Det ligger vissna bananblad på golvet på Signal i Malmö. Ett av bladen har placerats i en glascylinder med vatten, ett annat ligger inklämt i det smala utrymmet mellan golv och vägg. Minia Biabiany utställning Spelling påminner om en pågående katastrof i Guadeloupe i Västindien, där landets bananplantage förgiftats av bekämpningsmedel. Plantagen ägs av markägare med släktband till franska kolonisatörer och användningen av bekämningsmedlet har skett med den franska statens inblandning. Marken förväntas vara obrukbar i decennier framöver.
Vid ingången till utställningen har placerats en monitor med en video som är inspelad på natten i Guadeloupe. Ljudspåret med grod- och gräshoppssång lägger lägger sig som en matta över rummet. Längre in finns en teckning i krita på svart pannå, och en animation som visar den process som har lett fram till teckningen: snören fästade med tejp och vad som liknar ett porträtt som växer fram och försvinner framför betraktarens ögon. I en annan del av rummet finns en mindre projektion som visar en blek tecknad form som rör sig mellan olika stadier, och som ställs mot det mest politiskt explicita materialet i utställningen: konstnärens röst som redogör för hur Sverige 1813 «fick» en koloni – Svenska Guadeloupe – efter att ha deltagit i Napoleonkrigen. Den svenska kolonin var kortlivad, och hamnade redan året efter i fransk ägo. Guadeloupe är än i dag ett franskt departement.
Det finns en tystnad i utställningen som kommer av Biabianys metod, där ett utsuddande eller omprövande ställs mot en glömd historia. Hon har tidigare utgått från Édouard Glissants idé om det relationella, och vilja att ersätta idén om ursprung med rörliga identiteter. Detta tar sig uttryck i en praktik som lyfter fram det förgängliga hos olika material, och där rummet underkastas formella och avgränsande operationer som är tänkta att utvecklas under den tid som utställningen pågår. Detta förstärker installationens karaktär av ett experimentfält där de olika delarna presenteras utan individuella titlar, som del av en pågående process snarare än som avslutade verk i en utställning.
Vilken glömska är det som ska lyftas fram? I Guadeloupe, berättar konstnären, producerar utbildningssystemet en tillrättalagd bild av historien som i stora delar negligerar den koloniala motståndsrörelsens närvaro och aktivitet. Ämnet är också laddat i en svensk kontext: hur många är idag medvetna om den historia som ledde till att Guadelope blev en svensk koloni? Ylva Habel, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola, brukar använda begreppet «Swedish exceptionalism» för att ringa in en nationell självbild där Sveriges förmodat solidariska globala politik under 1900-talet används för att dölja mörkare sidor av historien.
Det finns en tendens att beskriva den svenska kolonialismen som mer human än andra, men på S:t Barthélemy som stod under den svenska kronan mellan 1784–1878 förekom slaveri fram till 1846. Slavar kunde bli kroppsbestraffade utan juridisk prövning, och lokala traditioner var strikt förbjudna enligt de lagar som reglerade människors rättigheter. Sveriges export och import var dessutom en integrerad del av en djupt omänsklig transatlantisk slavhandel.
När jag besöker Signal en andra gång, en vecka efter vernissagen, har några små skulpturer i gips gått sönder, kanske på grund av andra besökares steg. I övrigt är det mesta sig likt, trots allt. Men jag tvingas ändå konfrontera osäkerheten hos mina egna minnen, och ta ställning till eventuella kommande förändringar av utställningen. Jag kommer att tänka på den traumatiserade kropp som hos Nietzsche ifrågasätter varje historieskrivning som utgår från en förment neutral plats, där kroppens tvekan inte ryms. Om Biabiany öppnar för ett kritiskt minnesarbete, så är det kanske genom att låta den kroppsliga erfarenheten få företräde och genom att befria utställningsrummet från varje form av upplevd, historisk neutralitet.
Not: Texten ändrades 31 maj, kl. 11.01, för att korrigera ett tidigare missförstånd.