Åke Pallarps (1933–2013) retrospektiv på Färgfabriken i Stockholm är en sällsam upplevelse av spretighet. Måleri och skulptur i en mängd stilarter; bemålade konservburkar och en snäckklocka i högpolerad mahogny; en sten med en strömmingsskylt på, bonn-marmor i textil och en leksaksbil i trä som är ett självporträtt. Inget verk förbereder en på nästa. Plötsligt står man inför en bordslampa som skulle kunna ha gjorts av Marie-Louis Ekman. Som pricken över i:et visas Pallarps samling av dragspel, vilket väl måste ses som en indikation på att konst och liv flyter samman i hans tillvaro.
I en filmad intervju säger Pallarp «det tar tid, att hålla på med konst». Uttalandet överraskar eftersom hans verk har en märklig direkthet, som om de gick direkt från idé till utförande. De bär inte ett spår av gnetande. Men han talar inte om utförandet, utan säger det apropå att det tog honom 40 år innan han började använda de rödkritor som hans professor på konsthögskolan gav honom. Det är som om allt han jobbar med, materialet och innehållet, måste vara extremt hemtamt för att det ska duga till konst.
Curatorn Joachim Granit skriver att Pallarp ville att hans verk skulle kunna bemötas på ett «okonstlat sätt». Det tror jag är helt centralt även för den typ av erfarenheter som Pallarp vill förmedla: de måste uppstå på ett okonstlat sätt ur det allra mest välbekanta men kanske samtidigt förbisedda vardagliga erfarenheterna. Han verkar dela något av Proust tillit till kraften i just det banalaste – en muffins! – att ge tillgång till verkligheten. Regnet upphör (2006) är en naivistisk målning av ett hus, sett från tomtgränsen kanske, men snett uppifrån som om det vore en landskapsmålning. Genom perspektivet förstår man att något inne i huset förändras när regnet upphör. Det är en glädjefull, men kort och föga märkvärdig, stund som sällan tas på allvar som erfarenhetsobjekt. Men det är ändå i just sådana stunder som man erfar något som bara är, som är som det är – vilket jag tror är den erfarenhet som Pallarp vill förmedla.
Utställningen heter Upprymd, och jag tänker mig att varje verk är en fångad upprymdhet som Pallarp vill dela med sig av. Både att upptäcka de erfarenheterna, och att förstå hur de ska kunna delas, kräver sin tid. Därför är detta en väldigt tidskrävande utställning. Konstseendets tid är en annan än vad man kanske föreställer sig. Man måste länge bekanta sig med alla verken, för att plötsligt se det speciella med ett av dem.
Men den typen av erfarenhetstid kräver också en viss typ av rum. Det är i många verk tydligt att Pallarp jobbar med en speciell typ av rumskonstruktion. Lättast är det kanske att märka om man tar fasta på den stillsamma humorn i många av dem. Den tycks inte finnas där för att underhålla, utan för att väcka en viss tankesensibilitet och för att skärpa uppmärksamheten, ja faktiskt för att sänka tempot i tittandet.
I en enkel tredelad målning – strand, hav, himmel – har han vid vattenlinjen lagt in manshög text: VID HAVET. Men verket heter däremot På stranden (1964). Titeln laddar på ett överraskande vis betraktarens tittande, verkets plats i rummet och min plötsliga placering i bildrummet. Det är ett så otroligt ömsint sätt att visa sin konst för någon. Pallarp är upprymdhetens barnmorska. Med helt andra medel artikulerar målningen Röd gavel (2010) samma relationer mellan verk, betraktare och rum, så att erfarenheten måste ske i ett rum som väver samman det fysiska och sociala rummet med bildrummet.
Det kanske kraftfullast exemplet på skapandet av en ny rumslighet erfar jag i en skulptur från 1978. Det är en oregelbundet formad, stående stock delvis bemålad med ett mönster av rektanglar och kvadrater i grundfärgerna samt vitt. Mönstret får optiska effekter: färgfälten veckar sig i volymer som växlar mellan att vara tomrum och utskjutande delar, vilket kamouflerar stockens egen form. Jag skulle kunna skriva att verket pendlar mellan ett bildrum och ett fysiskt rum, men mysteriet är ju att de är i varandra, att jag ser dem samtidigt, att det ena sker i det andra och att de liksom försvinner i varandra så att jag egentligen inte ser något av dem, utan något helt nytt. Erfarenheten är enkel, sensibel, oförmedlad, men när jag griper efter den spjälkas den i mer abstrakta och diskreta kategorier.
Verket heter Kofés/Kubistisk grindstolpe (1978). Kofés var ett ord som Pallarp använde «för ett objekt som inte får likna något annat än sig själv», skriver Granit, och tillägger att det uppstår ur «någonting välbekant» och kan vara «ett skåp eller en planka». Jag vet inte om Pallarp hittade på det själv, men mina föräldrar använde ett liknande ord som tycktes beteckna vad som helst som var gjort utan förlaga, utan skiss, utan ideal. En pryl som kunde fylla en given funktion, helt enkelt, men ändå var helt singulär, som bara var vad den nu var. Det är inte en fråga om likhet, utan om identitet. Att kalla ett konstverk för en kofés är i så fall väldigt passande om det handlar om att förmedla en liten, närapå amorf och omärkvärdig erfarenhet som ändå fyller en med känslan i att stå inför något som faktiskt bara är vad det är.
Då kan vi gissa var man befinner sig när man erfar Pallarps konst: i det mest banala och vardagliga erfarenhetsrummet och -tiden. Man måste gå runt i utställningen tills man blir disträ, går på autopilot, varv efter varv, tills upplevelsen känns som det gamla vanliga. Då kan det smälla till! Då väcker Pallarps konst en Emersonsk fascination, tacksamhet och vördnad inför det som bara är som det är. Man måste komma till att se konsten utan att den är någonting märkvärdigt alls, tänka på den utan art speak, se den utan beskäftiga pedagogers märkvärdiggöranden. Ett verk är ett verk – tills det blir en kofés!
Hur svårt är det inte att få till den erfarenheten i en konstutställning? Inte undra på att Pallarp gjorde offentlig konst. Verk som står där de står, som folk om och om igen, dag efter dag, stöter på i sin vardag och kanske uppmärksammar var sjuhundrade gång. Jag har bott i Nacka och Pallarps utsmyckning av vattentornet där kom ofta nog i blickfånget när man höjer blicken. Pastellig och snäll, kanske ett mönster, kanske är det abstrakta fåglar man ser, namnet NACKA utspritt som om bokstäverna gick att flytta runt. Man leker med blicken, värderar trött, gör alla möjliga saker under den obestämda tid det varar. Det slutar alltid med att man undrar vad det är man gör, just nu, just här, och generellt, och vad man just har gjort. Man vänder sig om och går vidare. Promenaden har just kofésat till sig, fast det fattar man inte alltid.
