Vilka var årets viktigaste, skarpaste eller mest rörande utställningar och publikationer? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2016. Nummer 17 är Josefin Wikström som är kritiker och medverkar regelbundet i Kunstkritikk. Hon undervisar i teori vid Dans och cirkushögskolan i Stockholm samt vid Goldsmiths University i London, och håller just på att avsluta sin avhandling i filosofi vid Centre for Research in Modern European Philosophy, London.
UTSTÄLLNINGAR
Christine Ödlund, Aether and Einstein, Magasin III, Stockholm.
I Christine Ödlunds retrospektiv Aether and Einstein hämtades såväl metoder som teman från naturvetenskapliga discipliner som kemi och biologi. Det märktes bland annat i ett av de större verken som undersöker växters förmåga att uppfatta ljud, och i filmen Cryptogami (2016) i vilken en optisk förstoring av en växt står i centrum. Samtidigt blir konsten hos Ödlund aldrig en direkt översättning eller gestaltning av teorier, utan snarare en kritik av naturvetenskapens anspråk. Den diagrammatiska målningen Stress Call of the Stinging Nettle (2010) ser exempelvis ut både som ett vetenskapligt diagram och ett musikaliskt partitur som för tankarna till John Cage.
Ödlund inspireras också av förmoderna och förvetenskapliga förhållningssätt till naturen, vilket bryter med idén om vetenskapen som en absolut kunskap. Till exempel ger målningarna ur serien Aspects of Plant and Man (2016) en både abstrakt och mystisk känsla som för tankarna till Hilma af Klint. Stillheten och den närmast spirituella upplevelsen i många av Ödlunds verk förstärktes dessutom av den enkla och självklara installationen på Magasin III.
Halil Altindere, Homeland, Tensta Konsthall.
Rap och brechtiansk koreografi när den är som bäst. Men varför fick filmen så lite plats? Jag hade gärna sett Altinderes verk projicerat på en hel vägg istället för inklämd i Tenstas bibliotek som vid mitt besök såg lite slitet ut.
Noir Blanc, Dansmuseet, Stockholm.
En ypperlig liten utställning som trots sin storlek visar på hur svart kultur under 1920-talets Paris gick från att bli hyllad till att hycklas och parodieras. Jag rekommenderar speciellt den sektion av utställningen som handlar om Cake Dance och som visar på en absurd rundgång av ett kulturellt fenomen och ren rasism.
HÄNDELSER
Trisha Brown, Set and Reset (1983). Musik: Laurie Anderson. Bearbetning för Stockholms konstnärliga högskola: Trisha Brown Dance Company. Koreografi Set and Reset/Reset (2016): Kathleen Fisher.
De senaste åren har konstvärlden visat ett ökat intresse för den dans och koreografi som under efterkrigstiden var helt avgörande för utveckling av samtidskonsten. Bland annat har det visats stora retrospektiver med koreografer och konstnärer som Yvonne Rainer och Simone Forti. Trisha Brown ur samma generation har däremot inte fått lika mycket uppmärksamhet, möjligen beroende på att hon numera är mest verksam som koreograf för större ensembleverk som visas på en scen, i städer som New York och London.
Det var därför glädjande att kandidatstudenterna i Dance Performance på SKH i Stockholm i våras uppförde Set and Reset från 1983. Verket är gjort för att uppföras på en scen, men i likhet med Browns tidiga verk för gallerirummet från 60- och 70-talen så utmärks Set and Reset av sin struktur. Med ändlösa repetitioner av precisa men ledigt utförda rörelser – en vändning, ett ben som sträcks ut och en arm i luften – rör sig dansare in och ut mellan scenen och ridåerna utan kontakt med varandra. Rörelserna, liksom dansarna som utför dem, neutraliseras och blir nästintill oviktiga, medan strukturen för verket kommer i framkant. Tillsammans med Laurie Andersons monotona musik skapar verket en meditativ känsla där allt framstår som möjligt.
Mårten Spångberg, Natten, MDT.
Natten visade ännu en gång att Mårten Spångberg, trots sin lite pinsamma upptagenhet vid ungdomskultur fortfarande är en av Nordens viktigaste koreografer. Dessutom en av de få som visas internationellt på konsthallar och teatrar.
Cara Tolmie, Incongruous Diva, Fylkingen (del av Mejan Residence).
Jag älskade Tolmies skeva lekar med röster från tv-program som Pop-Idol som gör att den snygga kvinnan på scenen blir outhärdlig att se och höra på.
PUBLIKATIONER
Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, Stockholm: Wolf & Theory, 2015. Översättning Leo Hallerstam.
Jag kan inte säga att jag är speciellt bekant med Rainer Maria Rilkes verk. Men efter att ha gått igenom socialisten Rosa Luxemburgs brev och läst om Chris Krauss I Love Dick efter vårens ståhej kring den nästan tjugo år tidigare utgivna boken har jag blivit besatt av brev- eller mejlskrivandet som litterär form. Vem skriver en egentligen till? I Rosa Luxemburgs brev till sin älskare Leo Jogiches slås jag framförallt av frånvaron av den adresserade. Nästan alla brev börjar med en lång ömsint hälsningsfras ”Min älskade…”, men därefter är det snarare som att Luxemburg skriver till sig själv. Hon diskuterar politik, boende, pengar och dagliga vanor. På ett liknande sätt blir Krauss mejl till Dick Hegbie ett fönster rakt in i hennes position som kvinnlig konstnär och författare i 1990-talets USA.
Brev till en ung poet publicerades första gången 1929 av Franz Kappus, som den unga poeten själv hette. Han skickade sitt första brev till Rilke 1902 då han stod inför valet att fortsätta sin karriär inom militärakademin i Wiener-Nustadt i Österrike eller ägna sig åt poesin. Därpå började en fem år lång brevkonversation mellan Rilke och den för honom okände unga mannen. De finns nu i nyöversättning av Leo Hallerstam. I en tid då konstens funktion ofta ses som social eller ekonomisk är det uppfriskande att läsa vad Rilkes skriver om poesin som inte kan mätas med yttre måttstockar, att den måste tillåtas vara frånvänd och onyttig för sin omvärld. Men liksom Luxemburgs och Krauss brev är det för mig mest fascinerande hur dessa brev skapar en tredje part, som vare sig är den unga poeten eller Rilke själv, utan som snarare poesin eller den konstnärliga praktiken som sådan.
Tone Schunnesson, Tripprapporter, 2016.
Tone Schunnesson, Tripprapporter, Bonniers, 2016.
Otroligt välskriven knarklitteratur om en ung kvinna som vägrar det mesta inklusive att arbeta och vara en god flickvän.
Elena Ferrante, Neapelkvartetten, Norstedts, 2016.
Jag ska precis börja på del 3 och kan inte sluta.
Læserindlæg