Sedan ett par år tillbaka har utställningsprogrammet på Konstnärshuset fått en uppryckning under ledning av curatorn Celia Prado. Verksamheten i den centralt belägna sekelskiftesbyggnaden har fått en tydlig inriktning mot rörlig bild, och efter separatutställningar med bland andra Eva Koch, Mats Hjelm och Lois Patiño visas nu en nyproducerad videoinstallation av den iransk-svenska konstnären Mandana Moghaddam.
Moghaddams verk heter The Silence (2016) och beskrivs som en «poetisk videoinstallation med politisk udd», ett tämligen intetsägande konstaterande som skapar en initial förvirring eller rent av skepsis hos mig som betraktare. Det är en dubbelprojektion på ca. tre och en halv minut som visas i loop. Material från samma inspelning presenterades nyligen som en kortfilm under Göteborg filmfestival.
Moghaddams arbeten tar ofta utgångspunkt i det faktum att hon kom till Sverige som flykting från Iran. Frågor kring kommunikation och interkulturell dialog kopplade till exilens erfarenhet har varit återkommande teman. Hon har arbetat med installationer och verk för det offentliga rummet, som Vinden bär oss med sig, en ljudinstallation baserad på inspelade telefonsamtal från olika delar av världen som invigdes vid Umeå universitet 2015.
Samma erfarenhetsvärld kan anas i The Silence. Inledningsvis ser vi en horisontell åkning längs en poolkant. Kameran sveper över en grupp av huvudsakligen kvinnor i varierande åldrar. Slowmotion och suggererande fokuseringar på ansikten. En kvinna rör sig bort från folkhopen för att i den andra kanalen ses fullt påklädd under vattenytan. Vi hör alarmerande ljud från polisbil och helikopter, samtidigt som kvinnan famlar under vattnet. Röstsorl och fågelljud varieras med en tagning där kvinnans ansikte rör sig längsmed vattenytans brytpunkt, vilket gör att bilden blir lätt amorf och bryts ner i sina beståndsdelar. Scenariot för tankarna till en akut situation där den stirrande folkmassan avvaktande ser på utan att ingripa.
Det finns en expressiv sårbarhet och klaustrofobi i The Silence, men för mig tenderar verket att bli för illustrativt. Gestaltningen genomförs ofta med en effektsökande kontrapunkt mellan tystnad och ljud, och mellan bilder där människor figurerar och bilder av deras frånvaro. Det dramaturgiska arbetet under verkets korta tidsförlopp lånar på ett alltför oproblematiserande sätt grepp från den kommersiella majoritetsfilmens suggererande peripatier och dramatiska kurvor.
En avslutande scen visar en avbefolkad helbild vid poolkanten. Som åskådare lämnas jag med känslan att Moghaddams berättande hållning och formmässiga överväganden blockerar vad som uppenbarligen är högst angelägna frågor om kommunikation, isolering och tystnad. För att dessa erfarenheter ska bli mer akut kännbara hade verket behövt ta andra och mer prövande vägar. Konstnärshusets utställningar har haft delvis olika karaktär, men i flera fall har arbetet med rörlig bild kännetecknats av en övertro på suggestion och det atmosfäriska. Det gäller även Moghaddam vars videoinstallation inte riktigt infriar de komplexa, gestaltande möjligheter som utställningsplatsen erbjuder.
