Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer fem är Josefine Wikström som är doktorand vid Centre of Research in Modern European Philosophy, Kingston University, samt Visiting Lecturer vid Goldsmiths University, båda i London. Hennes avhandling handlar om performancekonsten som den utvecklades under tidigt 1960-tal, och dess relation till olika arbetsbegrepp hos bland andra Marx och Adorno.
UTSTÄLLNINGAR
Olafur Eliasson, Verklighetsmaskiner, Moderna Museet, Stockholm.
Mycket kan sägas om Olafur Eliasson och hans många verkstäder, vilka han verkar styra över likt en uppfinnarentreprenör. Men hans ibland tveksamma inställning till kommodifiering av konst och arbetsförhållandena i den egna produktionen, förminskar inte den viktiga frågan om samtidskonstens relation till vetenskapen, eller till den empiriska verkligheten som titeln på hans utställning på Moderna Museet tycks syfta till. Det hindrar inte heller att Eliasson med sina processliknande objekt och maskinaktiga installationer lyckas inkludera betraktarens kroppsliga erfarenhet, men med en Brechtiansk distans som gör att han undviker att skapa en form av deltagande som den samtida konsten varit så sjukligt intresserad av sedan 1990-talet. Utställningen på Moderna Museet visar Eliassons genialitet när det kommer till att producera storskaliga och kinestetiska, på samma gång formella och minimala – ja, just precis det – verklighetsmaskiner.
João Maria Gusmão + Pedro Paiva, Papagaio, Camden Arts Centre, London.
Lika lite som jag gillar filterfunktionen på min iphone, ogillar jag när samtida konstnärer använder sig av 16 och 32 millimeter film som ett fetischiserande av gamla tekniker. De portugisiska konstnärerna João Maria Gusmão och Pedro Paivas användning av ovanstående i sina korta, loopade filmer – som ofta visar ett händelseförlopp filmat med en höghastighetskamera men projicerat i slowmotion, som en blommas utslagning eller en äldre mans långsamma rökande på sin cigarett – har däremot ett tydligt syfte. Deras separatutställning på Camden Arts Centre tidigare i år, där ett dussintal filmer projicerades i ett och samma rum, gav känslan av att komma in i ett stort utbildningsarkiv med filmer från en annan civilisation, men som visade sig vara vår egen. Helt magiskt faktiskt.
HÄNDELSE
Plastic Words, Raven Row, London.
Att de traditionella konstarterna är tillbaka i samtidskonsten har blivit allt tydligare de senaste åren. Utställningar som Danser Sa Vie vid Centre Pompidou i Paris, Music for Museums på Whitechapel Gallery i London och Efter Babel på Moderna Museet i Stockholm är alla exempel på undersökningar av samtidskonstens relation till litteratur, dans, musik och poesi. Ett av de bättre exemplen på att problematisera konstens förhållande till litteratur var det sex veckor långa eventprogrammet Plastic Words på Raven Row i London i årsskiftet. Genom performance, föreläsningar och diskussioner undersöktes bland annat vad som skiljer art writing från experimentell skönlitteratur. I ett panelsamtal diskuterades även den samtida konstens relation till den tidiga tyska romantikens radikala förståelse av poesi som en transdisciplinär konstform. Och i öppningseventet gjorde konstnärerna Cara Tolmie och Paul Abbot ett performance där poesi, hårda trummor och skev dans placerades sida vid sida och med tydliga referenser till koreografen och poeten Yvonne Rainer och poeten och konstnären Gregg Bordowitz.
Plastic Words levererade inte några direkta svar på varför poesi och litteratur – kanske bäst exemplifierat med författare som Chris Kraus som har hyllats till döds i konstvärlden – är så aktuellt inom samtidskonsten. Men programmets öppet experimentella form – mycket ett result av en kollektiv curatoriell process, tror jag – och prövande karaktär, gav mig mer än de många utställningar och program som utger sig veta exakt varför saker sker och inte.
BÖCKER
Jeff Kinkle och Alberto Toscano, Cartographies of the Absolute, Zero Books, 2015.
Den Londonbaserade sociologen och kulturteoretikern Alberto Toscano har översatt Alain Badious till engelska, och skrivit två böcker som rör sig mellan teologi, marxism och vitalism. I sin senaste bok Cartographies of the Absolute – skriven tillsammans med den tidigare doktorandstudenten vid Goldsmiths University i London, Jeff Kinkle – har Toscano gett sig på frågan om hur kapitalismen representeras. Vi lever i en tid, skriver författarna, då teknologier som Google Maps och vetenskaper som neurovetenskap producerar högupplösta bilder på de minsta partiklarna i våra hjärnor och de mest undangömda platserna i världen. Samtidigt finns det inget i dessa bilder, menar de, som förmår representera det ekonomiska system som strukturerar de flesta människors vardag, och som skapar dessa teknologier och vetenskaper.
Cartographies of the Absolute består till största delen av djupdykningar i böcker, filmer och poesi, vilka författarna ser som genuina försök att representera den omöjliga totalitet som kapitalismen som ekonomiskt system faktiskt utgör. Den kanadensiska konstnären Melanie Gilligans filmer som visar apokalyptiska scenarier där kapitalet blivit en osynlig kraft som mördar människor på gym och arbetsplatser, och tv-serien The Wire där Baltimore framställs som «raw, unencumbered capitalism» beskrivs som försök att framställa en kritisk representation av samtiden. Trots att Toscano och Kinkle inte problematiserar konstbegreppet, utan ger sig rakt in i vitt skilda exempel som videokonst, tv-serier och modernistisk litteratur, så torde deras frågeformulering vara en av samtidskonstens viktigaste: hur kommer det sig att fler aspekter av verkligheten än någonsin tidigare kan göras till bilder, men att väldigt få av dessa bilder lyckas representera det system som de flesta av oss varje dag reproduceras igenom?
Samo Tomšič, The Capitalist Unconscious: Marx and Lacan, London: Verso, 2015.
De som klagar på att Marxs ekonomiska teorier är torra och just precis det – ekonomiska – borde läsa Marx genom Lacan. Tomšičs första publicerade bok tycks kunna övertyga oss om att det kanske är den enda rätta läsningen av tjugohundratalets mesta kritiska ekonom.
Bojana Cvejić, Choreographing Problems: Expressive Concepts in European Contemporary Dance and Performance, London: PalgraveMcMillan, 2015.
Egentligen har det både gjorts och skrivits alldeles för mycket om dans och koreografi från ett Deleuzianskt perspektiv. Europeiska dansare och koreografer som Mette Ingvartsen, Xavier Le Roy och Boriz Charmatz har i minst femton år försökt dansa som om deras kroppar inte har några organ och sett koreografi som ett komplext nätverk. Trots detta är teoretikern och dramaturgen Bojana Cvejićs bok, där hon skriver om ovan nämnda och andra europeiska koreografers verk från tidigt 2000-tal och framåt, ett måste för den som vill förstå samtidskonstens relation till just dans och koreografi.
Læserindlæg