Borgergade, fredag eftermiddag, kvart i tre. På en glasdörr sitter det en skylt: «NÆVNET FOR TILSYN MED EFTERRETNINGS- TJENESTERNE». Den är skriven med versaler i Times New Roman, utskriven med laserskrivare på ett vanligt vitt 80 grams fotokopieringspapper, placerad i en plastficka och rätt hafsigt tejpad fast på glasdörren. Och vad betyder så det?
Dybbølsgade, lördag kväll, kvart i åtta. I sex fönster på bottenvåningen av ett sjuttiotalshus står det med svarta klisterbokstäver, i versaler med Helvetica Bold: «CENTER FOR KONFLIKTLØSNING». Sedan kommer en ingångsdörr, och sedan en ny rad med fönster, där det med samma slags bokstäver står: «FESTLOKALE». Och vad betyder så det?
Randersgade, söndag eftermiddag, halv tre. Jag går in i en kiosk för att köpa Dajm. Mannen före mig i kön köper två flaskor vitt vin, två paket röda Marlboro, två 50 ml flaskor Johnnie Walker Red Label och en burk Coca-Cola. Och vad betyder så det? Att mannen före mig i kön, liksom jag, är på väg mot att drabbas av information overload??
Det krävs ingalunda ett internet, för att man ska drabbas av information overload. Men när veckoslutet går mot sitt slut och man förbereder sig för måndagen – för att börja på «ny kula». Vad gör man då med all denna information?
Man kan naturligtvis försöka supa bort den, men hur ska det då gå med att börja på ny kula på måndagen? Och om man inte har tillräckligt starka nerver för att supa ner sig efter att ha drabbats av ännu en störtflod samtid – skulle man då möjligtvis kunna finna ett refugium i konsten?
Poeten i bastun
Det berättas om en känd finlandssvensk poet (men jag kan just nu inte erinra mig hans namn) att han bodde i en bastu i Brunnsparken i Helsingfors (alltså inte långt ifrån Restaurang Seahorse) och att han hade alla sina dikter i ett badkar. Ibland tog han upp en dikt från badkaret, arbetade vidare på den, och lade den sedan tillbaka.
Och hastigt och lustigt, skulle man så kunna säga, att det jäste (gærede) av poesi i det där badkaret. Det är den bilden som snabbast ställer sig till förfogande. Och hade jag skrivit för ett organ som tidningen Politiken hade en sådan bild vunnit gillande hos tidningens redaktörer. För de vet att Politikens läsare gillar att läsa formuleringar som «det gærede af poesi i badekaret».
Men nu skriver vi för Kunstkritikk, vars läsare är mindre dekadenta. Och dessutom är det inte heller en särskilt passande bild. För vad som hände där i badkaret var inte ett ymnigt växande. Tvärtom.
Det som hände där i badkaret, var att dikterna befriades från klichéer, insmickranden och konstfärdiga komplikationer. Och någonstans där, i den processen, hittade den finlandssvenske poeten i Brunnsparken sin röst. Och dikterna blev till något som är lätt att läsa – men svårt att beskriva.
Jazzhouse i Köpenhamn
Den 23, 24, och 25 januari ger Goodiepal tre konserter i Jazzhouse i Köpenhamn. För de som inte känner till Goodiepal sedan tidigare, så är det namnet på en ambulerande Färöing, som skriver, uppför och föreläser om musik.
Vid konserterna i Jazzhouse spelar Goodiepal på den lilla scenen, strax innanför ingången (den stora scenen befinner sig i källaren). Men, om man ska vara mer precis, så spelar han vid den lilla scenen. Det hela är vänt om, så de bakersta stolsraderna står uppe på scenen, medan maestron själv sitter strax framför kortändan av baren.
