Är mänskligheten inget mer än en parantes mellan två evigheter? Ja, det har ofta tyckts så. Endast religionen skänker oss tröst. Men jag har alltid undrat en sak. Hur många hade trott på Gud, om denne nu inte hade erbjudit en plats i evigheten i gengäld? Hur många hade varit troende utan detta merkantila utbyte mellan givare och tagare, och en rad stenhårda regler om vad som är rätt och fel, som ger vissa möjligheten att känna sig bättre än andra? Det är några av de frågor som snurrar i mitt huvud när jag tittar på Camille Henrots förföriska 3D-film Saturday (2017), om en av vår tids största domedagssekter Sjundedagsadventisterna, som inleder hennes stora soloshow på Palais de Tokyo i Paris.
Tjusigt filmade scener från gudstjänster och bergspredikande nyhetspresentatörer varvas i bästa Terrence Malick-goes-National Geographic-stil med majestätiska vågor i slow motion, valar, krabbor, nakna bebisar som ligger i futuristiska kuvöser och brinnande skogar som ser ut att vara filmade av en pyroman. Då och då rullar textremsor in i bildrutan med information om krig, hungersnöd, sjukdomar och klimatförändringar.
Om den katolska motreformationen lyckades marknadsföra kristendomen genom en sinnlig, barock trompe l’œil-logik, som gjorde även helvetet skön att titta på, så bär Camille Henrot fanan vidare med vad som först ser ut som en PR-film för domedagen. Men filmen innehåller ytterligare en dimension, en kritik av sektens hälso- och ungdomskult med människor som genomgår allehanda hälsokontroller och skönhetsoperationer. Även dessa är vackert filmade så klart. Bland bibelcitaten som smeker bildytan kan man plötsligt läsa: «This is not the end of the world». Vad är det då? Apokalyps betyder inte bara undergång utan också avslöjande. Om vuxendopet tillåter människan att återfödas till en bättre version av sig själv, så är det som om Camille Henrot börjar utställningen med detta filmiska dop för att tvätta oss rena från alla religioner och domedagsfixeringar, ja helt enkelt uppmanar oss att börja med slutet, för att kunna sluta med något annat.
Utställningen, vars titel Days are Dogs för tankarna till både värmeböljor och hundens underkastelse, handlar om hur fiktioner styr våra liv. Den är konstruerad som vecka, med sju partier för respektive veckodag. För som Camille Henrot hävdar i en intervju i utställningskatalogen, så finns det ingen fiktion som styr människan mer än veckosystemet. Den stora litterära inspirationskällan har varit Joyces Ulysses som tillbringar sina dagar i ren passivitet. Men i passiviteten finns det som bekant också en frihet, en vägran att gå med på spelreglerna. Och utställningen börjar som sagt med lördag, viket enligt judisk (och adventistisk) tro symboliserar Guds vilodag.
Nästa utställningskapitel har ägnats söndagen, som enligt judisk mystik symboliserar både början och slutet, 1 och 7, vilket tillsammans bildar siffran 8, en symbol för evigheten. Men här är det snarare människans kroppsliga begär efter evigheten som verkar ha varit rättesnöret, för i salens mitt möts jag av Lady Chatterly’s Lover, en tropisk växtskulptur som består av ett par madrassfjädrar, där gröna palmblad lindats kring spiralens evighetsformer. Är det en metafor för Lady Chatterly fastknytande av blommor och blad i sin älskades könshår? Vackert och suggestivt är det i alla fall.
I nästa rum är det snarare det sömnlösa, hetsiga, bildsamlandet som möter betraktaren. Installationen The Pale Fox – som refererar till Dogonfolkets kaosgud, den bleka räven – består av ett kuriosakabinett med bilder och objekt föreställande allt från tvåhövdade monster, smurfar, porrskådisar, etnografiska studier, kasettbandspelare, hårddiskar och en gigantisk bild på en stirrande bebis, som för tankarna till rymdbebisen i Stanley Kubriks 2001: A Space Odyssey. Finns det en mer utsliten utställningsform idag än kuriosakabinettet? Jag tror inte det. Men Henrot har här och där placerat bilder på sig själv och sin familj, vilket skänker installationen en aura av intimitet.
Det är först på måndag, dagen som styrs av månen och dess lynniga blandning av dröm och verklighet, som utställningen tar fart och börjar kännas riktigt kuslig. Den halvmånformade salen, som ser ut som innanmätet på ett futuristiskt rymdskepp, har fyllts med gigantiska, amorfa, Henry Moore-liknande skulpturer i brons, som ser ömsom falliska, ömsom kastrerade ut. Vissa ser ut att ha drabbats av elektronisk härdsmälta likt de svarta, brända kroppsdelarna som smält fast på skeppsdäcken i den legendariska filmen Philadelphia Experience. Vissa skulpturer ser så världsfrämmande ut att det känns som att ha åkt in i framtiden. Och som om detta inte räckte, har vissa väggar täckts av Matisse-liknande freskteckningar föreställande grekiska gudar som penetreras av pyramider eller blir avsugna av små söta lamm.
