med fokus på Afrika. ARS 2011 erbjöd en mängd olika perspektiv på den vida kontinenten med betoning på sammanflätade historiska och nutida migrationer. Ett exempel är den intensiva blicken hos den unge mannen i Ghana, stående mitt i ett landskap av brinnande västerländskt elektroniskt avfall, som vi möter i Pieter Hugos fotografier och videor: sedd i utställningens kontext påminde verket om en berömd finsk nationalromantisk målning av fattiga bönders svedjebruk. Åskådare kastades mellan dagens ojämna fördelning av globala resurser och nordiska postkoloniala myter.
Detta spöklika möte kan mycket väl fördjupa vår förståelse av vår egen roll i den globala ekonomin och rörligheten. Men varför blev inte detta, tillsammans med diskussionerna som ordnades i samband med utställningen, en del av den offentliga debatten? Varför är det ofta så med konsten här i Finland?
Det mest synliga konstprojekt som behandlade immigrationsfrågan ägde rum utanför museets väggar. Live-rollspelet Dublin 2, som varade en helg och hörde samman med Kiasmas URB11-festival i augusti, iscensatte ett flyktingläger i hjärtat av Helsingfors, bredvid ett välfrekventerat köpcentrum. Rollspelet gav en möjlighet för deltagare och andra intresserade att uppleva asylsökandes problemfyllda vardag. Denna obekväma lek blottlade de olika problem med informationsbrist och identifikationssvårigheter som såväl aktivister som konstnärer måste hantera.
Rollspelet rörde vid samma ömma punkt som de romska tiggare från Rumänien som dykt upp i Helsingfors under de senaste åren. Närvaron av dessa tiggare har lett till protester och krav på att man skall förbjuda tiggande i staden. Det har också lett till att fördomar mot finska romer förstärkts. Romerna är, enligt den tidigare nämnda undersökningen i Helsingin Sanomat, även den minoritetsgrupp som möts av mest negativa attityder. Helsinki International Artist Programme (HIAP) presenterade i oktober ett projekt av den serbiske konstnären Vladan Jeremic, som har undersökt detta ämne på olika platser i Europa och därmed kunde erbjuda ett bredare perspektiv, bortom det lokala. I ett tvådagarsseminarium på konstmuseet Ateneum förde Jeremic samman beslutsfattare, konstnärer och aktivister för att diskutera, inte bara de allvarliga hoten mot romernas mänskliga rättigheter, utan även möjliga, innovativa lösningar på de problem som alla gästarbetare i behov av tillfälligt boende ställs inför.
Jeremics projekt betonar att frågan om romerna inte enbart handlar om etnicitet, utan även reflekterar förändringar i det samtida globala ekonomiska och politiska tillståndet. Konsten och dess institutioner är inte oberörda av dessa problem, vilket blev tydligt med två livliga offentliga debatter för ett par år sedan. Den ena debatten handlade om rättsfall där en rysk och en egyptisk farmor skulle deporteras, trots att deras barn bodde i Finland och ville ta hand om dem här. Enligt finsk lag är inte mor- och farföräldrar del av den närmaste familjen. Detta står i stark kontrast till exempelvis Mustafa-Carlos familjeporträtt. Den andra debatten började, men förlorade snabbt sin glöd, när en internationell sökande till posten som museichef ifrågasatte Kiasmas relevans i en tidningsintervju. Han hade ingen chans att ens bli aktuell för anställningsintervju, eftersom museichefen enligt lag måste tala landets båda officiella språk, finska och svenska.
Dessa två fall har båda att göra med en och samma paradox: man strävar efter internationalisering (både inom konst och kommers) samtidigt som man oroar sig för mångkulturalismens effekter. Denna motsägelse är synlig även i den den finska konstexportens enkelriktade modell. Finska konstnärer får gott ekonomiskt stöd för resor, men det saknas former för djupare och mer krävande utbyten, samtidigt som det saknas en medvetenhet om det växande inslaget av mångkulturalism i konsten och samhället överlag. Om detta inte förändras kan konsten knappast svara på Sannfinländarnas utmaning.
