Det finns en gåtfull aura över Tilpos (pseudonym för duon Hans Eriksson och Hanna Aihonen Eriksson) utställning som visas i ett rum på andra våningen på Moderna Museet i Malmö. Titeln, Bästa hälsningar från oss, har ett direkt tilltal, som om presentationen var en samling vykort. Det står i kontrast till pseudonymens anonymitet, och målningarnas disparata och kryptiska motivvärld: en sol solar i en solstol, en blombukett blir ett paraply i tre steg, en jordkällare är inställd i ett kök. Även själva måleriet varierar. Blomparaplyet tycks hastigt, nästan slarvigt målad, medan en hund i guldhjälm påminner om ett renässansproträtt.
Ändå framstår måleriet snabbt som angeläget. En målning – som är placerad ovanför en av ingångarna, för sig själv och inte omedelbart synlig – föreställer en vit kopp som några små människofigurer klättrar uppför med hjälp av rep. Den höga placeringen, utom räckhåll, svarar mot motivets klättrande människor – en enkel manöver som skingrar gåtfullheten och öppnar upp kopplingar mellan fantasi och verklighet. Rörelsen mellan det enigmatiska och det nära, det som har med oss att göra, löper som en röd tråd genom utställningen.
Titelverket Best wishes from us (2011) föreställer två harlekin-klädda figurer som skyfflar vatten ur havet till en skottkärra på en öde strand. Den absurda Sisyfus-scenen för tankarna till Sianne Ngais definition av det knasiga («zany»)som en estetisk form på «gränsen mellan arbete och lek, vilket förklarar varför den är stressande och inte bara rolig». Ngai betonar att det finns en distans i det knasiga, vi värjer oss mot det, men i Tilpos målning finns det också något vilsamt och generöst, som om nonsensmotivet signalerar att ibland är saker bara mystiska, utan svar. Kanske har den vilsamma känslan också att göra med titelns hälsning, hur vykort ofta skickas från en, på något sätt, bättre plats. Som här med hav och palmer.
Samma koppling mellan plats och längtan finns i Longings (2018), som föreställer en å eller kanske en blöt gata som löper mellan låga hus mot avlägsna berg i fjärran. Inga människor syns till. Hela motivet tycks peka mot ett «annanstans». Ljuset i målningen leder upp till bergen och framhåller dem som tillflyktsort. Det påminner mig om barndomsfantasier om andra platser, när vardagen gav vika för drömmande.
Under öppningshelgen fick besökarna se en version av Tilpos process, då duon skapade en stor målning i utställningsrummet (Eriksson målar, i ständigt samtal med Aihonen Eriksson). Någonstans under dag två började det påminna om en målning av Peter Doig, med slokande träd invid ett vattendrag. Men på tredje dagen hade det dykt upp ångbåtar, grupperingar av människor, en papegoja med en tidning under vingen, och collage-urklipp med hänvisningar till Borta med vinden. Hur slutresultatet blir återstår att se, men det blev tydligt att de aldrig skulle stanna vid ett enkelt landskap.
I utställningsfoldern står att Tilpos målningar «i en orolig tid känns mer angelägna än någonsin». Orden skulle kunna vara från vilken utställning som helst, och angelägenheten kopplas till samtidsmarkörer i motiven, som inbegriper Lars Vilks, smartphone-beroende och prepperkultur. Men bättre än som dagsaktuella kommentarer fungerar dessa inslag som påminnelser om att konstnärerna, trots märkliga scener och figurer, är intresserade av verkligenheten. Och det verkliga angelägna finns tvärtom i deras fria fabulerande, och i hur de klarsynt ställer en längtan till andra platser och system tätt intill den verkliga tillvaron.