14 december – Sara Arrhenius

Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster väljer det mest intressanta från konståret 2015. Varje dag från den 1 till den 24 december publiceras ett nytt bidrag. Idag: Sara Arrhenius.

Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer fjorton är Sara Arrhenius som är chef för Bonniers konsthall i Stockholm.

UTSTÄLLNING

Bouchra Khalili, Foreign Office (stillbild), 2015.
Bouchra Khalili, Foreign Office (stillbild), 2015.

A Story Within a Story, Gibca 2015, Röda Sten, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs Konsthall, Tredje Våningen, Göteborg.

Elvira Dyangani Oses  täta och mångröstade utställning var den sjunde upplagan av Göteborgsbiennalen, Sveriges enda internationella biennal. Årets biennal var i mitt tycker en av de bästa omgångarna, och utvecklade stringent och angeläget arvet från de tidigare biennalernas dokumentärt och samtidshistoriskt orienterade utställningar. Dyangi Ose återanvänder elegant Umberto Ecos tanke om det öppna konstverket som en metod för att skriva historia. Det förflutna blir ett växande arkiv av historier som alltid kan skrivas om från ett annat perspektiv eller med en annan röst. Historieskrivning framställs i utställningen som ett kollektivt arbete, där en konstnär kan vara lika viktig som en skolad historiker. I den omfattande och infallsrika antologin som gavs ut i samband med utställningen, skriver Achille Mbembe vackert om arkivet som en symbolisk begravning, där de döda skiljs från de levande. Flera av de genomgående starka verken i utställningen kan också beskrivas som arkeologiska utgrävningar av avgörande, men glömda, historiska ögonblick som räddas från arkivens gravkammare.

BOK

Karen Russel, Sleep Donation, 2014.
Karen Russell, Sleep Donation, 2014.

Karen Russell, Sleep Donation, 2014.

Karen Russells Sleep Donation var den första utgåvan i det som skulle bli Atavist Books, en avknoppning av Atavist Magazine, månatliga utgivning av kort romaner. Förlaget utlovade en läsupplevelse utöver det vanliga, genom litteratur som skulle vara «multimedialt förstärkt» av rörliga bilder, inbäddade intervjuer och annat extramaterial. Det kanske är symptomatisk för en förlagsvärld som desperat försöker hitta rätt i ett paradigm bortom boken, att utgivningen idag, ett år senare, redan tycks vara avsomnad. Karen Russell beskriver en kuslig värld av ständig vakenhet där sömnlöshet har blivit en epidemi. De lyckliga som sover kan donera sömn i speciellt utrustade sömnlaboratorier. Genom sofistikerad bioteknologi blir även sömnen ett tillstånd som kan förvandlas till en vara som den sömnlösa måste köpa. Russells text är en av flera nyligen utgivna science fiction-böcker som tematiserar sömnlöshet som ett samtida tillstånd, t ex Adrian Barnes Nod och Kenneth Calhouns Black Moon. Jag har läst dem parallell mot Jonathan Crarys ursinniga kritik av vår tids ständiga hyperaktivitet och påbjudna produktivitet i 24/7, Late Capitalism and the Ends of Sleep. Crarys briljanta analys av hur den upplysta, övervakade och sömnlösa samtiden förhindrar människan möjligheten att vila och att drömma kommer snart ut på OEI Editör, i svensk översättning av Kim West. 

HÄNDELSE

Ed Atkins, Even Pricks (stillbild), 2013.
Ed Atkins, Even Pricks (stillbild), 2013.

Ed Atkins Garage Reading, Rehnsgatan 3, Stockholm.

En inbjudan till en läsning av Ed Atkins i ett garage i Stockholm damp överraskande ner i brevlådan. Lika nyfikna som jag var nog det gäng av kollegor från Stockholms konstinstitutioner som trängdes i ett garage i centrala Stockholm en majkväll. Garage signalerar underground, men platsen visade sig vara del av ett elegant kontor och händelsen arrangerad av konstsamlaren Beata von Oelrich. Ett tecken på hur också alternativkulturens platser blivit en lätt nostalgisk stil bland andra. Tiden gick, konstnären var mycket försenad, mat och dryck förtärdes framför ett av Atkins verk projicerad på väggen. Många timmar senare, när vi alla undrade om vår väntan tillsammans med konstnärens digitala alter ego var den egentliga konsthändelsen, så dyker han plötsligt upp och eskorteras snabbt ut på gården av arrangör och gallerist för cigarett och drink. Men till slut äntrar en mycket ung och till synes mycket trött man scenen, och läser helt enkelt sina texter rakt upp och ner från ett utskrivet papper. Och så blir kvällen till sist en överraskande traditionell uppläsning, där den manlige diktaren sjunger om död, erotik och berusning som sig bör.

Læserindlæg