Det är en överrik utställning som Ulla West har gjort på Konstnärshuset i Stockholm. Helheten är ett aggregat av olika tekniker och medier: film, screentryck, readymades, vitrinbord med maskinskrivna mönster, handtextade papper, växtdoppmålningar, kartor, teckningar, en installation bestående av fem notställ med pärmar med färgade papper och mänskliga ljud som inte är språk, egenhändigt knutna mattor, ett bibliotek, tre kimonos på väggen, kretskort, fotografier, skulpturer och avgjutningar i aluminium, artist’s books – det måste vara uppåt 80 objekt i rummen.
Dessutom får jag efterhand känslan av att antalet ökar, eftersom de relationer som verken har till varandra framträder nästan som objekt i sig själva. Ett exempel: de maskinskrivna mönster som visas i Stora galleriets trapphall, Zeroes and Ones (2018), gjorda enbart med ettor och nollor, återkommer i Lilla galleriet på nästa våningsplan i Korrigering – Indigo Rug (2020), då som en «ljudmatta», dvs. en högtalarförsedd handknuten ullmatta där texter av bland andra Thomas Bernhard och Simone Weil sorlar.
I den överföringen framträder teknologin som ett objekt, då West har använt en analog metod (skriva siffra för siffra på en gammal Olivetti-maskin) för att göra ett mönster av det digitalas grundelement (ettor och nollor); ett mönster som sedan överförs till en teknologi av ett annat slag, mattknytandet. De olika teknologierna implicerar helt olika relationer till objekt, helt olika arbetsförhållanden, olika socialitet – ja, olika världar och mänskligheter, nästan. Dessutom objektifieras indigon i skrivmaskinens färgband, som överförs till pappret, för att sedan återkomma som färgämne i mattornas garn.
Konstnären berättar för mig att hon själv började odla den växt som behövdes för att göra färgämnet, och att hon lät gjuta av en kvist från den, som nu ligger i Stora salen. Så, relationen mellan de två verken har alltså genererat åtminstone två nya objekt till utställningen. Man skulle även kunna nämna Thomas Bernhard som ytterligare ett objekt. Korrigering – Indigo Rug hänvisar till Bernhards roman Korrigering från 1975, och i Stora salen finns hans minnesord över Ingeborg Bachmann avskriven. Dessutom har West använt hans roman Gå som grundmaterial till en av sina artist’s books.
Å andra sidan får jag intrycket av att objekten blir färre för att de alla hänger ihop och kanske i grunden bara utgör beståndsdelar i en enhet. Med utgångspunkt i titeln skulle jag vilja påstå att det handlar om vandring, tankens vandrande, människans gående i miljöer, aspekter av verken som lösgör sig och vandrar mellan varandra. I nyss nämnda artist’s book är ett av de påståenden som West har lyft fram «gående (och alltså tänkande) är fråga om ett helt annat gående (och alltså tänkande)». Här finns dessutom kartor över vandringar i olika städer, kretskortet till en vandrande skulptur och att besöka utställningen innebär dessutom att man vandrar uppför trappor och fram och tillbaka.
Men en annan enhet som jag upplevde den tredje gången jag besökte utställningen: en märklig plats, ett ljust öppet rum. «En glänta», skulle kanske en heideggerian ha sagt, medan den mer urbant lagda kanske associerar till en park. Här finns också ett verk som beskrivs som en «parkplan», och som utgörs av en stor vägghängd matta med en ljus ruta i mitten. Kanske är det där jag står, kanske är det en inre plats. Kanske det rum för tänkande som Thomas Bernhard upprättar i Korrigering. Eller mer precist: kanske ett rum som är det där andra gåendet och tänkandet som allt annat gående och tänkande handlar om. Men det som jag efter många timmar upplevde var en plats upplåten för konst på ett alldeles särskilt vis. När jag såg folk gå genom det öppna rummet stannade jag och antecknade en vision: «Jag tänker mig en helt tyst vänkrets av i avskildhet och på olika håll levande. Då och då kommer de hit för att se hur de andras liv har gestaltat sig sedan senast. ‘Fan vad hon har levt!’, tänker en av dem framför Ulla Wests grejer, och skyndar sedan ordlöst hem till sin plats för att dona omkring och tänka, övertygad om att hen också kan leva, minst lika mycket. De ska få se».
Det är alltså ett rum där det verkliga livet, det fria och ändamålslösa, blir offentligt och därigenom konst. Och till det rummet hör en gemenskap. Här finns också tre textbaserade verk med titeln Vänskap (odaterade), och Teckning (2020) beskrivs i verkförteckningen som en «väncirkel-indigomolekyl-igenkänning-triangel».Vad får jag fram om det här andra rummet? Kanske bara övertygelsen om att det finns. Men också tanken att det är ett övergångsrum, en transformativ plats, ett skikt som möjliggör att den här utställningen verkar existera på två olika plan.
Tredje gången som jag är där går jag runt en hel del med konstnären själv i utställningen, och inser då att det på ett plan inte är frågan om några konstverk alls, utan bara livsprocesser. Att West har ägnat en del av sin tid åt att exploatera växtfärgningsmöjligheterna som vardagslivet i stan ger, att hon har gjort vandringar i städer utifrån böcker av Bernhard och Bachmann, vilka först i efterhand, och i relation till offentligheten, framträder som konst. För en stund känns det omöjligt att kunna se utställningen utan hennes hjälp, för här hänger allt ihop som ett livsförlopp. Men de två tidigare gångerna såg jag det som konst, och då hänger verken ihop på andra sätt. Ljudet från Korrigering – Indigo Rug, placerad framför en film som visar ett fönster på andra sidan en gata, framstod då som tankar som kvinnan hade i bakhuvudet. Det går inte att uppfatta som annat än sorl.
Virginia Woolf skrev att folk inne på en viss bar efter första världskriget sade samma saker som innan, men att sorlet var annorlunda. Jag vet inte om sorlet är bakgrund eller en kvalitet i själva språkljuden, men «kvinnans bakhuvud» skulle kunna vara en topografisk benämning på tankar och intryck som är sorl, och som skulle vara sorl hur väl man än kunde höra det. Språk utan språkets ordning, ett liv utan vardagslivets ordning. Samtidigt fick jag en känsla av död, att rösterna var begravda under mattorna, att det där mumlandet var allt som återstod. I Vänskap såg jag en liknande process. Den första av texterna är Bernhards minnesskrift över Bachmann. Nästa innehåller samma text, men nu överskriven av en annan text om Wests döde vän Inger. På den tredje har ytterligare en minnestext lagts ovanpå de andra två: oläsbart.
Plötsligt framstår det första verket i foajén i helt nytt ljus. Det är en skulptur i form av en uppförstorad typsnittskula från en skrivmaskin. Nu står den där som en gravurna, kantad av bokstäver isolerade från varje sammanhang. Det enda som är kvar är den enorma potentialen att bilda vartenda ord – men typerna är för väldefinierade för att kunna fånga sorlet. Den står där, mellan liv och död, liv och konst. Kanske finns sorlet instängt i den, platsen för ett annat tänkande.