Till sitt förfogande har Goodiepal: en klaviaturlös synt i ett träkabinett av lätt biedermeiersnitt; en andra burk med nästan lika många rattar som den första – möjligtvis en sequencer; en tredje burk utan några rattar alls, och som inte heller ser ut att vara ansluten till något, men som inte desto mindre ser ut att ha något nödvändigt över sig; en Electro-Harmonix gitarrpedal; en Shure SM58 vokalmikrofon; en annan mikrofon – möjligtvis en AKG – mer i stil av en instrumentmikrofon; en Nagra LB, digital in- och upp-spelare; ett piano; en blockflöjt; och en 32-kanals Midas Venice ljudmixer. Runt omkring i lokalen är ett dussintal högtalare anslutna. Några är vanliga PA-högtalare. Andra är keyboardhögtalare, andra igen är gitarr-combos.
De mer rastlösa eller törstiga sitter vid baren. Och ser på Goodiepal med publiken i stolsraderna i bakgrunden. Medan folket och aktiviteterna i baren bildar fond för publiken i stolsraderna. Ljuset är fördelat över hela rummet.
RADICAL COMPUTER MUSIC
Goodiepal kommer in utan introduktion, klädd som en engelsk lektor i litteratur en dag på landet, men med bättre skor och klocka – och några långa testar intensivt orange hår, som hänger från det annars kortklippta huvudet.
Utan omsvep sätter Goodiepal igång med att tala till den församlade publiken – rakt ut i luften, utan mikrofon. Med klar och tydlig diktion, men utan att «projicera». Där är heller inte något tjafs med att fråga folk om dom förstår danska. Goodiepal går bara igång – på danska. (Senare under konserterna får vi olika sammanhang höra Goodiepal tala norska, svenska, engelska, tyska och franska – alltsammans helt obesvärat och flytande).
Den första kvällens introduktion handlar om ett «audiosvar». Det vill säga en ljudfil som spelas upp på Nagran i vilken Goodiepal besvarar en eller annan musikestetisk fråga, som något ställt genom att skriva till hans mormor i Århus. (Det är så man kommer i kontakt med Goodiepal). Samtidigt spelas det upp en annan ljudfil med förinspelad Goodiepalmusik.
Och under de olika konserterna, med vad helst som sätts igång från Nagran, går Goodiepal igång med att arbeta med ljudet. Det körs ut ljud i de olika högtalarna. Det körs ljud igenom gitarrpedalen. Det triggas ljud från synten. Det spelas piano. Det spelas blockflöjt. Det ropas i mikrofonerna. Det ropas utan mikrofon. Det skriks på bästa dödsmetallmanér – så övertygande att man blir helt rädd. Det rappas – snabbt, elegant och på franska. Och det skruvas på mixern – det skruvas en hel del på mixern. Allting görs utan det minsta poserande. Stilen är koncentrerad, men samtidigt tillbakalutad. Goodiepal står/sitter/ligger, antingen vid mixern eller vid pianot, eller någonstans däremellan.
Högtalarna är placerade på ett sätt att det inte finns någon ideell lyssningsposition, och Goodiepal spelar på rummets akustik genom att hela tiden skruva upp och ner för ljudet. Än här, än där. Några gånger är det bara Fendern borta vid toaletterna det spelas på. Och ibland hörs det bara ljud från Nagrans lilla inbyggda högtalare.
En dryg timme in i den första konserten försvinner Goodiepal plötsligt ner i källaren. Publiken sitter kvar, för det kommer fortfarande ljud ur högtalarna. Men Goodiepal blir borta, och efter ett tag börjar publiken gradvis gå ner i källaren, där Goodiepal vandrar runt med sin blockflöjt och spelar Jeg kan se på dine øjne – en dansk folkmelodi från Fyn, och – liksom Greensleeves – ett återkommande tema under konserterna.
Och Goodiepal går fram till ljuskontrollpanelen för Jazzhouse stora scen. Och trycker på knapparna och får ljusen att blinka, samtidigt som han fortsätter spela Jag kan se på dine øjne. Sen går han tvärs över rummet, och öppnar dörrarna till backstage. Och när han behöver göra något med bägge händerna, visslar han i stället för att spela – utan att på något sätt tappa tempo eller tonart.
