Precis som i Linda Hofvanders tidigare utställningar på Cecilia Hillström Gallery, så uttrycker de fem fotografierna och tre skulpturerna i Surfaces (to fall into, stay with and look out through) ett monalisiskt leende. Det är mystiskt och återhållet. Men jag förstår först inte varför, eller vad som skulle kunna vara återhållet i så tydliga bilder.
Två teman är framträdande i fotografierna. För det första en rumslighet besläktad med den som ofta finns i monokromt måleri, dvs. ett djup eller ett avstånd som inte konstrueras som ett bildrum men som heller inte uppstår genom någonting som tillhör utställningsrummet: det rena bildplanets mystik, ytan som i sig är bild. Ett av fotografierna visar en grå himmel sedd genom ett metallnät som nästan ser tecknat ut. Men längst ner kommer en del av marken med och ger upphov till ett bildrum. Det skulle kanske inte behöva vara där, men vetskapen om bildrummet gör det lättare att se något slags djup i den gråa övre delen.
Här finns också bilder av tyg, platt fotograferade så att det först ser ut att vara tyget självt som är spänt innanför ramarna. Texturen ger en föreställningar om tjocklek, dvs. ett djup som inte syns; några sömmar manifesterar rörelse på ytan men också den linjetunna trådens rörelse genom ytan, in och ut ur djupet och synligheten. Tråd och textil bildar lager, inte bildrum, på samma sätt som nätet ser ut att vara tecknat på himlen, snarare än att dela rum med den.
Det andra temat är ett arbete med perspektivet på sådana ytor. Ett tydligt exempel är fotot av en vitmålad vägg, omgiven av svart. Bilden är tagen lågt nerifrån och från sidan, vilket ger den vita rektangeln en annan form. Här framhävs just perspektivet ganska kraftigt, samtidigt som det fotograferade rummet får stark ytkaraktär och ett ganska abstrakt drag. En spänning uppstår, inte så mycket mellan abstraktion och avbild, utan mellan det senares låga sidoperspektiv och det förras frontala. Vilket i sin tur får mig att återvända till perspektivet i tygfotona. Om Hofvander bara arbetade med fotografi skulle man tänka att det handlade om att negera centralperspektivet, och se det som den fotografiska optikens självövervinnelse. Men då skulle man ändå inte förstå den mystiska hemlighetsfullheten i utställningen.
Det måste finnas en estetisk försyn! För på vernissagen hände det sig att själva utställningen fick ett nytt verk att uppträda. En besökare som rörde sig i sakta mak snubblade över en av de vita, cirka 35 centimeter höga pyramider som Hofvander har ställt på golvet. Det var inte något litet snedsteg det handlade om. När mannen slog i foten studsade han liksom upp i luften och hängde mer eller mindre horisontellt ovanför pyramiden, med höftbenet säkert 140 cm ovanför marken. Sedan föll han och fick ned foten på pyramidens vägg på andra sidan. Han reste sig snabbt och i steget vred han på huvudet och sa «Djävla skulptur!» Det märkliga var att hans fart genom luften var så mycket högre än den han hade innan fallet.
Då fattade jag plötsligt vad det handlar om! Det där må ha varit en olyckshändelse, empiriskt betraktat, men för förnuftet var det en estetisk möjlighet i utställningen som råkade förverkligas. Den lilla rumslighet som uppstår i Hofvanders yt-fotografier befriar blicken från en kraft som annars drar den med sig in i ett visuellt djup. Istället rör den sig ganska lätt och fritt men styrsellöst över ytan. Närvaron av skulpturerna på golvet tyder dock på att Hofvander är mer intresserad av bildens relation till utställningsrummet än till ett visuellt djup. Den förra relationen förverkligas genom att blickens fria rörelse ger en känsla av lätthet i kroppen, som om man med den där yt-rumsligheten under fötterna rörde sig som en svävare. Det som sker är att bildytan sträcks in i utställningsrummet och plötsligt finns där som golvyta, på vilken det känns som om gravitationen hade lättat lite på greppet. Då blir ju kroppen naturligtvis svårare att styra. Och det är för att hindra oss att förneka den erfarenheten som skulpturer måste ställas ut i rummet. Och potentiellt krockas med.
Att bildytan blir golvyta och förändrar gravitationen låter kanske utsvävande. Men här talar vi estetik, inte fysik. Och en detalj bekräftar att golvytan inte är tänkt som ett plan där man har gravitationen under fötterna. Pyramiderna på golvet föreställer egentligen fönsterparaplyer, alltså sådana som man skyddar fönster med under reparationer. Golvet vi går på är alltså en vägg, det horisontella vertikalt. Den här dimensionsvridningen syntes inte förrän mannen snubblade, för ett ögonblick hängde i luften och sedan, med överraskande hög fart, föll till andra sidan av fönsterparaplyet. Hans flykt genom luften indikerade varifrån tyngdkraften i utställningen verkar, och för ett ögonblick var den i full funktion.
Det är väl ändå skäl nog för ett mystiskt leende!
