Den amerikanska konstnären Petra Cortright öppnar imorgon sin första separatutställning i Norden. Utställningen visas på Isbrytaren, Carl Kostyáls galleri på Kungsholmen i Stockholm, och pågår mellan 12 april och 4 maj. Cortright är någon som kommer ur den fåra som ibland kallats för «konst efter internet». Hennes videor gjorda för Youtube har rönt stor uppmärksamhet, inte minst då ett av hennes verk tvingades bort på grund av innehållsbeskrivningen. Från att ha jobbat uteslutande med digital konst via internet har hon under senare år ställt ut på gallerier och större institutioner. 2009 deltog hon bland annat i internetpaviljongen på Venedigbiennalen och förra året hade hon med ett verk på Frieze Art Fair i London. Även om det är för videorna som hon fått uppmärksamhet så har hon också börjat med mer tryckbaserade verk, där den digitala D.I.Y-estetiken fortfarande är påtaglig.
Cortrights verk handlar alltid om en «konst efter internet», menar hon själv. Möjligheten i att distribuera, dela eller manipulera information på internet har inte bara förändrat hur vi ser på konst, inte minst för de generationer som har vuxit upp i den digitala kulturen, men orsakar, enligt de som talar om «Post-internet» eller «konst efter internet», ett annat sätt att se på den form av nätverk som också utgör konstvärlden. Även om dessa diffusa teorier kritiserats är det påtagligt att en konstnär som Cortright inte gör någon distinktion mellan konstvärlden och internet. Konst «efter» internet rör sig därmed också in i situationer och rum utanför internet, där diskussionen om det «verkliga» är av mindre intresse än de överlappningar och korsbefruktningar som konsten pekar ut mellan digitala, internet-baserade uttryck och de tillfälliga situationer i vilka de ingår. I ett samtal med Kunstkritikk förklarar Cortright att en stor del av hennes spontana, webbkamera-baserade självporträtt och digitala verk har leken som förutsättning. De speglar genomsnittsanvändarens digitala närvaro.
Videon VVEBCAM, först upplagd på Youtube 2007, är något karakteristisk för dina verk. Lo-fi estetiken blandad med ditt nästan uttråkade ansiktsuttryck i videon – betraktande dig själv genom en webbkamera medan du fyller skärmen med en mängd digitala effekter, samtidigt som musik spelas i bakgrunden – är nog en bra plats att börja på. Enligt dig så kretsar dina videor inte kring voyeurism eller narcissism. Ändå använder du vanligtvis dig själv som medverkande. På vilket sätt dras du till webbkameran som konstnärligt verktyg?
Jag älskar att leka med webbkamerans mjukvara. Jag använder mig själv eftersom jag har så roligt när jag gör verken. Webbkameror är inte högupplösta och de är i hög kontrast vilket är en vacker kombination och enligt mig ser många människor bättre ut på det sättet. Att se varje por i detalj är inte direkt smickrande. Jag känner mig mer bekväm med att använda det här formatet eftersom det är en slöja, det finns ett visst avstånd mellan betraktaren och mig själv på grund av teknologin.
Finns det en biografisk aspekt i att använda webbkameran? Och är du oroad över frågor om privatliv, online och/eller offline?
Nej. Jag tror inte att jag är oroad över frågan om privatliv, eftersom allt jag gör är så offentligt – alla mina användarprofiler etc. Jag gillar att arkivera. Jag tycker att det är intressant att ha ett liv så dokumenterat. Det är roligt att titta på antika profiler som jag inte längre använder, såsom Myspace. Jag bryr mig inte om att efterlämna digitala rester. I flera år har jag haft den här policyn kring foton av mig själv på internet – ju fler desto bättre. Jag låter hellre internet översvämmas av en mängd saker så att det tar belastningen ifrån ett enda foto, eller personlig information. Då visar det sig att det finns så mycket att veta om mig att det enda sättet att göra det på är personligen, så det är en sådan process som på sätt och vis sluter cirkeln.