Och Goodiepal öppnar dörren till the backstage chill-out room, och försiktigt följer de som kan få plats med dit in. Och Goodiepal spelar och visslar vidare, medan han tömmer kylskåpet på Coca-Cola, Coca-Cola Light, Sprite, Tuborg Squash och dom där apelsinjuiceflaskorna som inlindade i papper. Och flaskorna sätts på ett glasbord, och delas ut till publiken. Och allt görs stilla och elegant och rytmiskt. Men inte överdrivet rytmiskt. Och poängen är inte att bryta den fjärde väggen – det handlar inte om Durchbruch, men om att tolka en situations möjligheter.
Och sedan går vi genom ytterligare en dörr, ut på gatan – och in igen till den lilla scenen. Där det hela tiden har strömmat ut ljud över högtalarna från Nagran. Och så rockar det loss igen, med Radical Computer Music. (Goodiepals egen term för sin musik).
Episk ström
Den andra konserten startar med att Goodiepal spelar upp en lång intervju med flygaren och uppfinnaren Carl Georg Rasmussen, som har konstruerat den Leitra velomobil, vilken är Goodiepals föredragna transportmedel mellan sina konserter. Också när turen går till Oslo, New York eller Vilnius.
För Goodiepal är till och med strömmen en del av musikens berättelse. Och av den anledningen är Goodiepals velomobil försedd med generator. («Real computer musicians build their own bikes & make their own electricity»).
Efter den ackompanjerade intervjun visas en kort film i källaren, och därefter ges publiken tillfälle att gå ut på gatan och själva prova att köra velomobil. Ty denna kväll är det fri entré om man kommer till konserten i velomobil, vilket ett halvt dussin velomobilägare har hörsammat, inklusive uppfinnaren själv.
Och sedan samlas publiken igen vid den lilla scenen, där det åter rockar loss med Radical Computer Music.
En fruktansvärt dålig film
Till den tredje konserten, börjar evenemanget i källaren, där Goodiepal introducerar en film: «Og mens filmen spiller hernede skal vi ovenpå høre mig forklare, hvad Radical Computer Music er. Det bliver et foredrag på tysk. Og så kan I gå frem og tilbage mellem de to ting – og måske synes I det er dér, det sker».
Och filmen rullar igång. Det är en fruktansvärt dålig film (av en holländsk multimediakonstnär) om ett mycket intressant ämne, den amerikanska entertainern och multiinstrumentalisten Lucia Pamela, mest känd för skivan Into Outer Space with Lucia Pamela. Däruppe rullar Nagran igång med Goodiepals föredrag.Och när kvällens huvudnummer startar – Live in Colchester, har nära hälften av publiken redan gått hem.
Under snedtaket
I Stockholm, den fjortonde november 2012, spelade Sverige fotboll mot England på Sveriges nya nationalarena. Sverige vann 4–2. Alla de svenska målen gjordes av Zlatan Ibrahimoviç. Det sista genom en bicicletaspark, 30 meter utanför mål.
Zlatan älskar att spela datorspel, och han säger att det tränar honom i förmågan att se de olika möjligheterna i olika matchsituationer. Zlatans bicicletaspark mot England handlade inte bara om ett fantastiskt utförande. Men också – och framför allt – om att Zlatan hade räknat ut att just denna överraskande lösning var den bäst tänkbara i just den situationen.
Om Goodiepal, med sin massiva musikaliska talang, hade växt upp någon annan stans än på Färöarna, hade han förmodligen blivit satt att turnera runt som pianospelande Wunderkind. Men på Färöarna är marknaden begränsad (då befolkningen inte är större än Helsingörs), och benägenheten att imponeras är liten. (En färöisk bekant till mig, insåg inte förrän vid över trettio års ålder – flera år efter att han flyttat från Färöarna – att han borde vara operasångare. Nu sjunger han på världens största operascener).
