När jag som ung student upptäckte David Hockneys ikoniska A Bigger Splash (1967) kändes det som att betrakta konsthistoriens slut. Det gick inte att komma så mycket längre än en splash i en swimmingpool en varm eftermiddag, intalade jag mig själv. Allt som kom efter denna eleganta blandning av frontalitet och gåtfullhet, American psycho-cynism och bekymmersfri livsglädje, framstod under en lång tid som blekt i jämförelse.
Att traska omkring på Fondation Louis Vuittons stora Hockney-utställning i Paris är som att återse en gammal vän. Men det är också en konsthistorieläxa. Poolbilden som han målade under sin Los Angeles-period är bara början på äventyret. Elva salar med 400 verk gjorda över 60 år fångar Hockneys mångfacetterade konstnärskap och tar måleriet längre än vad det varit på många år. Salarna sjuder av oförblommerat gladlynthet, så långt bort man kan komma från de kusliga psyko-vibbarna.
Utställningens motto «kom ihåg att de inte kan ta våren från dig» är en perfekt kommentar till vår mörka samtid. Från de melankoliska landskapen i 87-åringens hemtrakter i Yorkshire till det bländande ljuset i Kalifornien, via den regniga landsbygden i Normandie där han slog sig ner 2019, presenteras Hockneys alster som en jorden runt-resa.
Utställningen börjar med ett lågmält porträtt på konstnärens far som verkar sitta obekvämt på sin stol och vilja resa sig vilken sekund som helst. Målaren är här bara tjugo år. Färgpaletten är dov och penseln verkar ha förts med både ömhet och precision. Några år senare är han en världskänd konstnär som fritt exponerar sin homosexualitet i kaliforniska paradismiljöer. Men Hockney upphör inte med att återvända till sin hemstad Bradford i Englands blygsamma Yorkshire för att besöka sina föräldrar som han kommer behålla en nära relation till livet igenom.
I samma sal får vi ta del av konstverk ur hans art brut-period men också hans dekadenta Pop-period som kom att erbjuda den amerikanska machoexpressionismen ett sant alternativ. Vi möter inte bara det berömda swimmingpool-hoppet utan också den bländande solen, vänner eller älskare utsträckta på sängar i svala rum, eller duschande med palmblad som uppsvällda fallosar i förgrunden. Överallt syns Hockneys typiska kännetecken – tillbakahållen sensualitet i starkt lysande akrylfärger.
I vissa målningar har hyperrealismen tagit över, som i den välkända Mr and Mrs Clark and Percy (1971) där ett kärlekspar och en katt fyller rummet med en närmast sakral närvaro. I hans andra mästerverk Portrait of an Artist (Pool with Two Figures) (1972) händer det mesta under ytan, särskilt när man vet att mannen i den rosa kavajen som tittar på simmaren är Peter Schlesinger vars förhållande till Hockney närmade sig sitt slut. Väntar han på att den simmande mannen skall komma upp till ytan igen för att meddela sitt beslut? Även vardagssobjekten är målade som om de befann sig i en hemlighetsfull nouveau roman. «Att leva innebär att betrakta det som ständigt förändras framför våra ögon» säger Hockney i en intervju. Det viktiga är inte att hela tiden ta sig till nya platser, utan att se på sin omgivning med nya ögon, verkar budskapet vara.
I målningar som Tree Tunnel, August (2005), Bigger Trees near Warter, Summer (2008) och Winter Timber, (2009) är det inte längre komplexa människorelationer utan en munter betraktelse av naturen med en skamlös cocktail av fransk fauvism och tysk expressionism à la Karl Schmidt-Rottluff som gäller. Gesterna är för storslagna för min smak, men besökarna verkar älska att fotografera sig själva mot dem (säkert bra sociala medie-material). Är det verkligen så Hockney vill att vi tar till oss hans konst? Jag hade hellre sett en interaktiv sal där vi själva kunde måla om hans målningar.
I de salar som ägnas porträtt på Hockneys vänner som John Baldessari, Andy Warhol, regissören Billy Wilder och författaren William Burroughs är det som att bläddra genom ett glamouröst familjealbum. Det blir lite för mycket namedropping, men jag fastnar inför en målning av en bredbent man som i kostym. I bilden ser vi också ett annat rum med människor som står och speglar sig i en gigantisk spegel. Vi ser dem både framifrån och bakifrån, som om Hockney har velat säga att det bara är spegeln som framkallar vår sanna natur och att det endast är kollektivet som möjliggör denna självbespegling.
De salar som ägnas monumentala bergslandskap är som att befinna sig på en safaritur i vilda västern. Den färgsprakande paletten pulserar av orange, lila, grönt, rött och blått i skarpa kontraster. Men perspektiven är kubistiska. Utsiktspunkterna nedbrutna till förmån för en multiplicitet av vyer. Vi betraktar inte längre målningen som ett fönster mot världen, utan befinner oss, genom ett inverterat centralperspektiv, mitt i bilden. I den sista salen kommer Hockney ta denna logik till sin absoluta extremitet, men vi är inte där än.
I en annan sal möter vi Hockneys närmast Disneyinspirerade period från de senaste tjugo åren, där influenser från både både Vincent van Gogh och Edvard Munch är tydliga. Abrupta perspektiv, stiliserad natur och euforiska färgsymfonier är allestädes närvarande. I en sal visas färgglada landskap, mestaldes från Yorkshire, som ser ut att vara målade av en barbapappa på speed. De flesta verken är framställda med en surfplatta, vilket påvisar Hockneys förmåga att följa med i sin tid, ja rentav springa före den, med en osviklig förmåga till förnyelse.
Även konsthistorien lyckas Hockney ta sig an på nya sätt. I en sal visas omtolkningar av Fra Angelico, Claude Lorrain, Wiliam Hogarth, Edvard Munch, Paul Cézanne, Pablo Picasso, William Blake med flera, fulla med både vördnasfulla och humoristiska detaljer. Men Hockney intar inte en mimetisk, underkastad relation till sina kollegor, inte heller i en kapplöpningsrivalitet. Förlagorna tycks endast ha fungerat som samtalspartners som omtolkas med nya ögon. En målning avbildar Jesus som håller en bergspredikan på en klippa som ser ut som en gigantisk marshmallow. Satir eller en högstämd bugning inför evangeliets mysterier?
I den sista salen erbjuder Hockney på ett Gesamtkunstwerk i form av en immersiv installation där vi får ta del av alla hans opera-dekorer, från Mozarts lättsamma Trollflöjten till Wagners bombastiska Tristan och Isolde. Jag lägger mig på en stor kudde och beundrar det hela. Vi befinner oss inte bara «i bilden», utan i konstnärens absoluta matrix. Skillnaden mellan verklighet och illusion, lugn kontemplation och högstämd hyllning, har upphävts en gång för alla.
Jag blir riktigt upprymd av utställningen och undrar när jag sist såg en så ohämmad hyllning av livets ljusa sidor. I en tid där apokalyptiska stämningar har blivit legio – och med all rätt om vi tänker på den allt mörkare tid vi lever i – framstår Hockneys konst både som en frisk fläkt och en vederläggning av en ofta alltför linjär konsthistoriesyn.