Känslan att utställningen är en enda stor entropisk ström av libidinala flöden blir ännu mer påtaglig i nästa sal, som ligger i Palais de Tokyos underjordiska innanmäte, och har tillägnats tisdag, krigsguden Mars dag. På ett hav av röda gummimattor, bland kuddar och bondageinstallationer, möts jag av en monumental boxningsring, som tänjts ut i ena kanten av en metallisk skulptur som åkt in i gummiringen likt en avfyrad kula. Passiv-aggressiva skulpturer hänger, vilar eller slåss lite överallt, bland barn och besökare som springer och strosar förtjust i det metafysiska SM-landskapet. På en videomonitor ser man Jiu jitsu-kämpande män som rör sig i en kama sutra-liknande koreografi och män som tvättar hästar, i slow motion, där det vita skummet rinner nerför hästarnas blanka, svarta ryggar, likt sperma från en gigantisk, osynlig snopp.
Onsdag, kommunikationsguden Merkurius dag, är ett teknofilt landskap med utskrivna, personliga mejl som Camille Henrot skickat till allehanda företag som erbjudit henne tjänster. Höjdpunkten är ett litet rum tillägnat verket Bad dad (2015) ett par retrofuturistiska telefoner med hörlurar och sladd, där man får svara på frågor som «Have you been naughty or nice today?» och «What do you want to die from?» Därefter följer torsdagen som har tillägnats Jupiter, resans och expansionens gud. Här får vi äntligen återse Henrots hypnotiska film Grosse Fatigue (2013), för vilken hon fick Guldlejonet i Venedig 2013. Filmen är en resa genom människans olika skapelsemyter och berättelser om världens uppkomst, vilket skapar en intressant pendang till utställningens inledande film om världens slut.
Inatt vaknade jag av en teoretisk insikt: Camille Henrot är ingalunda en etnografisk konstnär, som flera av katalogtexterna försöker reducera henne till, i en evig återupptagning av Hal Fosters teorier om «konstnären som etnograf» från 1990 talet. Jag skulle istället hävda att Henrot intresserar sig för såväl etnografiska, geografiska, psykologiska, matematiska, biologiska och astronomiska dimensioner, ja helt enkelt av universumets innersta mysterier. Camille Henrot låter oss att äntligen tala om «konstnären som kosmograf».
Att människa och kosmos, mikro och makro, hänger samman har vi vetat sedan medeltidens alkemistiska spekulationer. Även en renässanskonstnär som Leonardo da Vinci ville penetrera kosmos mysterier, men satte hela tiden människan i centrum. I Camille Henrots kosmografi finns däremot inget centrum, och hon nöjer sig inte med det spegelvända mikro-makro-systemet, utan slungar oss mot kaosets innersta käftar; mot antimaterian och formlösa former, mot kosmos absoluta Alfa och Omega – kärleken och hatet. För det är så jag tolkar utställningens egentliga kosmografi, som en skapelseberättelse som börjar i hatet, i människans egoistiska dröm om världens undergång, för att sluta med kärleksaktens möjlighet till självförglömmelse.
Utställningens sista kapitel, fredag, ägnas Venus, kärlekens gudinna. Här visar Henrot ett par torkade blommor och bilder på smycken som tillhörde den anrika prinsessan Salimah aga Khan, vilka för tankarna till såväl den materialistiska fåfängan och kvinnans inre smycken. Utställningens slutpunkt är Deep Inside (2005), en melankolisk porrfilm, där Henrot låtit en sorglig kärlekssång ackompanjera ett par svarta, animerade fläckar som ömsom täcker, ömsom avtäcker, en man och en kvinnas explicita sexlekar, som härigenom blir erotiska, onåbara igen. Memento mori sammanblandas med memento amori.
Det är bara att konstatera. Henrot har skapat en tidsodyssé för vår tid, en berättelse som skänker både hopp och tröst. Days are Dogs är inte bara en resa genom hatets och kärlekens kosmiska dimensioner, eller genom religionens och teknokratins kontroll av människan, utan också en initiationsresa genom kaoset som sådant. Det är en uppmaning att acceptera att vi inte vet var vi kommer ifrån och vart vi är på väg, att vi är helt enkelt lost in space. Kaoset blir då inte längre en fiende utan en bundsförvant, den konstnärliga materien per excellens, en värld av ren och skär potentialitet. För som Kirkegaard sade: «det är när saker och ting inte funkar längre, som allting börjar bli möjligt igen».