I stället spelade Goodiepal datorspel, uppe under snedtaket i hans dreingjakamar i Torshamn. Goodiepal blev en hacker, och kanske är det genom ett hackerbegrepp – en hackerestetik (ja, kanske rentav en hackeretik) – man skulle kunna göra sig ett försök att förstå vad Goodiepal gör, och vad Radical Computer Music är.
Att musik görs på en dator innebär (som vi vet) inget radikalt i sig. Men om man närmar sig musik med en hackermentalitet (vare sig den görs på dator eller inte) blir resultatet – åtminstone i Goodiepals fall – ett nytt sätt att tänka musik. Vem om inte en hacker, hade kunnat åstadkomma en version av Popcorn som denna? Popcornkompositören Gershon Kingsley räknar den till sina absoluta favoriter. (Efter en typisk Goodiepalintroduktion, börjar musiken efter fyra minuter).
Det är svårt att föreställa sig att en sådan Popcorn skulle kunna ha varit resultatet av ett akademiskt musikutbildningssystem, där man möjligtvis lär sig att vara revolutionär – men där det revolutionära bara kan interpoleras från en existerande musikalisk (avantgarde)tradition.
Det var inte en cykelkonstruktör, utan en flygare som utvecklade cykeln till Leitran. Och det var en cigarettmaskinskonstruktör (Fritz Pfleumer) som kom på idén att man kunde göra magnettonband av papper i stället för stål – vilket gav upphov till den moderna bandspelaren, och möjligheten att spela in och upp ljud med high fidelity.
Inga julklappar
I juni 1985 gick jag och såg Bruce Springsteen på Ullevi i Göteborg, tillsammans med 65 000 andra. Det var mitt livs enda stadionkonsert, och jag vet inte riktigt varför jag tog mig dit. Jag var inte någon Springsteenfan – jag föredrog disco eller The Smiths. Men i Sverige på den tiden var det närmast en medborgerlig plikt att gå på Springsteenkonsert.
Och jag stod där och lyssnade på Springsteen i Ullevis eländiga akustik. Och Springsteen var utan tvivel en duktig och hårt arbetande entertainer. Men jag «kände» inte någonting, åtminstone inte detsamma som mina landsmän entusiastiskt gav uttryck för runt omkring mig. Trots det sa jag att konserten hade varit «enormt bra», när folk frågade mig efteråt. För jag hade ju åkt hela vägen till Göteborg för att se den.
Jag tror att mina tvivel på Springsteenkonserten på Ullevi hör ihop med frågan om varför så många människor känner obehag vid att gå på teater och performance. Man känner sig som ett barn som är tillräckligt gammalt att förstå att jultomten inte existerar, men som ändå – gång på gång – är tvunget att gå igenom samma förnedrande ritual. Annars blir det inga julklappar.
Men en Goodiepalkonsert är något helt annat. Man sitter inte i knät på tomten. Man är inte fastlåst i en kod som heter «tomtefjant» eller «teater» eller «rockkonsert», och Goodiepal fängslar inte in sig själv i rollen som den karismatiske.
Stadiondöden
1829 beskriver Goethe stråkkvartetten i ett av sina brev: «Man hört vier vernünftige Leute sich untereinander unterhalten, glaubt ihren Diskursen etwas abzugewinnen und die Eigentümlichkeiten der Instrumente kennenzulernen». Ur sitt aristokratiska perspektiv beskriver Goethe kammarmusikupplevelsen som diskursiv, upplyst och demokratisk.
Vi vet att näktergalar som flyttar till storstäder börjar sjunga högre, och 1800-talets första hälft var en brytningstid för den klassiska musiken. Klaviaturvirtuoserna Chopin och Liszt turnerade runt som rockstjärnor och gav konserter i stora hallar, där det nyuppfunna pianot kunde ge mycket mer ljud ifrån sig än dess föregångare – cembalon. Och av samma anledning – för att ge mer ljud ifrån sig – expanderade symfoniorkestern, och till slut blev den så stor att den behövde en dirigent.
