Situationiströrelsen upptar en viktig plats i efterkrigstidens konsthistoria. Den befinner sig i en direkt släktlinje från seklets tidigare avantgarderörelser, med deras manifest, gruppbildningar och estetisk-politiska utopier. Samtidigt är den fortfarande en rörelse som är oundviklig att förhålla sig till för den som söker historiska modeller för samtidens kritiska konstnärliga produktion: situationisterna formulerar sin revolutionära position i relation till ett framväxande, senkapitalistiskt konsumtionssamhälle som i utvecklad och muterad form utgör den verklighet vi ännu lever i.
Men den historiska och kritiska receptionen av situationiströrelsen har oftast fokuserat på den franska, Paris-baserade gruppen kring Guy Debord: L’Internationale situationniste, den Situationistiska internationalen. Antologin Expect Anything, Fear Nothing: The Situationist Movement in Scandinavia and Elsewhere, redigerad av Mikkel Bolt Rasmussen och Jakob Jakobsen, vill istället rikta uppmärksamheten mot ett antal av rörelsens marginaliserade, mindre kända eller bortglömda medlemmar och sektioner – i första hand de skandinaviska, men också de brittiska, de holländska osv. Det är en anmärkningsvärd samling texter som visar att situationiströrelsen både konstnärligt och teoretiskt var ytterst heterogen – och därmed ställer den också frågan om hur vi egentligen bör förstå arvet efter denna grupp och den eventuella aktualiteten hos dess tekniker, teorier och begrepp.
Till exempel erbjuder den svenske målaren Hardy Strids korta text ett korrektiv till den etablerade bilden av Debord som en situationistisk överstepräst som likt André Breton hade absolut makt över rörelsen och kunde exkommunicera alla som avvek från hans lära (huruvida detta faktiskt är en korrekt beskrivning av Breton är en annan fråga). För Strid, också känd som den «situationistiske stålmannen», själv medlem i ett flertal av rörelsens olika konstellationer, kunde «vem som helst vara en situationist»: den franska sektionens anspråk på ensamrätt på denna benämning var i bästa fall löjeväckande. Hos Strid och hans kompanjoner – främst banditen Jörgen Nash, Asger Jorns bror – framstår situationiströrelsen som en föregångare till Fluxus snarare än en grupp hårda, programmatiska revolutionärer.
Men de bästa bidragen i Expect Anything, Fear Nothing – som har sin upprinnelse i ett stort seminarium i Köpenhamn 2007 – är de genomarbetade, kommenterande texterna som återvänder till föga uppmärksammade fenomen i situationiströrelsens mångfald av historier. Här måste man nämna Bolt Rasmussens text om den situationistiska utställningen Destruktion af RSG-6 i Odense 1963, Jakobsens väldokumenterade genomgång av kollektivfarmen Drakabyggets historia och Carl Nørresteds undersökning av de filmer som producerades på denna plats. Bolt Rasmussens «To Act In Culture While Being Against All Culture: the Situationists and the ’Destruction of RSG-6’»beskriver detta besynnerliga arrangemang, som med karakteristisk blygsamhet syftade till att stoppa kärnkraften, upphäva alienationen och förverkliga filosofin. Även om Bolt Rasmussen inte kan övertyga oss om det epokgörande värdet i denna specifika utställning – där man bland annat skulle överskrida konsten till förmån för direkt politisk handling genom att skjuta med luftgevär på bilder av politiker – så är hans text en gedigen genomgång som situerar projektet inom ramen både för historien om de olika situationistfraktionerna och deras konflikter (utställningen, organiserad av Debordgruppen ett år efter den berömda «klyvningen» av den Situationistiska internationalen, utgjorde en attack mot Jörgen Nashs jovialiska konstnärsromantik) och för tidens politiska klimat (kalla kriget, atombomshotet, «skådespelssamhällets» framväxt).
