Fem vävda textilstycken vilar lätt på det tunga betonggolvet. De flesta kvadratiska, alla svarta, vikta likt ceremoniella flaggor. Svärtan får dem nästan att verka sväva i det ljusa rummet. Helen Mirra är mästerlig i sin kontroll av dynamiska förhållanden och omförhandlingar av energi mellan olika poler. I det andra rummet hänger tio inramade fotografier och ackompanjerande texter från konstnärens vandringar, där hon varje timme dokumenterar marken och tankarna. Resultaten, en slags vandringens diakritiska tecken som hon kallar Walking Commas, går i naturligt nedtonade färgskalor. Fotografierna, som mest verkar visa området i stigens kant, är svartvita. Stenar, växter och grus återfinns nu på väggarna som blir till en typ av golv i motsatsförhållande till det första rummet där golvet presenterades som en vägg genom konstens placering.
I det tredje och avslutande rummet återkommer de textila verken, Waulked Triangles, i vilka varje väv har skapats av ullen från två svarta får. Ullen har först använts separat och sedan tillsammans, vilket ger upphov till tre olika nyanser (som kompletteras med en växtfärgad tråd). Trianglarna har placerats på väggarna på ett sätt som får dem att framstå som bokstavliga kommatecken, denna gång för åskådaren att vandra mellan. Vandra/walk vilar också på en etymologisk brygga till valka/waulk. Valkningen, en process där vävda tyger görs tätare, skedde inte sällan med hjälp av stampande fötter.
Grammatisering, ett begrepp först myntat av den franske språkfilosofen Sylvain Auroux, är en process där tidsinnehåll förvandlas till konkret rumslighet, till en ändlighet som kan beskrivas och formaliseras. Denna ändliga form kan reproduceras, vilket paradoxalt gör att ändligheten kan sträcka sig över tid som ett minne. Språk som minnesteknik passerar genom olika perioder och Mirra intresserar sig uppenbarligen för en av de allra tidigaste sammankopplingarna mellan rörelse i landskap och ett slags fångande av denna rörelse. Hon undersöker hur vandringen/valkningen/vävningen blir till ändliga rum, ting och tecken som kan repeteras. Det handlar inte om natur som vare sig existens eller sinnesfenomen, utan om naturen som del av en teknisk verklighet som är mer komplex än ett enkelt konstaterande att text och latinets texere (att väva) har samma rot.
Mirras naturnärhet räddas från nostalgi men också från romantik genom närvaron av tekniken, och genom en konstnärlig praktik som i John Cages efterföljd handlar om att finna ett dynamiskt förhållande mellan kalkyl och kontingens. Trots detta är det möjligt att se vävarna på väggen i det sista rummet som förebådande vimplar vid en begravning. Kanske är det i princip slut nu, vår möjlighet att beskriva landskapet i sådana långsamma och lågteknologiska processer? Mirra förmedlar inte ett hantverkspekoral om människans band till landskapet, men samtidigt undviker hon konsekvent att närma sig tecknets samtida automatisering och externa digitala formalisering, vilket är framtiden för den tekniska horisont som hon beskriver så väl. Finstämda utforskningar av analog teknik, likt Mirras, har idag en tendens att producera en lika ambivalent effekt som en sval haiku: först närhet, men sedan alltid undflyende distans.