Det är en livlig kväll på ABF-huset. I foajén spelas hög musik och jag får saxa mellan minglande människor medan jag letar mig ner till kvällens första stopp: Mint Konsthall i husets källare. Men efter att jag passerat den lila neonskylten med konsthallens namn bleknar gradvis världen utanför – den skarpa vita belysningen, som hör offentliga byggnader till, övergår i klarblått. Popmusik och partysorl tonar ut i ett glitchigt gitarrsolo. När jag kommer ner till utställningssalen känner jag mig helt insvept i det svala ljus- och ljudlandskapet. Det låter lite som en raspig LP-skiva som ibland hakar upp sig, musiken känns gammal men soundet digitalt. Stämningen gör att man sänker rösten och rör sig med försiktiga rörelser.
Armin Lorenz Gerold installation Many Ways To Now kulminerar kring en rund matta placerad mitt i konsthallen. På mattan står två skärmar i olika storlek satta på högkant i stativ, samt två höga staplar med svarta högtalare och keramiska skulpturer som ser ut exakt som högtalarna fast i benvitt. När jag sätter mig bekvämt på en kudde på golvet är skärmarna svarta men så plötsligt blinkar det till och konstnären själv dyker upp mickad bakom ett bord och börjar läsa en text. Efter tretton minuter och några långsamma övergångar mellan olika klipp med samma motiv presenteras nästa läsare på en ny plats och så fortsätter det. På så sätt har videoverket anammat samtidens trendigaste fenomen: läsningen – det blir som en digital, mer steril version av fenomenet där författare ställer sig på scen och läser för publik.
Rösterna är monotont behagliga, nästan sövande, men ljudbilden sprakar till genom att lyfta detaljer ur berättelserna med effekter – historien om en cigarettrökande man blandas med ljudet av cigaretter. Själva videon övertygar inte med sin form och känns överflödig. Allt är välproducerat men jag tappar fokus när jag inte fattar vad som händer – det är som att ha hoppat in i mitten av en ljudbok. I utställningens långa broschyr kan jag läsa att allt är inspelat på platsen vi befinner oss på, vilket så klart gör att det hela känns lyxigt platsspecifikt, men jag har svårt att sätta ihop alla delar: det blå ljuset, referenserna till huset, keramikskulpturerna och texterna som läses. Det är en välproducerad utställning som tickar samtidskonstens alla boxar, men de intellektuella poängerna som presenteras i utställningstexten, någonting om «capitalism’s distortions and pressures» finner jag inte i verket. Samtidigt är presentationen kylig och återhållsam på ett sätt som gör att det blir svårt att ryckas med rent känslomässigt. När jag går därifrån fattar jag inte om jag ska vara glad eller ledsen eller förvånad eller rörd eller om det finns något jag borde reflektera över.
Utställningen är en del av Stockholms nya konstfestival September Sessions – A Contemporary Art Festival på initiativ av Mint och Index, kvällens nästa anhalt. Flera konsthallar och aktörer har över helgen anslutit till schemat och anordnar små konsthändelser, visningar och samtal på olika platser i stan. Performanceprogrammet Echoes curerat av Cathrin Mayer innehåller bland annat en konsert i Uppenbarelsekyrkan på fredagen, och performances på en skärgårdsbåt på lördagen. Jag får skynda vidare, ändå är det svårt att hinna få med sig allt.
Väl på Index är det som om exakt alla Mints principer har vänts upp och ner – på Miss Universums retrospektivutställning luktar det svett och saker står huller om buller, föremål tycks vara placerade i rummet helt avsiktslöst. Om Mints presentation eftersträvade vuxen och seriös professionalism, vill man på Index verka helt DIY. Längs en vägg spelas flera av konstnärens filmer i loopar genom tre projektioner, på en annan har man satt upp en klänning, en keyboard och ett par skor på ett par grova krokar. En vägg är svart, en vägg är beige och längs rummets sista vägg, som är vit, ligger flyers och klistermärken i en monter under några affischer som har satts upp på väggen med nålar. I en annan del av rummet finns en improviserad scen där konstnären uppträdde tidigare under kvällen, men mickar, gitarrer och en mopp i hörnet ska tydligen stå kvar under hela utställningen. Presentationen är poserande och provocerande punkig vilket jag tycker stör själva konsten som placeras underst i hierarkin.
Konstnärens videor är däremot helt övertygande i sin hemmasnickrade direkthet. Jag får böja mig för att sladden till hörlurarna ska räcka och trycka dem mot öronen, men de feministiska popslingorna får mig att vicka på huvudet i takt och le. Det är orätt, fult och ärligt utan att för den delen krångla till det för mycket när Catti Brandelius med banala rim sjunger om Ellen Key samtidigt som hon promenerar runt med en barnvagn i Bredäng: «Detta var inte vad Ellen Key, Ellen Key tänkte sig. Vissa säger att hon var biologist, men hon är inte så trist.» Jag rycks med, diggar, skrattar, ler medlidande och cringear ur när Brandelius dansar, sjunger eller föreläser på Moderna Museet, hon får politiken att känns enkel och konsten populär.
