Förr om åren brukade Maria Bonnier Dahlin-stipendiaterna ofta ges en mindre presentation på Bonniers konsthall. Årets stipendiater, Sara Ekholm Eriksson och Simon Wadsted, har däremot fått hela konsthallen för sig själva, och gjort en ovanligt genomarbetad utställning tillsammans med konsthallens curator Yuvinka Medina. Vem som helst kan förstås hänga upp några tavlor på en vägg, men en utställning kan också vara en estetisk form i egen rätt, som en roman eller en film, som är tänkt att upplevas på ett visst sätt. Det är en sådan utställning vi talar om här.
Bakom valet av Ekholm Eriksson och Wadsted står konsthallens nya chef Joanna Nordin och konstnären Cecilia Edefalk. Båda gick ut Kungliga konsthögskolan 2022, och arbetar med rätt olika uttryck. Ekholm Eriksson med låga skulpturer som föreställer vatten, fossiler och koraller, Wadsted med ett måleri som avbildar tomma scener: en obäddad säng, en gardin framför ett fönster. I bakgrunden anar man fotot. Båda gestaltar frusna ögonblick genom ett slags skickligt målade eller skulpterade fotografier.
Kanske är det därför utställningen är utformad lite som en camera obscura. Belysningen är dunkel och man leds in via en lång korridor. Långt därborta i utställningen hänger en målning av ett drömlikt stadslandskap, upplyst med spotlight som ett fotografi. Korridoren har försetts med ett litet förmak med en grå betongtrappa vars steg används för att presentera Ekholm Erikssons vattenpölar och fossiler i genomskinligt glas. Trappan är både en verklig och imaginär konstruktion som inte leder någonstans. Ett narrativ etableras, man är i en källare. Vattnet har lämnats på och står och rinner.
Väl inne i utställningsrummet fastnar jag framför en stor målning som jag efter ett tag förstår avbildar en brunn nerifrån. Man ser väggarna torna upp sig, och högst upp brunnsöppningen med en blå himmel. Likheten mellan en brunn och en kamera hade kunnat falla platt, men målningens skala och dramatiska komposition gör att jag sugs in, på samma sätt som jag just drogs med genom korridoren. Jag får en känsla av att se verkligheten ur vattnets perspektiv, att det är brunnsvattnet som tittar upp mot himlen med stadig blick. Men eftersom vatten inte kan se så frigörs tittandet från ett medvetande och blir något eget. Efteråt minns jag upplevelsen som en dov, ihållande ton som vaggar in mig i ett slags slumrande perception.
När jag går vidare märker jag en korrespondens mellan Wadsteds ovanliga perspektiv, där blicken kommer snett nerifrån eller från en punkt uppe på väggen, och hur Ekholm Erikssons skulpturer är utformade på ett sätt som får mig att gå runt dem, böja mig ner och gå nära inpå. Om man föreställer sig att alla människor försvann och världen stod helt still, att tiden en dag plötsligt stannade, så närmar man sig kanske upplevelsen: vatten som frusit till is mitt i en skvättande rörelse, dammkorn som hänger kvar i luften över en obäddad säng. Själv är man ensam kvar, avskärmad och allseende.
Mitt i konsthallen har Ekholm Eriksson anlagt en damm där stenblock och glasobjekt höjer sig över ytan. På en målning intill faller en slagskugga över en säng. Skuggan förstärker täckenas böljande rörelse, och ger en känsla av att befinna sig under vattnet, som i ett akvarium. Man får en dunkel föraning om en framtid där havsnivåerna stigit och världen hamnat under ytan. Eller så visar utställningen hur verkligheten skulle se ut för en sten? All förändring skulle förstås gå mycket långsamt, en människas liv skulle vara för kort för att ens registeras, osv. Ja, om en sten och jag bytte medvetande så kan jag tänka mig att tillvaron skulle se ut ungefär såhär.
Jag kommer att tänka på Gunnar Ekelöfs berömda inledningsdikt i debuten Sent på jorden (1932): «blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus / och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför / tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll / och flugorna står stilla på väggarna och tänker». Exakt så upplever jag utställningen. Medan Ekholm Eriksson på ett mer omedelbart sätt knyter an till klimatförändringarna som ett konkret hot, så gestaltar Wadsted en kontaktlöshet som påminner om det splittrade subjektet i Ekelöfs dikt. En av målningarna föreställer till och med ett framrusande ånglok, vilket för tankarna till det tåg som i den sista strofen «genomborrar tystnaden i fjärran» samtidigt som «ödet räknar klockans timslag med decimaler». Kanske är det en referens, kanske har Ekelöf fått ett så starkt genomslag att dikten blivit kulturellt allmängods?
Precis som Ekelöf på 1930-talet klandrades för en handlingsförlamad esteticism, så skulle Ekholm Eriksson och Wadsted kunna kritiseras för att göra vackra men konstnärligt endimensionella återvändsgrändsobjekt. Ändå slås jag av hur väl de lyckas fånga en olycksbådande tidsanda där något hotfullt hela tiden kryper närmare inpå. Det är en magisk realism som berättar om samtiden med en anakronistisk blandning av moderna och uråldriga inslag. Visst skulle man kunna invända mot urvalet (vissa målningar ser inte helt färdiga ut) och iscensättningen (som ibland blir teatral i överkant), men för mig är utställningen framförallt ett glädjande exempel på hur konstnärer idag arbetar med ett återvunnet förtroende för måleriet, hantverket och inte minst för utställningen som form.
I min mörka stunder tänker jag att det skulle behövas en ny «passivistisk» rörelse som kunde återupprätta konsten som ett kommunikationsverktyg i egen rätt, och komma bort från de flåsiga kraven om att den hela tiden ska göra så mycket. Både Ekholm Eriksson och Wadested skulle gärna få vara med i denna rörelse som skulle göra rent hus med aktivistkonstnärer (och kritiker) som gärna ser att konsten blir ett simpelt instrument för politisk opinion. Istället för att upplysa eller undervisa skulle den inbjuda till reflekterande samtal, långt ifrån dagens tröttsamma politiska tjatter. Den skulle, likt Wadested och Ekholm Erikssons utställning, bygga på verkligt samarbete och gemenskap, utan att vifta med kollektivetsflaggan för att framställa sig själv som rättrådig motståndare till en förfärlig individualism.
Utställningen visar förstås att en sådan konst redan finns, men den borde få mer plats. Här har institutionerna en viktig roll att inte frestas av de snabba och lätta lösningarna, eller av att casha in på de enklaste politiska poängerna. Bonniers konsthall har agerat föredömligt och gett ett par oprövade konstnärer förtroendet att testa sina vingar. Om jag fick önska mig något av det nya året så vore det att få se mer av den varan i konstlivet.
