I höstas flyttade Statens konstråd till nya lokaler strax intill Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm. Flytten har följts av en satsning på att öppna upp myndigheten arbete med offentlig konst genom olika publika evenemang. Nu bjuder man in allmänheten att vara med när Ylva Snöfrid (née Ogland) färdigställer tre monumentalmålningar för Medicinska fakulteten vid Lunds universitet.
Snöfrid har arbetat med målningarna som tillsammans utgör verket Kosmos och Vanitas i samvetets ljus sedan 2020. Varje duk är sju meter hög och sex meter bred, och avbildar delar av kosmos, som galaxer, himlakroppar men även trådar från konstnärens kläder och vardagsobjekt. Det man kommer att kunna ta del av vid fyra tillfällen under våren – med start ikväll, tisdagen den 14 mars – är ett slags ritualer där dagboksanteckningar och vardagsobjekt, liksom själva målningarna, konstnären själv och publiken, blir del av fyra performances, vilka beskriv som en viktig del av verkets helhet och slutliga gestaltning.
Tilltaget är typiskt för Ylva Snöfrid, som på senare år låtit intima och privata berättelser kontrasteras mot semi-offentliga happenings där hon delvis eller helt skapat sina målningar omgiven av publik. Vad som tidigare var hennes alter ego – Snöfrid – har numera helt smält samman med konstnären själv, och utgör grunden för ett konstnärskap där personliga narrativ blandas med undermedvetna mytologier och perceptuella lekar med speglar i skapandet av ett högst «subjektivt kosmos».
Kosmos och Vanitas i samvetets ljus har tidigare visats på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn, sommaren 2022, men de fyra kvällarna på Skeppsholmen beskrivs som verkets «slutritualer». Jag träffade Snöfrid på Statens konstråd för att ställa några frågor om hennes arbete.
Vad kommer besökare kunna se och uppleva i stora salen på Statens konstråd?
Kosmos och Vanitas i samvetets ljus är ett imaginärt och verkligt rum där publiken kommer kunna ta del av olika vardagliga ritualer som jag gått igenom varje dag, som att äta, sova, tänka, måla, teckna, skriva och läsa. Jag ser det som ett slags rituella piktogram, där möbler och andra vardagliga objekt blandas med filosofiska och existentiella tankar. Parallellt som jag har arbetat med målningarna så har jag fört en dagbok i teckningsform som jag också ställer ut. Den består av cirka 850 teckningar som tillsammans bildar en oredigerad bild av mitt vardagsliv och mina tankar. Jag har varit i den här processen sedan mitten av december 2020, så lite över två år.
Verket är uppdelat i tre faser – födelse, liv och död – som sägs ske i ett slags nutid där allt existerar samtidigt. Hur tänker du kring det?
I måleriet bildar dessa tre faser en egen samtid där alla tider existerar samtidigt. De små vanliga objekten – som en utbränd tändsticka eller mina kläder som jag alltid har när jag skapar detta verk, och som slits under arbetets gång – representerar förgänglighet och det oundvikliga i att allt skall dö.
På Statens Konstråd fullbordas verket genom fyra slutritualer där jag arbetar med en av de tre målningarna vid varje tillfälle. Vid det fjärde tillfället bjuder jag rituellt på tårta. Alla som kommer dit bidrar till att färdigställa verket genom sin närvaro. Besökarna kommer att få en handskriven manual som utgår ifrån mina dagboksteckningar, sedan är det deras eget ansvar att använda den i den här miljön som bygger på ett förtroende. Varje slutritual kommer att vara annorlunda eftersom det är olika målningar som är utrullade på golvet och olika objekt och ämnen i fokus.
Ritualerna bildar spår i form av trådar som faller av mina kläder, mina visdomständer som jag dragit ut, tandtråd, smink, kläder, både avfall från mig och saker som lämnat min kropp, som mina barns placentor. Tillsammans bildar de ett litet kosmos som speglar det stora vi lever i genom små förgängliga detaljer. Alla vardagssaker och ens egen kropp är förgängliga, och oundvikligen bryts vi ner. Men materian består. Samtidigt finns det delar som verkar parallellt, som att jag avbildat min kropp fragmentariskt baserat på hur jag ser den från där jag befinner mig: en arm här, ett ben där.
Hur kopplas denna process samman med dina minnen och objekt som sprutan och vallmoblomman?
De motiven kommer från minnen av min pappas heroinmissbruk när jag var liten. Men det är komplext, heroinet och morfinet används ju också inom sjukvården som en av de viktigaste beståndsdelarna när man opererar eller smärtlindrar. Ett annat spår är att jag injicerade guld som en antroposofisk behandling när jag var barn, det ansågs vara jag-stärkande. Så både sprutan och guldet har flera innebörder för mig. Under ritualerna delar jag av min kropp med guldsmycken där lederna sitter ihop. Jag utgår från utifrån en marionettdocka i naturlig storlek av min spegeltvilling Snöfrid. Efter vår transmutation blev vi ett och alla hennes leder synliggörs därför på min kropp. Hon och jag är ett. Guldet sammanbinder oss. Guldet finns i målningarna och minnet av sprutan också. Guldet är en av de beståndsdelar som människan utgörs av, precis som järn och andra metaller. Vi är stjärnstoft.
Målningarna kommer att placeras på Forum Medicum i Lund. Hur har du tänkt på den platsen och tematiken kring kosmos, kropp, det vardagliga och dödliga – vanitas?
I Lund kommer det att vara ett ständigt flöde av människor som passerar och stannar upp, tusentals per dag. Forum Medicum samlar alla medicinska utbildningar och forskning inom medicin på samma plats, vilket jag tolkar som icke-hierarkiskt på ett plan. Målningarna kommer att hänga på entréplan på speciella väggar som är byggda för dem. Dukarna är 7×6 meter och redan i parken utanför kommer man att se dem genom glasfasaden. Jag tänker att alla som ser dem har sin personliga historia, alla som går in där, alla är brukare av byggnaden: lokalvårdare, studenter, patienter, besökare, lärare och så vidare. Det är fantastiskt att Statens Konstråd, Akademiska hus och Lunds universitet har varit så stöttande för min öppna och experimentella process, och att de tror att konsten verkligen kan bidra till en annan dimension.
Hur kommer ditt arbete utvecklas efter detta projekt?
Innan jag installerar verket i Lund ska jag resa till Schweiz och besöka Europas högst belägna observatorium. Senare i år kommer dagboksteckningarna att bli en bok som trycks i skala 1:1, som en dokumentation av den här tiden. Jag tror själva tematiken och det viktlösa i motivet kommer att fortsätta påverka mig. Det biografiskt existentiella leder mig vidare, kanske till en drömvärld.
