Edi Hila, Brutna horisonter, Moderna Museet Malmö, Malmö
Jag vet inte när vår nuvarande brutala tidsepok inleddes, men Edi Hilas triptyk People of the Future (1997) ger ett möjligt svar. Verket är en sorgesång över de 80 albanska båtflyktingar som mördades av italiensk militär utanför Otranto samma år, och fungerar som en introduktion till konstnärens första retrospektiv i Norden. Hilas måleri kännetecknas av en ambivalent perfektionism som framstår som ett arv från det totalitära samhälle han växte upp i. På 2000-talet skildrade han migrationen, pandemin och rovkapitalismen. På senare år har han sökt sig inåt: vad finns på andra sidan tvivlet? Är döden det enda vi kan tro på? Det enda sanna?
Utställningen är öppen till den 12 april, 2026.
Lina Selander, One is Equal to One, Marabouparken, Stockholm
Lina Selanders första utställning i Stockholm på ett decennium var en labyrint av trasiga bilder, ljudspill och blödande projektioner. En giraff rörde sig med ryckiga steg. Ett barn smekte sin katt. En orm slingrade sig över en utbombad stad. Jag ryggade tillbaka och blundade. Om vi ser världen genom bilder, och bilderna inrättar ett avstånd, hur kan vi komma nära igen? Selander visade att vi kan treva oss fram, leka med skärvorna. Vad är konst annat än en lek med döden? En film av en fasad där lamporna tänds och släcks förmedlade en ordlös kommunikation som stannade kvar.
Utställningen är öppen till den 8 februari, 2026.
Jonathan Monk, Something to See Something to Hide / Nothing o see, Nothing to Hide, Landskrona konsthall, Landskrona
Likt alla andra konstnärer måste konceptkonstnärer lita på sin intuition, och inse att de dumma idéerna ofta blir de bästa verken. Det tycker jag att Jonathan Monk lyckades med när han, på inbjudan av konstnärerna Conny Blom och Nina Slejko Blom, hängde upp gamla second-hand-gardiner längs Landskrona konsthalls glasfasad. Att lyfta fram den modernistiska glasarkitekturen genom att täcka för fönstrena är onekligen en rätt korkad idé. Men också ett smart sätt att visa att Landskrona måste skjuta till de pengar som behövs för att konsthallen ska ha råd att visa något annat än gamla loppisfynd. En oväntat vacker utställning, i all sin vardaglighet.
För övriga bidrag i årets julkalender, se här.