Wagner var en av pionjärerna i denna nya yrkeskategori, och författade en bok om ämnet. Det var också Wagner som introducerade praxis med att släcka ljuset vid åhörarplatserna. Det hade aldrig tidigare förekommit – vare sig i konsertsalar eller på teatern. Medlemmarna av publiken blev på så sätt till en anonym massa. Dirigentens roll var å sin sida inte enbart koordinatorns men också visionärens, och det utvecklades en tanke om musik som ren idé, utan nödvändiga bindningar till ett fysiskt substrat. Ironiskt nog ledde detta i sin tur till allt större orkesterbesättningar, eftersom idén alltid förblev större än de fysiskt tillgängliga resurserna för att uttrycka den. (På samma sätt tvingas dagens konceptkonstnärer allt oftare att framställa sina verk i Kina).
I sin självbiografi Born Standing Up, berättar Steve Martin om hur han på 60- och 70-talet uppträdde på små klubbar runt om i USA. Martins komik var resultatet ett ständigt experimenterande. Martin gjorde något, publiken gav gensvar, Martin reagerade på gensvaret, och så vidare. Och på så sätt uppfann och utvecklade Martin sina nummer. (Man visste aldrig riktigt när en Steve Martinföreställning slutade, ty efter föreställningen brukade Martin fortsätta sina improvisationer på gatan).
Steve Martin blev gradvis mer och mer populär, och plötsligt blev han totalt populär, och i slutet på 70-talet uppträdde han på stora sportsstadier. Vilket till sist ledde till att Martin slutade med standup comedy. Ty på ett stadion, inför en brölande människomassa, var det omöjligt för Martin att läsa publikens reaktioner, och han blev fast i att göra samma nummer, på samma sätt – om och om igen.
Fem år innan sin död, startade Strindberg Intima Teatern i Stockholm. Strindbergs teater hade 160 åskådarplatser. Och den perfekta publikstorleken för scenuppträdanden tycks ligga någonstans där – mellan 100 och 200 personer. Är publiken mindre blir stämningen en smula matt. Är den större blir den fascistisk, eller så når performern inte ordentligt fram.
Att Goodiepal håller fast vid denna skala, är utan tvivel en av anledningarna till att hans konserter fungerar så väl. (Medan något gick förlorat när Rirkrit Tiravanijas konstnärskap, präglad av suverän social Fingerspitzgefühl, flyttades upp från galleri- till biennal-nivå).
Det goodiepalianska imperativet
När Goodiepals sista konsert på Jazzhouse avslutas, är inte ens fjärdedel av publiken kvar. Men det tycks inte bekomma Goodiepal ett dugg. Ty det finns en deal för Goodiepals tre, fyra eller fem timmar långa konsertkvällar. De är stilla lektioner i frihet. Goodiepal gör som han vill. Och publiken gör som den vill, efter att ha betalat trettio kronor per skalle i entré. Den frihet Goodiepal ger sig själv, ger han också sin publik. Det handlar inte om att uppträda, det handlar om att spela, leka – spielen.
När jag kommer hem till min mögliga lägenhet på Østerbrogade, efter Goodiepals sista konsert på Jazzhouse, sätter jag på hans skiva Havet. På golvet står den schweiziska luftrensaren och låter som en schweizisk luftrensare. Goodiepal snurrar på skivspelaren, och låter som Goodiepal. Och allt i rummet blir musik. Förutom möjligtvis möglet, men det tänker jag inte på just då.
Och på så sätt tycks Goodiepals konserter fortsätta i all evighet. De skänker lyssnaren ett goodiepalianskt imperativ, som gör världen mer meningsfull – och mer uthärdlig. Och i lång tid efter Goodiepals konserter fångar jag mig själv med att tänka mig till Jazzhouse, i förväntan att det den kvällen ska ges ytterligare en Goodiepalkonsert.
Mycket fin text!