Ät de rika

Sigrid Holmwoods utställning på Celsius Projects i Malmö är en hämndfantasi där förtryckta häxor och kannibaler återvänder för att sluka sina plågoandar.

Sigrid Holmwood, Our House has been on Fire for Five Hundred Years, titanvit, koshenill, krapp, grönjord, rå umbra, mayablå och gul från getapelbär i äggtempera på kalikå tryckt med järn och alun, färgat med bresilja och krapp, 120 x 120 cm, 2021

«Eat the rich» har alltid slagit mig som en lustfylld slogan. De rika föreställer jag mig som gräddbakelser i en magisk, Lewis Carroll-inspirerad bankett som ska störta klassamhället. I den svensk-engelska konstnären Sigrid Holmwoods utställning på konstnärsdrivna Celsius Projects i Malmö återkommer frasen i utställningstitelns hämndfantasi, som kanske för tankarna till en blodig, Quentin Tarantino-esk alternativhistoria där de historiskt förtryckta häxorna och kannibalerna ingår en allians och återkommer för att störta, eller sluka, sina plågoandar.

Utställningen är en del av Holmwoods avhandlingsprojekt The Peasant Paints: Expanding Painting Through Planting and Pigment-Making vid Goldsmiths College i London. Holmwood använder sig av «bonden» både som persona och motiv i ett motståndsmåleri som söker undvika de stora historiska narrativen, och som läser samman marginaliseringen av bönder i Europa med repressionen av ursprungsbefolkningar och deras kunskaper.

Som besökare anar man denna rika referensapparat. Verklistan räknar upp alla växtbaserade pigment som Holmwood använt och beskriver olika kopplingar mellan botanik, häxprocesser, och hur svenska textiltraditioner hör ihop med den globala kolonialismen. Titelns hämndfantasi handlar egentligen inte så mycket om att hungrigt hänge sig åt kannibalistiska lustar, utan om att upprätta en viss motivvärld och ett samband med måleriets materialitet. Visserligen skördas kroppsdelar i korgar och lårben blir till fina mönster i textiltryck, men Holmwoods folkkonstinspirerade uttryck är stiliserat och stramt på ett sätt som känns avsiktligt anspråkslöst, utan att framstå som redovisande eller ett komplement till något skrivet.

Sigrid Holmwood, Hazelius BBQ, titanvit, mayablå, indigo, koshenill, rödjord, gul från getapelbär, grönjord, guljord, och krapp i äggtempera på kalikå färgat med kanadensiskt gullris och tryckt med bresilja och krapp, 120 x 160 cm, 2021.

Titelverket ser ut som en skylt. Liksom de andra verken är den målad på ett silkscreen-tryckt trämönster, där orden snirklar sig på ett band ovanför en kannibals gryta. Det tillplattade bildrummet återkommer i flera verk. I målningen Our House has been on Fire for Five Hundred Years (2021) stretar och virvlar lågorna från ett ensamt hus som i ett träsnitt, en affektation som upprättar en distans till bilden som återkommer i presentationen: Holmwoods målningar är anakronistiska utan att likna pastischer, stumma utan att vara intetsägande.

Artur Hazelius, grundaren av Skansen, får ge namn åt målningen Hazelius BBQ (2021) där tre bondkvinnor grillar människodelar över en öppen eld. Holmwoods noggranna och lustfyllda arbete blandar våld, repression, sinnlig vällust och materiell kunskap på ett sätt som upprättar en analogi till kolonialismen och dess produkter, men detta är det enda av verken som väcker direkt obehag hos mig. Kanske just för att det snuddar vid en bekant verklighet, friluftsmuseernas association till världsutställningar och människoutställningar?

Sigrid Holmwood, Cannibal Peasant, titanvit, mayablå, rå umbra, orangejord, gul från getapelbär och grönjord i äggtempera på kalikå tryckt med bresilja och krapp, 194 x 106 cm, 2021.

Att inkorporera ritualer, schamanism eller historiska materiella praktiker i samtidskonsten beskrivs ibland som exempel på magiskt tänkande, en tilltro till något annat när dokumentära metoder inte räcker till. Men det som utmärker Holmwoods presentation är hur väl den fungerar både på ett «magiskt» plan – där bilderna framstår som rituella fiktioner och anspelningarna på olika växters egenskaper antyder en svunnen kunskapsvärld – samtidigt som denna dolda kunskapsapparat konkretiseras i själva framställningen av verken. Opaciteten skingras. 

För den som inte kan ta sig till Malmö rekommenderar jag en artikel av Holmwood i Third Text från 2018 som handlar om att utvinna mayablått ur vejde. Hon tar bland annat upp teatervetaren Rebecca Scheniders idé om hur iscensättandet av historiska förlopp öppnar upp för taktilitet och förkroppsligande som forskningsmetod. Men precis som i utställningen kombinerar Holmwood teori och praktik. Artikeln avslutas: «Att offentligt dela tekniken för att göra Maya-blått […] förhindrar att den patenteras av någon individ eller ett företag som söker exklusiva rättigheter över en teknik som uppfanns av ursprungsbefolkningen i Mesoamerika för över 1300 år sedan, med hjälp av en växt som odlats av bönder i Europa i årtusenden». Så här intressant brukar inte konstnärlig forskning vara!

Sigrid Holmwood, Cannibal and Witch Eat the Rich, Celsius Projects, Malmö, 2021.

Læserindlæg