På samma sätt är Jakobsens ambitiösa text den förmodligen rikaste studien hittills av Drakabygget, den farm utanför Örkelljunga i Sydsverige där Nash och hans vänner bosatte sig och skapade utbrytarfraktionen Andra situationistiska internationalen. Jakobsen, som har fått tillgång till de privata Nash-Jorn-arkiven, redogör detaljerat för uppkomsten och utvecklingen av detta kaotiska, internationella avantgardekollektiv, där de skandinaviska situationisterna levde, festade och arbetade tillsammans med medlemmar ur tyska Gruppe Spur och kulturgestalter från en mängd olika länder. Nørrestads artikel i sin tur återvänder till den relativt omfattande – och idag i huvudsak bortglömda – filmproduktion som genomfördes av gruppen kring Drakabygget, i första hand dansken Jens Jørgen Thorsen. Tillsammans ger dessa texter en komplex bild av de skandinaviska situationisternas aktivitet som på många sätt förskjuter och berikar de etablerade berättelserna om den europeiska efterkrigstidens avantgarderörelser.
Men den kanske mest intressanta texten i Expect Anything, Fear Nothing är den amerikanska konsthistorikern Karen Kurczynskis undersökning av Asger Jorns «excentriska morfologier» i tidskriften The Situationist Times. Denna tidskrift, som grundades av den holländska situationisten Jacqueline de Jong 1962, var ursprungligen tänkt att fungera som ett engelskspråkigt organ för Debords Situationistiska international, men efter uteslutningen av Gruppe Spur och Nash och hans anhängare kom den snarare att bli ett forum för de «konstnärliga» situationisterna. Från och med det tredje numret ändrar The Situationist Times karaktär drastiskt: den upphör att vara en spretig avantgardepamflett och blir istället platsen för en experimentell och spekulativ utforskning av olika motivs och formers historiska transformationer och migrationer, genomförd med utgångspunkt i Asger Jorns egenartade idéer om den matematiska topologins möjligheter. De tjocka tidskriftsnumren, tillägnade topologiska figurer som knuten, hjulet och labyrinten, fylls på så vis med bilder som spårar dessa formers återkomster inom en mängd olika fält genom historien: i runskrifter, på vägskyltar, i moderna konstverk och arkitektoniska skapelser, i växtvärldens mikroskopiska mönster och i infrastrukturens makroskopiska formationer. Dessa bilder kombineras med texter av författare från en mängd olika discipliner: fysiker, sociologer, konstnärer osv; sammanställningarna är så heterogena att de kan föra tankarna till Batailles tidskrift Documents. I sin text redogör Kurcszynski för logiken bakom detta multidisciplinära, redaktionella montagearbete, samt visar på vilka sätt Jorns och de Jongs topologiska experiment skiljer sig från den spridda fascinationen för topologin hos en rad samtida konstnärer.
Den experimentella, rentav vilda visuella historiografin i The Situationist Times påminner oss om att det är förenklat att reducera situationiströrelsen till skaparna av en grupp fyndiga slagord och suggestiva teorier med någon sorts vag koppling till studentrevolterna i Paris 1968. Men den pekar också mot en central fråga: hur skriver man situationiströrelsens historia? Kan det finnas en kritisk historiografi som motsvarar radikaliteten i deras omstörtande experiment? En kliché som återkommer med viss envishet i diskursen kring situationisterna är att deras subversiva begrepp och former skulle vara speciellt mottagliga för att assimileras eller reterritorialiseras av kapitalets krafter. Men kanske bör man inte oroa sig för huruvida situationisterna skapade begrepp och former som övertogs och desarmerades av kapitalets och skådespelets mekanismer innan deras verkliga revolutionära potential kunde förverkligas. Kanske bör man snarare fråga om de utvecklade former som var för komplexa, för mångtydiga, för tröga eller för motsträviga för att alls kunna upptas i och exploateras av dessa krafter, och om det i så fall är möjligt att rädda dessa former från historiens glömska och på nytt göra dem tillgängliga som modeller för konstnärlig, intellektuell eller politisk verksamhet. Detta är åtminstone den fråga som tycks ställas, detta är den historieskrivningens politik som praktiseras av Expect Anything, Fear Nothing, med imponerande resultat.