Jörgen Gassilewski har skrivit att text i konstens värld fungerar som ett symtom och att betraktaren i utställningsrummet inte ägnar sig åt någon närläsning, utan istället letar febrilt efter ett syfte till det nedpräntades tillkomst. Konstläsningen är såtillvida i sig själv metaforisk: den bryr sig inte om utsagans bokstavliga betydelse, den bryr sig inte om vad som i konventionell mening sägs, utan förstår texten som en symbol för något vidare.
På Marabouparken i Sundbyberg får jag tillfälle att begrunda Gassilewskis reflexioner kring det skrivna i konstvärlden. Utställningen ABCDEFGHI presenterar fyra konstnärer, Meriç Algün Ringborg, Magnus Bärtås, Kay Rosen och Mladen Stilinović, som arbetar med språket och det språkliga.
Det mest imposanta verket i utställningen är Kay Rosens I Wish I Knew My Neighbour Better. Titeln syftar på en kvinna vid namn Ivory L. Brown, ett namn som består av benämningar på två olika färger: elfenbensvitt och brunt. Brown bodde granne med Rosen som hittade namnet i telefonkatalogen, varpå hon gestaltade det som en målad text i just dessa färger. Man frågar sig om konstnärens intresse för grannen på något sätt har med hudfärg och etnicitet att göra, eller vad som annars ligger bakom det. Rosen har sedan 70-talet arbetat med installationer som innehåller en retoriskt komisk sida, och en direkt anspelning på kommunikationens gömda sidor. Det kan vara färg och form, såväl som sociala konventioner kring vad ord betyder och hur de används.
Även så hos Mladen Stilinović som genom hela sin karriär förhållit sig till förenklade politiska klyschor och systematiska maktmanifestationer. Mycket av hans produktion bygger på erfarenheter från det totalitärt socialistiska Jugoslavien. Genom upprepningar, förvrängningar och en ofta barnslig retorik har han gjort en heder av att ifrågasätta totalitära miljöers uttrycksmedel.
På Marabou presenteras vikboken My Sweet Little Lamb från 1993. Här kombineras citat ur Ludwig Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus med en stämpel på en röd gris och mantrat «My Sweet Little Lamb», som upprepas om och om igen. Det finns många intressanta motsägelser i publikationen jag ser framför mig: lammet visar sig vara en gris, ordens rymd och förklaringsförmåga och bildens sanning undersöks på ett vis som för tankarna till Magritte. Den lilla boken vittnar också om ett avståndstagande, en inåtvändhet som ligger i själva pysslandets estetik.
Denna form av bildspråk går igen hos Magnus Bärtås som visar sin sons övningar i grafisk design, serien The Process has Started. Den 7-årige familjemedlemmen fick i uppdrag att gestalta utdrag ur ett pågående forskningsprojekt. Teckningarna häver ur sig en rad påståenden som exempelvis «To produce a distance» och «Thinking thoughts and making concepts». I förflyttningen från far till son, och från konstnär till publik händer det intressanta saker med dessa texters värde och verkan. Kan bilderna liknas vid dem som fäder stolt hänger upp på sin arbetsplats? Eller är det hela en slags ironisk gest ämnat att få publiken att undra vem som har tillgång till konstrummet och på vilka premisser? Sammantaget äger bilderna en inexakthet som jag tror säger något om formulerandets villkor, och läsarens oförmåga att förstå utan vetskap om utsagans ursprung.
Meriç Algün Ringborg visar fyra verk som till skillnad från Bärtås snarast är slutna och homogena. Detta blir tydligt i Archiving Meriç, ett ljudspår där konstnärens förnamn läses upp på olika dialekter och accenter. Frågorna är här retoriskt ställda: vilka uttal döljer vilka nationaliteter? Vad säger ett namn eller ett ord om en människas härkomst? Och även om inga svar ges så är användningen av det implicita ursprungsbegreppet problematisk. Jag saknar en performativ ingång, som hade kunnat ge en mer komplex bild av hur identitet skapas, manipuleras och upprätthålls genom benämningar och kommunikativa strukturer.
Det finns en styrka i ABCDEFGHI som ligger i Bärtås, Stilinović och Rosens förmåga att förena värme och nyfikenhet med ett intresse för den mänskliga samvarons sociala koder och begränsningar, och att sätta detta i samband med frågor som upphovsmannaskap, politik, ras och social tillhörighet. Men det är någonting övergripande som gör det svårt att relatera till utställningen. En metaforisk och kontextualiserande läsning av det som visas leder nämligen inte till tillräckligt precisa nivåer av ny förståelse. Öppningar finns, anspelningar på mycket viktiga frågor om perception och funktion, men inramningen känns i slutändan allt för oorienterad och distanserad från samtiden. Det som saknas är, tror jag, en grundläggande kritisk hållning till hur vi idag läser text i konstens rum. Texten är ett symtom, men vilken är sjukdomen?
