Vi är aliens

Det är ganska fantastiska bilder som den sydkoreanske fotografen Heji Shin visar på den nya utställningsplatsen Tegel på Södermalm i Stockholm. Det är en gemensam lokal som drivs av curatorerna Maria Elena Guerra Aredal (som tidigare drev MEGA Foundation i Solna) och Asrin Haidari (som är en av de konstnärliga ledarna för Luleåbiennalen 2018). I den här lokalen kommer de att göra utställningar både tillsammans och var för sig.

Shins utställning heter Babies, men jag undrar om de här ansiktena, avbildade i födelseögonblicket, verkligen har hunnit bli bäbisar. Med sina deformerade skallar, extrema färger, allmänna kletighet och bistra, oföränderliga ansiktsuttryck ser de nästan lika främmande ut för mig som världen måste te sig för dem. Aliens. Ett porträtt per födsel, alla ur olika vinklar, alltid på nära håll. Kanske är det bara mina förutfattade meningar som får mig att identifiera två olika kroppar på väg att avlägsna sig från varandra, när det som visas mer liknar en värld av kött ur vilken ett huvud reser sig som en zombie ur sin grav, eller, i andra fall, bara en enda kropp med ett märkligt placerat huvud.

Det första inflytandet som fotografin hade på porträttkonsten bestod just i nya sätt att beskära motiven, och i Shins bilder ser vi både nyfödda och födseln på nya sätt. Genom färgsättningen kunde måleriet under en tid ändå hävda sin överlägsenhet. Hos Shin kommer detta i retur, då de måleriska inslagen i bilderna är påfallande. Trots att porträtten är tagna i sjukhusmiljöer har vissa ett djupt mörker kring varma gyllene toner. En annan bild har en mjuk färgsättning som får mig att tänka på måleri från andra hälften av 1800-talet. Men här finns också det fotografiska spelet med skärpan som Gerhard Richter tog in i måleriet. Utställningen är en orgie i analogt fotografi, och vore man riktigt fotonördig skulle man kanske associera ansiktets framträngande ur modern med bildens framträdande i mörkrummet.

Födelseögonblicket är givetvis ett rikt motiv. Märkligt nog har jag aldrig har sett det förut, inte så explicit i alla fall; komma in i världen, synd att man inte minns det, se sig omkring, registrera, tänka innan någon möjlighet till identifikation och likhet har upprättats. Allt är nytt, skarpt ljus och kärlek strömmar mot en, och världen har ännu inte tagit form utan föds som en kosmisk händelse tillsammans med en själv. Det är otroligt, existensen, livet… Jag börjar fundera på vad som händer med allt det där sedan, när det ersätts av ett system som producerar leda, monotoni och standardiserade uttryck. Jag noterar nu även att jag egentligen inte berörs av utställningen, trots de magnifika bilderna och ofattbara temat. Det är som om jag inte kommer in i bilderna, eller som om de inte når fram till mig. Vad beror det på? Kanske på passpartouerna och de trista svarta ramarna kring bilderna, som ligger någon centimeter innanför glaset i vilket omgivningen reflekteras. Eller på den halvtrista hängningen? Kanske skulle det ha varit fler bilder. Jag vet inte.

Främst beror det nog ändå på estetiken. Jag har redan så många gånger blivit förförd av fotografi som ligger på gränsen till måleri, och av mediets egen tekniska variationsrikedom. Men hur fantastiskt det än är tycker jag nu att bilderna ser inställsamma ut, att deras charm är reproducerad, att de ser ut som de gör för att tilltala mig. Men det är jävligt bra bilder! Jag tittar på dem igen, nu som minnen av det där underverket som försvinner i vardagen. Jag ser konsten genom ett sorgflor och försjunker i bilderna. För första gången känner jag ett tema som jag tidigare bara har läst om: att fotografiet nu är ett sorgearbete över sin egen obsoleta existens. Det har alltid varit döden som förknippats med fotografiet, men kanske kan vi istället se det på ett nytt sätt genom födelsen?