Parallellt med Strandvägen, där Östermalmsbor spatserar sorglöst i vårvärmen, löper Riddargatan som en svalkande skugga upp mot Annaellegallery. Ett antal värmeelement står uppradade på golvet innanför dörren till galleriets första rum, och ger upphov till en kvav atmosfär. Värmeelementen ter sig kanske som fantasilösa readymades i det nästan helt vita, främre rummet i Olof Ingers andra utställning på galleriet. Men rörelsen in och ut ur rummet ger en fysisk dimension åt utställningen; en konfrontation med termodynamikens processer, med det som upprättar eller upprätthåller gränser, och det som rör sig däremellan, energin.
De vita elementen smälter nästan omärkbart in i omgivningen, och de vita skulpturala objekt som har hängts på väggen, placerats längs golvet eller ställts bredvid elementen, förstärker rummets neutrala utseende. Tillvägagångssättet i verken är lätt att följa och allt tycks dra mot en riktning, en enda ton. De fragmentartade plastobjekten består av olika avgjutningar – av gluggarna från fönsterbrädan, värmerör eller de utplacerade elementen – och återger på så sätt spåren efter värmen, eller den negativa rymden omkring föremålen. Men om rummets monokroma prägel är en matris för värmen, är det samtidigt lite för många objekt som säger samma sak, som om utställningens något frånvarande intensitet sökte efter utjämning, stillhet.
Inger arbetar med polycaprolactone, en termoplast som smälter vid 60 °C och är enkel att bearbeta och forma. I det mellersta rummet, som nås via ett genomskinligt plastdraperi, har skulpturerna ett mer oigenkännligt utseende. De abstrakta formerna («materiella skulpturer av mötet mellan två kroppar») ställs mot ett värmekamerafotografi, där kroppsformerna och de vaga figurerna på bilden ger temat en somatisk dimension.
Ingers förra utställning på galleriet gestaltade ett kretslopp via inplastade sopor, kablar, vitt brus och mekaniskt tecknade loopar. Närheten till minimalismen är påtaglig, men material och tillvägagångssätt är nu mer behärskat än i hans tidigare verk. Istället för att producera skulpturala eller måleriska objekt av ett industriellt grundmaterial (metall, aluminium, frigolit, soppåsar) bevaras materialens specifika, avskalade uttryck. Eller så utgår han från en vardaglig inramning, som i videoverket At the Mall, filmad med värmekamera utanför ingången till en shoppinggalleria, och projicerad i galleriets innersta rum. Det är både en nykter demonstration av hur värme fungerar – en energiöverföring från ett varmare system till ett kallare – och en termodynamisk poetik. Om kroppen var en stämgaffel för minimalismen, är det kanske atmosfären som ligger till grund för Ingers konstnärskap, och en strävan att med vördnad reglera utbytet mellan kroppar, rum, material och medier.
Utställningen balanserar på trösklar, ibland med ett oförlöst uttryck, ibland med en konsekvens som inte söker efter något annat uttryck än det rent fysikaliska – inte någon innebörd att lyfta ur materialen, inte komplexitet, teknisk skicklighet eller berättande. Allt som oftast verkar Ingers underliggande strävan efter termodynamisk jämvikt, eller ett fungerande kretslopp, förflyktigas i distraktionen som utmärker den postdigitala tidsåldern, där energi och arbete vanligen handlar om mjukvara eller datorkapacitet. Utställningens kretslopp sjuder av både utnyttjad och outnyttjad energi.
