Idag öppnar Runo Lagomarsinos utställning Otherwhere på galleri Nils Stærk i Köpenhamn. Konstnärens ofta sparsmakade installationer med funna objekt, teckningar, bilder, skulpturer och filmer skapar nya sätt att se kulturella och politiska maktförhållanden. De ställer historier mot varandra och underminerar eller förskjuter etablerade narrativ – som installationen Las Casas Is Not a Home, som med enkla föremål och material (kartor, bearbetade fotografier, små kartongskulpturer osv) skapade en komplex väv av kopplingar mellan det spanska kolonialväldet, de nordamerikanska intressena i Amazonas regnskog och en gammal tapet i en restaurang utanför Basel. På senare tid har den svenske konstnären deltagit i en lång rad grupputställningar i Europa och Latinamerika: Speech Matters på danska paviljongen på årets Venedigbiennal, Istanbulbiennalen (där han deltog i delutställningen Untitled (Abstraction)) och Modernautställningen i Stockholm. Han har också haft separatutställningar på Elastic i Malmö, Centro de Artes Visuais i Coimbra, Portugal och Mummery + Schnelle i London. Runo Lagomarsino är född 1977 och bor och arbetar i Sao Pãulo.
Hur går förberedelserna för utställningen?
De går bra. Vi är nästan klara här. Några småjusteringar kvar, men vi är nästan klara.
Utställningen heter Otherwhere. Vad handlar den om? Vad visar du?
Jag visar en installation där det större verket består av ett antal vykort med flygplansmotiv, bilder på kommersiella flygplan från hela världen. Vissa av flygbolagen existerar fortfarande, andra har gått under av olika anledningar: därför att företagen har kraschat eller därför att länderna inte finns längre. På vart och ett av vykorten har jag täckt flygplanens fönster med stenar. Det finns en relation mellan flygplanen, som kommer från olika platser, och stenarna, som i en sorts fysisk bemärkelse bär på berättelser: jag har samlat dem under olika resor jag har gjort, jag har bett vänner och familj ge mig stenar när de har varit på resande fot osv. Vykorten ligger utplacerade på sex bord som i sig nästan liknar minimalistiska skulpturer, små vitriner som står mitt i rummet. Allt som allt är det 168 vykort.
I ett annat rum finns ett verk som heter Contratiempos. Det utgår från en park i São Paulo, Parque do Ibirapuera, som är en ikon för modernistisk arkitektur i Latinamerika. Den ritades av Oscar Niemayer och Roberto Burle Marx 1954. Jag har promenerat genom parken ganska planlöst, utan karta, och letat efter sprickor i betongen där jag tycker att jag ser en bild av Sydamerika. Dessa sprickor har jag fotat av och fotografierna visas som ett diabildsverk.
Det här är din första utställning på Nils Stærk, visar du nyproducerade verk?
Jag har faktiskt varit med på en grupputställning här tidigare, 2010. Men det här är min första separatutställning på galleriet. Alla verk är inte nyproducerade: Contratiempos har jag visat tidigare, förra året. De andra verken är nya.
Jag har sett dina verk på en del grupputställningar på sistone, på Modernautställningen, Istanbulbiennalen osv. Arbetar du på olika sätt när du gör en galleriutställning och när du deltar i en stor grupputställning?
Den stora skillnaden är förstås att man har mycket större kontroll när man gör en separatutställning. Här har jag möjligheten att etablera egna diskurser och narrativ med mina verk, vilket skiljer sig från vad jag kan göra i en stor grupputställning. I synnerhet en stor grupputställning som Istanbulbiennalen, som ju hade en väldigt specifik tematik. En separatutställning kan jag också tänka i relation till tidigare separatutställningar jag har gjort, exempelvis i Malmö. Jag kan förhålla mig till hur jag tror att folk uppfattar mitt arbete.
När du arbetar, är utställningen då i sig ett ämne för dig eller skapar du separata verk som du sedan ställer samman till en utställning? Hur viktig är utställningen som form?
När jag arbetar är utställningen länge någonting ganska avlägset. Den finns i bakgrunden men inte så aktivt. Sedan finns det ett moment när jag måste börja tänka på de rumsliga förutsättningarna, på vilka verk som kan fungera tillsammans, varför de fungerar tillsammans osv. Då blir den specifika utställningslokalen relevant.
När, hur och varför blev du konstnär?
Jag vet faktiskt inte varför. Att bli konstnär är en väldigt lång process. Jag tror att en händelse som betydde mycket för mig, om man ska försöka peka ut romantiska ursprung, var en stor utställning med Antoni Tàpies på Lunds Konsthall 1993 – även om det kan låta märkligt i relation till mitt arbete. Sedan fungerade Galleri Anders Tornberg i Lund givetvis också som en form av tidig utbildning, även innan jag började på konstskola. I den lilla lokalen såg jag en rad väldigt viktiga utställningar. Men jag hade absolut ingen tanke på att bli konstnär när jag var liten, jag hade helt andra intressen. Jag spelade handboll. Jag började inte göra konst förrän jag var 17-18.
I ditt konstnärskap återkommer frågor om historieskrivning och kolonialism. Jag tänker exempelvis på ett verk som Las Casas Is Not a Home, som har visats på en rad platser. Finns det några specifika teoretiska eller litterära läsningar som har varit centrala för dig?
Ja, definitivt. Ett av verken på utställningen här handlar just om geografins problem. Det är ett verk som nästan inte syns, en kort text som jag har skrivit på väggen, där det står: «Nils», det vill säga galleriets namn, och sedan «This work has no image but it contains geography». Det vill säga, det handlar om geografi, om platsen som plats, om att inte prata om någonting som finns någon annanstans. Denna idé har varit viktig för mig på sistone. Vad gäller teori så har jag i första hand intresserat mig för författare som Walter Mignolo och Anibal Quijano, det vill säga en en postkolonial teoribildning där det samtidigt finns en friktion, en kritisk relation till klassiska postkoloniala teorier. Detta har varit väldigt viktigt för mig. Och Pasolini, givetvis.
Pasolini för mig till nästa fråga: kan du nämna några samtida konstverk eller konstnärskap som har varit viktiga för dig?
Pasolini är just ett exempel på en konstnär, poet och filmare som har varit viktig för mig länge. Han lyckas kombinera en speciell form av visualitet med en politisk positionering på ett sätt som jag uppfattar som givande. Sol LeWitt har också varit viktig. Och någon sådan som Francis Alÿs, för att ta ett annat exempel. Det var tre namn, du får välja ett av dem.
Jag väljer alla. En sista fråga: vad skulle du vilja förändra i konstvärlden?
Ganska mycket. Rädslan för friktioner. Men egentligen borde man först fråga vad som bör förändras i världen och sedan huruvida konstvärlden kan vara en plats för både fantasi och handling.
