Det är knappast förvånande att en utställning om Skåne då och nu tar fasta på fascismen och det platta landskapet. Redan i Åsa Norberg och Jennie Sundéns inledande installation om mjölkens kulturhistoria finns anspelningar på både Mussolini och jordbruk. Men Vilande mängd på Lunds konsthall har trots det något nytt och upplyst över sig. Det beror dels på de konkreta skeenden som behandlas, ofta i form av engagerande historielektioner, men även på verkens olikartade uttryck. I den glesa installationen finns ingen känsla av ett potentiellt betydelsebärande spänningsfält mellan verken, vilket gör att varje enskilt narrativ betonas.
Andras Johanssons installation där han försöker återuppliva konsthallens gamla atrium (som byggts om till verkstad) är ett exempel på en väldigt konkret mikrohistoriekontemplation. Dave Hullfish Baileys verk om amerikanska platser med kopplingar till olika pedagogiska-utopiska projekt är däremot ett slingrande, personligt utforskningsarbete. Relationen till Sydsverige framkommer i Groundbreaking Parables (2020) om hur den skandinaviska folkhögskolerörelsen influerade Highlander Folk School i Tennessee, där flera framstående medborgarrättsaktivister studerade i mitten på förra seklet.
Verket presenteras som en station med lastpallar att sitta på framför texter och små bilder på väggarna. Men den tangentiella kopplingen till Skåne och den krävande gestaltningen gör att Hullfish Baileys bidrag snarast fungerar på ett slags meta-plan: som en påminnelse om den kunskapsinhämtning som ligger till grund för alla konstnärernas arbeten.
De verk med tydligast ambition att överföra en specifik kunskap är Caroline Månssons installation Minnets horisont(2020), om en översvämning som orsakade stor förödelse i Skåne 1872, och Utsikt vs Insikt (2018), en serie broderier om vad en tre meters havshöjning skulle göra med Skånes kustlinje idag. Installationen är finstämd med filmade vågor och ett ljudspår där en forskare berättar om Backafloden, som översvämningen kallas. Månsson har också inkluderat de enda historiska artefakterna som finns kvar från händelsen: en amatörmålning av ett skepp som förliste utanför Simrishamn, och ett fotografi av en sliten minnessten i Skanör: «Till foten af denna sten gick floden».
Mårtenssons verk får mig att tänka på den indiske författaren Amitav Ghoshs bok The Great Derangement. Climate Change and the Unthinkable (2017) i vilken han nämner hur stentavlor som varnade för tsunamis placerades nära kusten vid Fukushima på medeltiden. Ghosh skriver också om hur lokalbefolkningar vid grundandet av koloniala städer som Mumbai och Hong Kong var tveksamma till att bosätta sig på platser så utsatta för vädrets makter. Efter hand åsidosattes den kunskap som hade lagrats i generationer, och människor började flytta närmare vattnet. Samma hypotes om att en kollektiv glömska har bidragit till en ökad översvämningsrisk längs Skånes kust lyfts fram av forskare som studerat Backafloden, och idag skulle skadorna av en liknande storm bli betydligt mer omfattande.
De mest framgångsrika verken är för mig Kalle Brolins filminstallationer. I Jag är Bergtagen (2020) har han utgått från ett gammalt fotografi av gruvarbetarbarn och spunnit vidare kring gruvindustrin i en historisk-associativ bildtråd. Mer rak – och mer emotionellt drabbande – är Jag är kommen (2020) som består av två filmer med tillhörande bokbord. På bordet har akademiska texter slagits upp vid passager som berättar om hur förintelseöverlevare tvingades arbeta under livegna förhållanden på skånska socketbetsfält och hur nazistiska krigsförbrytare under samma tid gömdes på skånska gods innan de reste vidare till länder som Argentina. I filmerna gestaltas flyktingarna av kartongrobotar med kusligt inklippta människoögon. Brolin behärskar ofta gestaltningar som spelar på många register, som är öppna mot det fåniga, utan att ta klivet över dit. De besynnerliga scenerna där robotarna går och hackar på åkern påminner om en målning av Courbet, förflyttad till den skånska åkern.
Kustområdens utsatthet, fascismens utbredning och vår benägenhet att låta närhistorien falla i glömska är bekanta fenomen. Men när kunskap uppnår en grad av allmängiltighet så blir den samtidigt diffus. Skärpa kan då kräva små berättelser. Och det är just så den här utställningen fungerar: genom att aktivera en vilande kunskap och föra den historiska horisonten närmare.