Kanske har Index med installationen försökt spegla Brandelius olydiga estetik, men när man adderar en pärm med konstnärens pressklipp och inleder utställningen en evighetslång dokumentärfilm där konstnärskapet beskrivs i torra och komplicerade termer, och pratar om hennes subversiva optimism, känns det lite som en ironisk David Bowie-utställning. Dessutom blir det svårtillgängligt, i motsats till Brandelius konstnärskap som aldrig tar omvägar.
Jag åker mot Söder för att återhämta mig. När jag tittar upp mot Konstnärsnämnden lyser det från ett enda fönster nästan högst upp i den stängda myndighetsbyggnaden. Jag uppger mitt namn i dörren och tar hissen upp, kanske snarare en nödvändig praktikalitet än en del av konstkollektivet coyotes konstbar déjà vu, men ändå något som adderar till upplevelsen. Glashissen tar mig till tredje våningen där jag lotsas in i ett litet rum med lagom dunkel belysning, en u-formad bar i rostfritt stål och ett antal människor, främlingar och vänner som jag väljer att ignorera när jag sätter mig ensam i baren. Bakom disken jobbar en man och en kvinna i vit skjorta och slips med att servera jordnötter och öl i smala tjockbottnade glas. Själv beställer jag en rosa drink som inte är för söt och serveras i ett martiniglas. Pommac och grapefruktjuice?
Längs rummets två väggar har coyote låtit sätta upp två speglar mot varandra vilket skapar en evighetseffekt. Under speglarna går en grund hylla att vila en armbåge eller ställa sitt glas på. De enkla beståndsdelarna bildar en elegant, tidlöst knarrig bar, helheten är trovärdig utan att överdriva. Jag som sitter i baren och sippar på min lilla drink tillsammans med de övriga gästerna deltar perfekt i rummets skådespel. Coyote har skapat helt lagom subtilt humoristisk relationell estetik. Jag hör mina grannars resonera kring huruvida det är konstigt att hålla någon annans barn i handen, samtidigt som jag ler mot en främling i mustasch. Verkligheten överträffar dikten. déjà vu för tankarna till Rirkrit Tiravanija ikoniska verk Pad Thai (1990) och 90-talets sexigt nonchalanta attityd, saker är som de är, no more no less, i all sin ärlighet.
Det direkta uttryckets möjlighet att beröra blir tydligt under fredagskvällens performance i Uppenbarelsekyrkan. Här fastnar jag inte i metaförklaringar och manér utan tillåts stanna i övertygelse och känsla utan att tvingas vidare i tanken. Organisterna Ellen Arkbro och Hampus Lindwall med vokalisten Hanne Lippard förvandlar 60-talskyrkan till ett rymdskepp genom ett perfekt samspel mellan ljus, ljud och arkitektur. «There is no intimate connection here» upprepas gång på gång tills orden blir läten. Från en av de bakre kyrkbänkarna färdas jag i kosmos mellan olika toner, svagt pulserande spel blir svallande ackord blir starka oljud och vibrerande basfrekvenser, som ett borrande i betong. Stämningen är helig och all uppmärksamhet riktas mot koret och kyrkans enorma östgavel som långsamt skiftar från blått till orange med ett litet levande ljus tänt på altaret. På största allvar med minsta synliga ansträngning skapar musikerna ett transcendentalt äventyr. Jag föreställer mig att jag sitter framför Mima i Harry Martissons Aniara. Beam me up.
Under helgen lyckas de atmosfäriska framställningarna med få men exakta medel förmedla en stämning som bottnar i sårbarhet och potentiellt obehärskade känslor. Gråt och skratt bubblar under ytan. Brandelius videos handlar om hur hon hela tiden är lite fel. Prinsessans grandiosa självförtroende är ömtåligt när hon har kletig maskara, kronan är av plast och slottet är en liten lägenhet i Bredängs miljonprogram. Coyotes déjà vu handlar istället om hur man som betraktare på ett ofrivilligt sätt blir en del av verket. Det är omöjligt att befinna sig på avstånd från konsten, istället placeras man oförberedd och naken direkt på scen. I Echoesfinns inte heller några avstånd men här är det konstnärerna som kastar sig ut – på Uppenbarelsekyrkan är det är så ärligt och allvarligt rakryggat att det känns som på liv och död. Det är i dessa stunder jag känner mig drabbad och livet bortom nuet går för en stund upp i rök.