Sällan anas faktiskt några negativa meningar angående uppträdanden på internet, vare sig det gäller övervakning eller etik, i dina webbkamera-baserade videor. I själva verket skulle ditt distraherade framförande i VVEBCAM, exempelvis, kunna peka åt motsatt håll. Ofta utgörs dina videor av en dokumentation av ett framförande i realtid, spontaniteten hos internet-baserade verktyg, D.I.Y-estetik och ett opartiskt intresse för relationen mellan subjektet och digital teknologi. Hur kan man definiera det karakteristiskt förströdda beteendet i dina videor: som ett sätt att dras in i eller att medvetet sträva efter ett vardagligt beteende inom en digital kultur?
Jag tror att det är så många ser ut när de använder en dator, de har det här distraherade uttrycket. Videorna spelas in live – det finns ingen postproduktion, så medan jag gör dem finns det en grad av interaktion med effekterna som bara handlar om mitt fokus på dataprogrammet. Jag gillar att slutresultatet speglar genomsnittsanvändarens blick.
Samtidigt finns det nästan en form av hemsökologi i ditt enkla sätt att använda effekter (liksom de tydliga glitch-effekterna i några videor). I buggin out (2013), exempelvis, tar du på dig solglasögon framför webbkameran, och medan digitala effekter förvrider ansiktet betraktar du dig själv genom webbkameran, inte som någon spegel, mer som ett opretentiöst sätt att undersöka sig själv via teknologin, eller, kanske, jaget som teknologi. Videon skulle också kunna referera till John Carpenters film They Live (1988)…
Det finns definitivt ett undersökande/betraktande av jaget som pågår. Mina verk är så lekfulla och ett stort element hos leken är nyfikenhet. Så jag upptäcker saker i processen när jag gör videorna. De är väldigt uppriktiga eftersom där händer så mycket verkliga saker. Det är inte 100% föreställning. Det är både föreställning och någonting verkligt på samma gång. Verken är för mig atletiska. Professionella idrottare framför någonting eftersom det är deras jobb, de blir betraktade av coacher, fans, de blir bevakade av tv eller radio, men samtidigt gör de någonting för dem själva, och det är någonting personligt och äkta och de skulle göra det även om ingen tittade, eftersom det är vad de föddes till att göra.
Du hade ett verk med i National Selfie Portrait Gallery förra året, initierat av Moving Image Contemporary Art Fair i London, och curaterat av Kyle Chayka och Marina Galperina. Är selfien ytterligare ett konstnärligt verktyg?
Visst.
Men Youtube valde att stänga ner VVEBCAM. Varför?
För att videobeskrivningen ansågs stötande. Den utgår från en spam-lista som jag har använt för att beskriva alla mina verk. Jag använder listan också som min biografi för LinkedIn, en sida från vilken jag nu är portad, lol.
Du har en ovanlig metod för prissättningen av dina videor: ju fler tittare, desto högre pris. Du har också sagt att du svarar på kommentarerna till videorna, också de hotfulla, genom att «svara tillbaka i samma ton». Det kan verka som ett elakt sätt att driva upp priset, för att inte tala om internettrollen som det lockar fram. Är internetmobbning på något sätt relaterat till konstmarknaden?
Det finns inga regler hos konstmarknaden, så jag låtsas inte om att jag har priser som följer reglerna.
Hur viktig är spontaniteten i din arbetsprocess? En video kan ta 20 minuter att göra, har du sagt, och med ingen postproduktion involverad. Försöker du slåss om den samtida konstvärldens korttidsminne?
Jag bryr mig inte ett skit om publiken. Det tråkar ut mig efter två minuter, så jag slutar.
Finns det ingen skillnad för dig mellan konstvärlden och internet? Vad är skillnaden mellan att göra ett verk för Youtube och för Venedigbiennalen?
Det finns ingen skillnad.
