Kiruna Forever, ArkDes – Arkitektur och designcentrum, Stockholm
För någon som jag, som hängt en del i Kiruna med omnejd, var Kiruna Forever på ArkDes tacksamt eftertänksam. Det hade varit lätt att göra en sensationell utställning, genom att ta fasta på att hela staden ska flyttas – trots att det i verkligheten inte riktigt är så. Snarare handlar det om att demolera och bygga nytt längre bort, med vissa byggnader som «flyttas». Med ArkDes mer besinningsfulla linje framkom det faktum att manövern som pågår till gruvans förtjänst varit förutbestämd, och att man ur denna händelse får möjlighet att se hur industrin, kolonialiseringen, klass, stat, folk, språk, lag, globala system och infrastrukturer flätas samman och att ett utställningsformat som blandar konst, arkitektur och dokument på ett meningsfullt kan bidra till en bättre förståelse av detta komplexa skeende.
Kungliga Konsthögskolans avgångsutställning, Konstakademien, Stockholm
Överskuggade av allehanda kriser ställde Mejans studenter till slut ut på Konstakademien efter sommaren. All konst var inte toppen. Men man får påminna sig om att best of-skivor sällan är bäst, för där lirar ofta inte själva strukturen och sammansättningen av låtar. Men det gjorde det på Konstakademien, där det låg det något svårdefinierat men medryckande i luften. Istället för ett vagt tema som försöker greppa alla verk, så var titeln i all enkelhet MMXX. 2020, alltså. Jag minns särskilt Leif Engströms själsliga måleri fullt av en obestämd enslighet, Lap-See Lams VR-resa genom en 3D-scannad kinarestaurang, och Salad Hilowles gobeläng av en av de «nätdragande morianerna» i Ulriksdals slottspark som till hälften täckte Nike-skulpturen i den stora skulpturhallen. Verken tvingades inte ha med varandra att göra, vilket gjorde att konstnärerskapen kunde samexistera på ett sätt som var berikande för var och en.
Agentur, Historien är inte slut (12 februari 1934), Mint ABF, Stockholm
På Mint ABF presenterade den oberoende forskningsgruppen Agentur ett arrangemang med utgångspunkt i den franske författaren Marc Bernards bok Arbetardagarna den 9 och 12 februari (1934). Delar av Bernards bok lästes upp, efter vilket Kim West tog fasta på bokens centrala historiska ögonblick: när två motstridiga antifascistiska demonstrationståg i Paris gick samman som en enad front, trots allt. Arrangemanget genomsyrades för mig av dessa ledord: «trots allt». Jörgen Gassilewskis performance var en kartläggning trots allt, och Samuel Richter visade en film som inte borde kunna vara film, men som här, trots allt, var film. Emma Kihl talade sedan om montaget, som blir till bild, trots allt. Ska något ske «trots allt» så krävs eftertanke, engagemang och en viss optimism, tre saker som nuförtiden verkar svåra att kombinera. Därför var kvällen särskilt upplyftande.
– Theodor Ringborg är konstnärlig ledare Bonniers Konsthall i Stockholm. 2020 curaterade han bland annat utställningen Sorgearbete på Bonniers Konsthall, och 2021 väntar en omfattande soloutställning med Ann Böttcher och och en med Lawrence Abu Hamdan. Ringborg la fram sin doktorsavhandling på Goldsmiths University, London, 2019.
För årets bidrag i Kunstkritikks julkalender, se här.
Læserindlæg