På Signal i Malmö domineras utställningarna ofta av ett verk som kan höras i rummet. Denna gång är det Raha Raissnias film Longing (2015), vars brummande, drönande ljudspår är lite för högt för att vara sövande. Istället fungerar ljudet som en bokstavlig illustration av utställningstiteln, som ska förstås inte som en brist på enighet, utan mer som en simultanitet av röster som samverkar.
Med sin drömska obestämbarhet korresponderar musiken väl med Raissnias svartvita film, där gator i East Harlem har filmats från en mobiltelefon i hennes ficka, överlagts med måleri och överförts till 16 mm film. Varje försök att identifiera en blick eller ett perspektiv upphävs av kamerans slumpartade rörelse med konstnärens kropp, och av bildernas pendling mellan abstraktion och det föreställande. Det blir ett konstaterande av existenser, ett gatufotografi utan urskiljning med ett säreget måleriskt uttryck.
I utställningsbeskrivningen står: «Ett streck genom konsensus är ett tätt lagrande av röster. [Som] låter saker vara så sammansatta som de verkligen är.» Men snarare än att i första hand tematisera företeelser som komplexitet eller kakofoni, så fungerar konstellationen av verk särskilt bra som en metodstudie. Speciellt hos Raissnia och Katina Bock framstår tillvägagångssätten, främst behandlingen av subjektiviteter, som väldigt lyckade då de omfattar lager av erfarenheter men ändå bibehåller starka och specialiserade formspråk.
Bocks skulpturinstallation Zarba Lonsa Boudoir (2015) består av små keramikobjekt hängda på armeringsjärn på ett golv av oxiderade kopparplattor. Verken i serien Zarba Lonsa (fransk slang för «salong» och «basar») gjordes under ett residens på Les Laboratoires d’Aubervilliers i Paris, där konstnären idkade byteshandel med lokala butiksägare. Varorna som Bock fick i utbyte mot konst slog hon in i keramik och brände. Det som blev kvar är enkla små skulpturer i vit lera, som förstelnade vaxpapper virade runt osynliga köttbitar.
Istället för att redovisa en process genom ett spår som lämnats urladdat kvar, så är Bocks negation en effektiv iscensättning av andras inblandning. Det är ett avfärdande av stora gester som istället tar fasta på ett formspråk och en kreativ impuls som är helt och hållet konstnärens egen, samtidigt som den vardagliga kollaborativa gesten är en förutsättning. Verket illustrerar en metod för att dela agens, utan de risker som följer på explicita avsikter om att föra någons talan eller belysa något som behöver uppmärksammas.
Dana DeGiulio bjöds in för att skapa ett verk till utställningen som svar på de två andra. Resultatet är ett svartvitt collage spritt över tre väggar, Syntax for Queen Lear (2016). Med olika urklipp och trasade tejpbitar sätter hon de andra verkens former och bildspråk i relief, och tycks ta fasta på en rättfram tolkning av det antropomorfa i Bocks konstellationer. DeGiulios svar kretsar motivmässigt kring frågor om kroppsrepresentation och fragmentering av narrativ.
Mot slutet i det allt glesare och abstrakta collaget finns en tidningssida från 2003. Under ett foto av tre män med stympade armar och ben står att inbördeskriget i Sierra Leone förklarades över 2002. I kontrast till abstraktionen framstår texten kanske som en mer tillförlitlig meningsbärare, men tidningssidan manifesterar istället skillnaden mellan stora politiska deklarationer («kriget är slut») och verkliga förhållanden. Språket undermineras och det som skulle kunna vara en punkt och en väg ut, pekar istället tillbaka in.