Du publicerade en e-bok med titeln HELL_TREE (2012) på Badlands Unlimited. Beskriven som «en icke-filtrerad inspelning av Cortrights tankar under loppet av hennes dagar», kunde boken kanske låta som en motsvarighet till Kenneth Goldsmiths Soliloquy, där allt Goldsmith sa under en vecka 1996 har nedtecknats. Men du verkar mindre intresserad av den konceptuella aspekten av verken. HELL_TREE består av ogenomträngliga och, tydligen, slumpmässigt ordnade kataloger med anteckningar, diktrader och skärmdumpar, inklusive ett högst oregelbundet sätt att stava. Går det ens att tala om ett koncept bakom dina arbeten?
Jag gillar inte riktigt att förklara koncepten. Jag tror att saker är ofta mer komplicerade än så. Jag tror att det finns ett narrativ bakom, även om jag inte håller med om att det är ogenomträngligt. Jag skojar om att det är oläsligt men det är det inte. Tryckfelen och stavningen är en produkt av hastighet och har för mig ett högt underhållningsvärde. Boken har ett enkelt koncept – en samling av mina datatexter.
Den något bisarra ikonografin hos dina verk – där valpar och enhörningar möter dansande pizzor i en skrothög av internet-parafernalia och creepypasta – påminner ibland om en retromani kring 1990-talet, i synnerhet dina referenser till happy hardcore och Britney Spears-remixar, och en besatthet vid recycling och rehashing. Vilken roll har 1990-talet för dig, och idén om recycling?
Jag antar att det är 1990-tal men jag tror också att det bara är en tidig internetkultur. Att ladda ner Britney Spears via Napster är något jag minns. Jag växte upp med allt det där och jag tror att alla har en slags kärlek för de saker med vilka de växte upp. Utöver den varma nostalgin för 90-talet/ tidigt 2000-tal och det faktum att det bara är kul, finns det ingen viktig avsikt eller ett syfte bakom vibbarna i mina verk. Idén om att recycla är någonting som jag är ganska inne på, men kanske inte så mycket recycling som att bara använda allt som är tillgängligt, från alla håll och alla platser. Jag har citerat min konstnärsvän Jeanette Hayes redan ett par gånger i intervjuer, men hon uttryckte det bäst: «Om du lägger upp någonting på internet så är det mitt.» Så ja, jag använder alla tillgängliga resurser eftersom jag vill och för att jag kan.
Du hade nyligen ett verk med i utställningen Raster Raster (2014), på Aran Cravey Gallery i Los Angeles. Utställningen, curaterad av Marisa Olson, säger sig vilja visa «konst efter internet», en konst som «på en gång åtnjuter och kritiserar internet». Du utgår inte uteslutande från internet. Etiketten internetkonstnär åtföljer ändå ofta dina verk. Hur skulle du placera dina verk i förhållande till de uppfattningar som Marisa Olson för fram angående «konsten efter internet»
Mina verk har alltid varit «efter internet», och alltid efter datorer, så för mig är det en tråkig diskussion. De verk jag gör är naturliga för mig. Det är också väldigt klassiskt. Jag är intresserad av porträtt och landskap, det är ungefär så grundläggande som man kommer inom konsten.
Är etiketten «internetkonstnär» en anledning till att du nyligen har valt att använda tryckbaserad teknik, i synnerhet de digitala trycken på aluminium? På vilket sätt utgår dina tryckverk från dina internet-baserade arbeten och videor? Försöker du att röra dig bort från dem?
Nej, jag gör bara vad jag alltid gjort. Jag gillar att jobba digitalt och gillar att göra fysiskt arbete. Jag gör digitala verk och det kan produceras fysiskt på så många olika sätt, så varför skulle jag inte vilja utforska det området? Jag behöver inte välja mellan dem, jag kan göra båda – jag kan ha allt!
Vad för slags verk kommer du att visa på Isbrytaren på lördag?
Allt är nytt. Stora digitala målningar på aluminium, nya flash-animationer, nya silken och nya webbkameraverk. Aldrig tidigare visat. Väldigt kul.