Imorgon, torsdag, har Annika von Hausswolffs nya utställning Overhaul vernissage på Andréhn-Schiptjenko. Det är hennes första separatutställning i Stockholm sedan den mycket omfattande utställningen Ich bin die Ecke alleer Räume på Magasin 3, 2008.
Annika von Hausswolff började jobba med dokumentärt fotografi. Bland annat fotograferade hon rockkonserter för dagstidningen Göteborgsposten. Men denna produktion räknar hon inte till sitt konstnärsskap, som tvärtom har vänt sig bort från dokumentärt foto för att istället uteslutande omfatta fotograferade iscensättningar. Men på hennes separatutställning i våras, på Berlingalleriet Invaliden 1, visade hon plötsligt dokumentära bilder, rena urban explorer-alster, från resor till USA. Det var bilder från byggnader som övergivits till följd av förändringar kopplade till globaliseringen. I Overhaul blir det mer bilder från liknande resor, som även har gjorts till Balkan och i Sverige. För första gången kommer hon även visa bilder tagna med digitalkamera. Det är en stor förändring för en konstnär som i ett samtal med Sara Arrhenius för sju år sedan sa att den konceptuella grunden för hennes bilder var så förknippad med mörkrummets idé att hon nog skulle komma att sluta göra bilder när det bara finns digital teknik kvar.
Hur går förberedelserna för utställningen, panik eller?
Det går jättebra. Alla verken är hela och jag jobbar jättebra tillsammans med teknikern här, Olle Eriksson, son till konstnären Annika Eriksson.
Vad kan gå fel i hängningen av utställningen, eller snarare: vilket fel är mest överhängande hotfullt?
Skräcken är att man tappar något och att det går sönder. Den andra stora skräcken är att precis när jag packar upp grejerna så glömmer jag bort varför jag skulle visa dem. Men under hängningens gång kommer det tillbaka och när utställningen väl är hängd brukar det kännas bra.
Vad handlar utställningen om, vad är det vi kommer att få se?
Handlar om…? Jag kommer att visa visuella gestaltningar från sex olika övergivna platser, tillsammans med en del rekvisita såsom ribbstolar och persienner.
Hur kom du på att du skulle ha rekvisita med i utställningen?
Jag använde rekvisita första gången år 2000, tror jag, när jag ställde ut ett verk, SPÖKE, på Magasin 3. Då var det fotografier från mitt tömda föräldrahem. Kring bilderna skapade jag ett slags väntrum med brandsläckare, heltäckningsmattor och krukväxter. I den här utställningen handlar det om att överskrida gränsen mellan bild och verklighet.
Ruinestetik nu alltså… Har du inspirerats av någon annan konstnär i det här projektet, som tyska romantiker eller Gordon Matta-Clark till exempel?
Ja.
Vilken aspekt av utställningen känns viktigast för dig?
Jag gör någonting nytt som jag aldrig har gjort förut: jag har jobbat med ett dokumentärt material istället för med iscensättningar av fantasier som jag sen har försökt gestalta på ett dokumentärt sätt.
Det är också första gången som du har jobbat med digital kamera. Hur kommer det sig?
Det har sitt ursprung i en rent pragmatisk nödvändighet. Det var olagligt att befinna sig på ställena där jag plåtade, så det måste gå snabbt. Chansen att ta sig tillbaka till dessa platser är dessutom minimal, eftersom de ligger långt borta, så man måste vara säker på att få med sig något, och det vet man ju inte med en påse film.
Bilderna du visar är gjorda för ett projekt om globalisering som du gör med Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia. Betraktar du det som ett forskningsarbete?
Arbetet ingår inte i en akademisk sfär, men kan kanske komma att användas i forskning då både Jan och jag är knutna till sådan verksamhet.
Ni ska göra en bok tillsammans som kommer i höst; var även bilderna som du visar på utställningen från början avsedda för bokmediet snarare än för utställningsmediet?
Tanken var ju från början sådan, men så fort jag kom in på första platsen visst jag att jag skulle komma att använda bilderna även i mitt konstnärliga arbete. Jag har alltså både fotograferat redaktionellt och med utställning i åtanke. Ja, så var det, jag delade upp mig liksom.
Hur känner du dig efter ett långvarigt umgänge med förfall?
Upprymd, glad, euforisk vore synd att säga men åtminstone full av energi.
