Det första man möts av i rummet med verk som skildrar den romska författaren och konstnären Ceija Stojkas vistelse i Auschwitz är en målning av ett enormt öga som stirrar rakt mot en med fasa. Den obetitlade akrylmålningen på kartong från 1995 visar en sammandragen pupill i en sprucken, grön iris. Runt omkring syns reflektioner av rovfåglar, taggtråd, en dödskalle och en rykande skorsten med ett hakkors på. Motiven är enkelt men noggrant avbildade mot den strimmiga ögonvitan, på ett sätt som står i kontrast till de expressivt målade ögonfransarna och ögonlocken, som är nariga och blodiga. Denna målning uttrycker, kanske i högre grad än någon av de andra bilderna i Malmö Konsthalls presentation av Stojka, att detta är ett konstnärskap som vittnar om ett trauma.
Stojka (1933–2013) överlevde tre koncentrationsläger. Tio år gammal deporterades hon med sin familj från Wien till Auschwitz, en resa som hon gestaltar i en annan obetitlad målning, där en av nazisternas godsvagnar skenar rakt mot en eldröd himmel. Hennes självbiografi, Wir leben in Verborgenheit (Vi lever i det fördolda, 1988) var en av de första redogörelserna för Tredje rikets förföljelse av romer under andra världskriget, och det första vittnesmålet i sitt slag skrivet av en kvinna. På 1990-talet började Stojka, som var självlärd, att måla och teckna för att förstärka sitt skrivande, som enligt en av utställningens curaotrer, Noëlig Le Roux, «transkriberade de minnen och bilder som hemsökte henne». Fram till sin död producerade Stojka över tusen målningar och teckningar baserade på sina erfarenheter från lägren i Auschwitz, Ravensbrück och Bergen-Belsen.
Utställningen omfattar ungefär 140 av dessa målningar och teckningar, vilka har installerats kronologiskt och börjar med vardagliga scener från tiden innan Tysklands annektering av Österrike 1938, och slutar i ett rum vigt åt tiden efter kriget. I utställningen visas också dokumentärfilmen Unter den Bretten hellgrünes Gras (Under plankorna växer nytt gräs, 2005) av Karin Berger, som var redaktör för Stojkas tre självbiografier, samt en stor staty av Jungfru Maria (den enda ägodelen som familjen har kvar från tiden innan kriget) i utlån från konstnärens son.
I likhet med flera av Malmö konsthalls utställningar på senare tid så är detta en tät och pedagogisk presentation med omfattande väggtexter liksom dikter och utdrag ur Stojkas essäer. Konstnären användning av ord och bild blir brännpunkter i denna utställning, som följer på stora presentationer på Museo Reina Sofia i Madrid och La Maison Rouge i Paris. Många texter kommer antagligen att vara svårförstådda för besökare som inte kan läsa tyska, men att Stojkas komprimerade bildrum är utformade för att svara mot ett narrativt innehåll framgår ändå tydligt.
På hebreiska benämns Förintelsen Shoah, eller «katastrofen». På romani talar man om Porajmos, «uppslukandet». I Stojkas bildvärld förekommer ofta groteska munnar som med vässade tänder och utstickande, falliska tungor slukar både kroppar och språk. En teckning från 1993 framställer en kapos förvrängda tal som en obegriplig massa av militärstövlar och ögonglober. I lika hög grad som de avbildade scenerna, så är det Stojkas säkra och expressiva linjer, ofta mycket sparsamt använda, som tycks stå upp emot mot det härskande våldet.
Och det är särskilt teckningarna som utmärker sig här. En serie av små heltäckande abstraktioner i svart bläck på papper är särskilt drabbande. Handavtrycken i det skvätta, rinnande bläcket vittnar om det taktilas betydelse, inte bara som ett sätt att generera betydelse och mening, utan som motståndshandling och överlevnadstaktik. När de visas tillsammans med bilder av fångar som står hopkrupna tillsammans, mammor som trycker sina barn mot bröstet och döda kroppar staplade på varandra, så väcker de inte känslosamhet, utan vad Fred Moten och Stefano Harney i en text om den transatlantiska slavhandeln kallar «haptikalitet»: «förmågan att känna genom andra, för andra att känna genom dig, för dig att känna dem känna dig». Det vill säga, Stojkas verk genomsyras av en affektiv inre värld, som ges form i mänsklig kontakt, och som aldrig helt och hållet kan styras, saneras, fångas eller utrotas, trots upprepade försök.
En väggtext i rummet vigt åt Stojkas tid i Bergen-Belsen berättar att hon ofta dröjde sig kvar bland de döda. «Det var den enda platsen där det var riktigt stilla. Du fick skydd från vinden», skriver hon. Det finns inga definitiva siffror, men det beräknas att så många som hälften av den romska befolkningen i Europa mördades under åren 1933 till 1945. Som Irka Cederberg noterar i sin informativa essä «Den försummade förintelsen» i utställningskatalogen: «I Sverige finns en enorm okunnighet om romernas öde». Från ett utbildningsperspektiv gör utställningen mycket för att korrigera den bedrövligt låga kunskapsnivån. Men Stojkas verk går också utöver detta, och uppmanar oss att dröja kvar bland de döda, att ta skydd bland dem, att känna dem – och varandra.
