23 december Frans Josef Petersson

Vilka av årets utställningar fick Kunstkritikks svenske redaktör att vilja börja ett nytt liv?

Helena Lund Ek, Amelis Riquelme Nicoletti & Shen Tuggz, 2020. Foto: Fredrika Eriksson.

Helena Lund Ek featuring Martha Edelheit och Fathia Mohidin, Resiliens, träningslokal vid Odenplan, Stockholm 

Årets första utställning öppnade på nyårsdagen – i en träningslokal. En fyndig anspelning på konstens och motionens gemensamma löfte om ett nytt liv, förstås. Helena Lund Ek hade införlivat idrottens grälla färger i sitt måleri, som i sin gjordes till en del av gymmets estetik genom att olika träningsredskap inkorporerades med verken. Helgdimmig stapplade jag runt i de skarpa ljuset: var det så här konst brukade se ut? En originell upplevelse, men någon början på ett nytt liv blev det inte – för min del.

Rolf Hanson, installationsvy från Artipelag. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Rolf Hanson, Retroactive, Artipelag, Stockholm

Artipelags stora sommarutställning med Rolf Hanson öppnade upp hela konstnärskapet för mig, och var en av de mest konsekventa och följsamma måleriutställningar jag sett på länge. Presentationen sträckte sig från 1980-talets monumentala pannåer till 2010-talets upplösta geometrier. Resultatet blev en dekonstruktion av invanda kategorier som abstrakt/ figurativ eller modern/samtida, samtidigt som den bevarade måleriets förmåga att drabba en rakt i hjärtat. Jag tog med hela familjen på en skärgårdsutflykt, och både vuxna och barn hittade något att fördjupa sig i.

Christian Schad, Halbakt, 1929.

Brännpunkt Europa, Göteborgs konstmuseum, Göteborg

Det blev höst, och dags att åka till Göteborg. Min vän och jag blev snart uttråkade av biennalen, och gick vidare till konstmuseet där vi knockades av den vackra utställningen med nysakligt måleri. Det ena fantastiska porträttet efter det andra och scener som vittnade om den europeiska mellankrigstidens mångfald och kulturella rikedom. «Tricket» tror jag var att konstnärernas utgångspunkt i ett noggrant och detaljrikt bildspråk resulterade i så vitt skilda uttryck. Utställningen var både stillsam och drömsk, samtidigt som det sprakade av liv under ytan. Lyckorusiga vacklade vi runt i denna dagdröm och konsthistoriska smällkaramell.

– Frans Josef Petersson bor i Stockholmsförorten Hökarängen, och är svensk redaktör för Kunstkritikk. 

Se de övriga bidragen i julkalendern här.

Læserindlæg