På äldre dar påstod Hokusai att inget av det han åstadkommit innan han fyllt 65 var värt att uppmärksamma. Enligt hans egna smått koketterande utsago var det först då han var en god bit in på sitt 70:e decennium som han lärde sig förstå sin omgivning. Om man bortser från den tragikomiskt anspråkslösa formuleringen och läser mellan raderna utgör Hokusais ord ett uppiggande och förvånansvärt relevant argument mot vår tids dyrkan av ungdomen, och mot den samtida konstvärldens ständiga kåta jakt på nästa young artist. Rent logiskt sett borde det finnas en positiv korrelation mellan livserfarenhet och konstnärligt uttryck.
Men så finns det undantag som helt drar undan mattan för Hokusais tes. Svenska Ulla Wiggen är en sådan anomali. Hennes retrospektiva utställning Passage på EMMA i Esbo presenterar en konstnär som redan vid sin debut i början av 1960-talet skapade osannolikt sofistikerade och fascinerande målningar. Wiggen var vid den tiden i tjugoårsåldern men målade med sådan självsäkerhet att man som betraktare inte kan annat än förundras. Och trots det har hon också lyckats med det som Hokusai efterlyser, nämligen att aldrig låta utvecklingsprocessen avstanna.
Till Esbo anländer Passage raka vägen från Kassel, där den under titeln Outside / Inside visats på Fridericianum. Nästa år går den vidare till Västerås konstmuseum. Mellan de äldsta och de nyaste målningarna ligger en tidsrymd på 60 år. Denna långa period kan med lätthet indelas i olika faser, varav den tidigaste har fullkomlig fokus på elektronik och den senaste på människoögats iris. Båda sviterna är ikoniska, den äldre rentav banbrytande. Wiggens pietetsfullt utförda avbildningar av elektroniska komponenter är allvarsamma och minimalistiska. Hennes osvikligt säkra hand och omsorgsfulla estetiska uttryck räddar dem från att vara torra eller självbelåtna.
Att de elektroniska verken från 1960-talet ter sig så knivskarpa har att göra med Wiggens förmåga att abstrahera. Titlarna är riktgivande snarare än förklarande, vilket för mig som lekman upprätthåller en vag och välkommen mystik. Det är njutningsfullt att inte med säkerhet veta vad det jag betraktar kan åstadkomma och på vilket sätt det fungerar. I en värld som bågnar under försök att ge 8 miljarder människor dygnet runt-tillgång till ström känns Wiggens teknologiska målningar fortsatt relevanta. Visuellt känns de också fräscha, antagligen som en följd av att Wiggen inte fantiserat ihop sina motiv utan nitiskt målat av verklig elektronik. Eftersom det inte är fråga om science fiction eller luddiga futuristiska fiktioner känns verkens atmosfär inte nämnvärt föråldrade.
Fast visst kan man också associera i vilda riktningar: avskalade Den röda TV:n (1967) kunde vara något som flimrar förbi i en androidsaga i stil med animeklassikern Ghost in the Shell (1995), medan Simultantolkning (1965) å sin sida kunde vara en karta över en cybervärld. Ibland syns glimtar av något organiskt, som i till exempel Kretsfamilj (1964) och Pulsgivare (1967) i vilka former som liknar bakterieceller bryter upp det kantiga och precisa.
I slutet av 1960-talet avslutade Wiggen sin elektronikperiod, delvis på grund av en ovilja att bli definierad som en tjej som bara målar elektronik. Efter att lite trevande ha åtagit sig att måla relativt traditionella porträtt sadlade hon efter några år om till psykoteraperut och försvann under nästan 40 år från den offentliga konstscenen. Då hon i pensionsåldern på 2010-talet aktivt återupptog måleriet var hon fortfarande lika virtuos som hon varit på 1960-talet; nästan olidligt exakt i sina penseldrag och stenhårt fokuserad på ett fenomen åt gången. Intressant nog har hon under båda perioderna befunnit sig i samtidens brännpunkt: på 1960-talet var hon del av de ny-avantgaradistiska kretsarna kring Moderna museet i Stockholm, och på senare år har hon ställt ut på tongivande gallerier, lyfts fram i Artforum och medverkat på Venedigbiennalen 2022.
Övergångsperioderna på båda sidor Wiggens långa verksamhet som terapeut består av porträttmåleri. Dessa utgör utställningens skakigaste verk. I retrospektivets kontext är porträtten visserligen befogade, men deras konstnärliga värde är på sina ställen ringa jämfört med de sviter i vilka Wiggen antar mer kreativa perspektiv. Hennes lite stela och förnuftiga stil kommer inte alls till sin rätta då hon målar människor. I två äldre porträtt av konstkritikern Peter Cornell, Horisonten (1969) och Framför dig (1972), förmedlas kanske känslan av tilltro och värme mellan modell och konstnär, men visuellt är de fjättrade i sin tid. Nyare verk som Medusa (2012) och Ung man (2012) känns å sin sida rentav olustigt opersonliga.
Gnistrar till gör det då Wiggen dyker in i sig själv och monomaniskt fokuserar på motiv som saxats loss ur sin vardagliga kontext och -omgivning. Under det senaste decenniet har hon främst målat sällsamma drömlandskap uppbyggda av mänskliga organ samt klotrunda irisar. Släktskapet till verken från 1960-talet är obestridligt och tidshoppet känns samtidigt så väl obetydligt som monumentalt. Skillnaden mellan de två epokerna syns främst i sättet på vilket Wiggen nu tillåter sig att tassa kring det groteska. Hennes tekniska utförande har däremot ständigt varit på så hög nivå att det inte finns tillstymmelse till friktion eller gnissel mellan elektronikverken och den nya produktionen.
Det som gör Wiggens målningar så fängslande är att de trots sin figurativitet i många fall känns svåra att beskriva eller att sammanfatta på något vettigt sätt. Till det bidrar också det subtila sätt på vilket Wiggen arbetar fram sina motiv. I reproduktioner förlorar de flesta av hennes verk merparten av sin glans. På internet ser irismålningarna oinspirerade och banala ut, men på EMMA är de njutbara att betrakta. Deras mesmeriserande detaljrikedom, sprakande färgövergångar och dova svarta pupiller förmedlas inte annat än i verkligheten. Speciellt tilldragande är Iris XVIII Line (2020) som fått en hel vägg till sitt förfogande. Den aggressivt kritvita fonden gör det lätt att växla mellan att föreställa sig ett helt öga och att betrakta irisen för sig, helt isolerad från allt annat.
Tack vare sin ovanliga runda form och sin respektingivande enkelhet har just Wiggens irisar rönt större uppmärksamhet än de fiktiva anatomier som kronologiskt föregår dem. Ändå känner jag själv större vördnad inför de bisarra visioner av hjärnor som Wiggen målade i mitten av 2010. Höjdpunkten är utställningens titelverk, Passage (2016), som av någon underlig anledning styvmoderligt installerats på en dyster betongvägg längst bort från ingången. I akrylmålningen avbildas två hjärnhalvor omlott, som om de var två kretsande stjärnor på väg att gå in i varann. Bakgrunden utgörs delvis av ett mycelium av synnerver. Verket är en gåta utan svar, en kosmisk gestaltning av varseblivning och mänskligt medvetande. Ett stycke ifrån Passage erbjuder Själens ansikte (2016) mer jordnära referenser. Inuti konturerna av en hjärna avbildas surrealistiska detaljer som känns distinkt insektlika. Inte direkt en reptilhjärna, men något ditåt.
Retrospektivets tidigare namn Outside / Inside är en lite väl klumpigt konkret beskrivning av Wiggens tematik som konstnär. Vad som gör henne speciell är ändå just precis den integritet och känsla av lätthet med vilken hon rört sig mellan olika motiv och olika sediment av människa och maskin. Hennes förmåga att zooma in och krångla sig in under ytan på det ordinära känns helt egen. Stämningen i Passage är introspektiv utan att vara trumpen. När jag betraktar Wiggens konst känner jag mig på något underligt vis sedd, utan att förstå hur och av vem. Det är en känsla man inte glömmer.
